Den bästa av resor

Jag vet inte vilken av resor som är den bästa - den idealbild man minns av en resa i det förflutna, eller den resa man hett önskar när man inte har någon möjlighet att resa annat än med fantasins hjälp.

Med Internet har man förstås fått en ny möjlighet att resa. Man kan bli alldeles yr i huvudet bara av att försöka reda ut när det finns biljetter för resor tillgängliga, vad de kostar och vem man skulle resa med. Med det senare menar jag resebolag, inte ressällskap. Sedan finns det förstås den angenäma förströelsen med att försöka välja ett av alla jordens hörn att förflytta sig till. Dessutom kan man rusa in och ut på fantastiska hotell, i hyrbara hem och näpna pensionat.

När jag kommer tillbaka hem är jag alldeles slut av allt resande. En sen kvällstimme när jag inte kan somna är allt jag behöver. För att lugna den reslust som ständigt sköljer över mig i denna mörka tid då jag vet att jag inte har tidsresurser att åka till någon av alla dessa platser som i min fantasi ter sig så lustfyllda.

Så plockar jag i mitt bildarkiv fram en bild som minner mig om en härlig resa till Zanzibar. Den skedde i min verklighet och är en dyr skatt i mitt minne. Jag lever på den tills jag får möjlighet att ge ny näring till min reslust.

Snart börjar resan in i ett nytt år. Det ser jag fram emot. Jag tror att det blir ett gott nytt år. Och det önskar jag alla som läser det här.

Kunskap om vatten

"Droppande kökskranar och knäppande element är några av de saker man slipper bekymra sig för om man saknar ett hem. Däremot gäller det att ha stor vetskap om - och respekt för - naturkrafterna. (...) Svårigheten att få tag i vatten är en annan del av hemlösheten. Det är svårt att tvätta sig utan dusch eller toalett. En lösning är att bosätta sig nära havet, annars får du titta efter vissa saker. På många industrilokaler finns det till exempel vattenkranar placerade på utsidan."

Så skriver Jonas Svensson i de hemlösas tidning "Aluma" nr 10/2007. Aluma har en hemsida.

Själv tänker jag att det finns mycket viktig kunskap som jag inte hade - eller har - en aning om.

Vit iris i november

Hela sommaren gick jag och väntade på att min vita Iris skulle visa sig. Ingen Iris kom.

Så en dag i slutet av oktober, när jag tittade ut genom mitt fönster, såg jag henne närma sig. En knopp - minnsann!

Fina gäster kommer alltid lite sent, finns det de som påstår. Och fin är hon, den vita Iris.

Bloggkramp

När jag skrivit klart för dagen (och kvällen) orkar jag inte sitta mer framför min dator. Så jag kan inte förmå mig att gå in och "blogga". Men så är det här inte någon form av loggbok, där jag på något vis publicerar min dagbok. Nej, det är mer av en websida, där jag delar med mig av mitt perspektiv på livet - i ord och bilder.

Just nu beundrar jag mest hösten. Så vackert allt är! Nog är det väl en färggrannare höst än någonsin i år? Eller är det bara jag? Jag har alltid gillat hösten, men aldrig har dess färgprakt slagit mig med större kraft än just i år.

Kreativitet

Jag är inne i en kreativ och produktiv fas i mitt yrkesliv. Eller åtminstone i det projekt jag håller på att avsluta just nu. För ett avslutande måste det bli. Så att jag kan gå vidare. Bygga mer.

Ibland, när jag inte är så fokuserad, önskar jag att jag ska bli riktigt fokuserad, så att jag kan vara ordentligt kreativ. Det finns de som menar att man ska akta sig för vad man önskar. Kanske är det så.

Det finns i alla fall för- och nackdelar med det mesta. Det tror jag. Som att när jag är riktigt fokuserad på mitt yrkesprojekt, då blir det inte mycket över till annat. Som att blogga. Eller att beställa foton från dagis som något fotografföretag erbjuder mig.

Tidigare fick man dessa foton direkt i handen, så att säga. Nu ska man gå in på deras hemsida och beställa hem foton för påseende. Då kan man också få en bild av sitt barn skickad till sin mobiltelefon. Mot att detta företag får skicka reklam till min e-postlåda. Nej, tack! Jag har fotograferingsmöjligheter med min mobiltelefon. Jag kan ta tusen underbara bilder på mina barn och ha i min telefon. Som när de är kreativa målare, till exempel.

Nej, som marknadsförare måste man vara kreativ. Att lura sina eventuella kunder är inte kreativt. Det är dålig marknadsföring. Jag tror faktiskt att man kan göra bra marknadsföring. Förmågan att göra det - och förståelse för vad som krävs för det - är dock underskattad.

Svårigheten att ta emot hjälp

Som föräldraledig mamma till ett mycket litet men bestämt barn gick jag ofta till stadens bibliotek för att botanisera mellan bokraderna.

En dag stod jag och tittade om det fanns någon intressant bok. Barnet tyckte att det inte var särskilt tilltalande att stå där mellan bokhyllorna och för att öka dess tillfredsställelse drog jag vagnen fram och tillbaka. Förhoppningen var nog att mitt barn skulle finna ro och typ ligga och titta i taket på stadens bibliotek.

Då hör jag en vänlig röst fråga om han skulle hjälpa mig att dra vagnen. Jag sa att det gick bra. Barnet var bara lite uttråkat av att stå där. Han svarade att han tänkte närmast på att underlätta för mig. Jag log och svarade att det gick bra.

Efteråt har jag irriterat mig på mig själv. Varför ska det vara så svårt att ta emot lite välmenad hjälp? Som om jag vore ett litet barn som ”kan själv”.

Det är inte alltid så lätt att ta emot hjälp. Varför tror våra makthavare att alla som tar emot hjälp gör det lättvindligt, ja, rent av lurar till sig hjälp? Kanske finns det många som behöver hjälp och som får anstränga sig för att verkligen ta emot denna hjälp. Precis lika väl som det finns de som lurar till sig hjälp.

Film som berör

Bild

Jag tycker mycket om att se film på bio. Ibland hinner jag inte se en film just den vecka den har premiär och då händer det att jag missar tillfället att se filmen i en biosalong. Ty då och då visas filmer så kort tid att man nästan måste rusa till biografen för att få se den där.

Så var det förvisso inte med den film jag såg i lördags, på bio, men jag hann inte se den förra året då den gick på bio. Som tur är finns det eldsjälar som driver filmstudior och en sådan gick jag till i lördags. Där fick jag se en film som var en av de bästa jag sett på länge.

Filmen var den tyska "De andras liv". Den var rörande och berörande. En film som varar länge.

Jag kom att tänka på José Saramagos roman "Alla namnen". På baksidan av min bok finns en text som lika väl kunde beskrivit filmen "De andras liv". Så här står det:

"...är en lågmäld, rörande och mörkt humoristisk skildring av den lilla människans uppror mot dogmatism och byråkratisk terror, om ensamhet men också om mod och värdighet. Det är en vacker och mångbottnad allegori som lyser av det svindlande, sparsmakade och ytterst tonsäkra språk..."

Den texten skulle kunna beskriva även den fantastiska filmen "De andras liv".

Bild

Städläsning

Bild

Om jag inte orkar städa kan jag alltid läsa om städning. Boken ”Städa!” av Estrid Bengtsdotter och Lotta Kühlhorn kan låta befallande jobbig, men den är mycket behaglig att läsa i soffhörnan. I den boken framstår städning som enkelt och härligt. Den är som en kokbok, fast om städning.

När man inte själv orkar praktisera. När man inte själv orkar putsa sina fönster. Då kan man läsa en bok – eller öppna ett inredningsmagasin fylld av på ytan perfekta hem. Att ingen bor i de där hemmen är uppenbart. Så ser det inte ut där någon bor. Men det är vackert att titta på.

Om livet känns lite rörigt kan man läsa en bok eller öppna en tidning. Livet blir kanske inte mer ordnat, men det framstår som lugnare. Åtminstone i min värld.

Städning

Efter inlämning av text som krävt intensivt tankearbete måste sinnet få något annat. Jag städar.

Med en dammtrasa torkar jag mina ting blanka och rena. Undersöker mina ägodelar. Betraktar dem. Minns var jag köpte dem. Eller vem jag fick dem av. Upptäcker fördelen med att inte ha för många ting.

Jag torkar omsorgsfullt de vackra trägolven. Tittar på spåren av tidigare framfart. Där har någon spillt något som inte gick att torka bort. Lite längre bort har någon kanske tappat något som gjort en djup grop i det mjuka träet.

Gnider det blanka kaklet i badrummet. Hänger upp mjuka, nytvättade handdukar. Andas in väldoften av renhet.

Ibland är det fridfullt att städa. Att upptäcka tingen och fördelen med dem man inte har. Att njuta av sitt hem. När städningen får bli något sinnligt.

Det där spindelnätet skimrar så vackert i septemberljuset, så det får bli kvar ett tag till.

Skrivarbete och fri tid

Jag tänkte att jag skulle fokusera på mitt skrivarbete när jag satt framför datorn. Bestämt tänkte jag att inget annat än det jag ville bli klar med skulle uppta min koncentration framför datorn. Det gick bra.

Den tid jag inte satt framför datorn ägnade jag åt annat. Njöt av några nymogna hallon i solnedgången, till exempel. Det ska erkännas att årets regnrika sommar gjorde det lättare att fokusera på arbete framför datorn. Och att njuta av de små stunderna där emellan.

Bloggandet fick vila lite. Nu hoppas jag kunna ägna lite av min fria tid även till det.

Myggors liv

Jag sitter med öppet fönster ut åt sensommarkvällen. Där ser jag vad som framträder likt miljoner små myggor, svärmandes intensivt i solnedgången.

"Så meningslöst med dessa massor."

Tänker jag.

"De lever ju så kort och innehållslöst liv."

"De enda spår de sätter är myggbett i min hud."

Som om jag visste något om myggors liv.

Lustfyllda ressätt

Kanske ska man rentav sikta in sig på själva resan. Att resa lustfyllt. Inte lystet. Bara lustfyllt. Som när man cyklar. Eller åker tåg. Det är två ressätt jag blir lustfylld av.

Andra lustfyllda sätt att förflytta sig på kan vara att hoppa mellan klippor. Eller kanske segla ut i solnedgången.

Här ser ni Pippi segla på horisontens rand. Jag visste inte att detta var hennes båt. Det var treåringen som upplyste mig om detta faktum.

Ett mycket lustfyllt sätt att resa är att göra det med fantasins hjälp.

Att resa till - inte från - något

Ibland tänker jag att om jag bara finge lite lugn och ro så skulle allt bli så bra. Då funderar jag på att bara smita iväg en vecka. Kanske hyra ett hus i södra Frankrike. Ta med min dator och skriva. I lugn och ro.

Så funderar jag på hur det skulle bli på kvällen. När jag skrivit klart för dagen. Då skulle jag ju få sova själv. Ligga där alldeles allena i mörkret. Lyssna på alla okända ljud. Det var länge sedan jag sov ensam.

Kanske jag skulle hyra något här i närheten? Så att jag kunde komma hem och sova på kvällen. Ja, det låter bra, tycker jag. Nöjd och glad går jag och funderar på det. Tills jag inser att jag faktiskt har denna gyllene dröm i min vardag.

Hemma har jag ett litet hus, en dator, och en stor ensamhet i lugn och ro hela dagen. Så dumt att åka från det. Nej, man ska nog undvika att resa för att fly. Om man kan.

Det är en större glädje, tror jag, att resa när längtan efter något specifikt blir oöverkomlig. Som att höra porlande franska medan man smuttar på ett glas vin på en parisisk gatuservering. Eller att äta spanska tapas i en värmande solnedgång medan vårljus och isande vindar på hemmaplan fortfarande smärtar. Kanske vill man äntligen se den där historiska platsen man bara läst om. Att resa till - inte från - något.

Men ibland har man förstås inget val.

Herrparfym på en dams handled

Jag känner en dam som tyckte mycket om en viss herrparfym. Den köpte hon till männen i sitt liv (ja, det fanns flera!).

När hon inte hade någon man i sitt liv köpte hon den till sig själv. Hon bar den på sin egen handled när hon saknade doften av man.

Vad var det nu någon sa? Att en kvinna utan en man är som en fisk utan cykel?

Hurra!

Efter nya försök av telefonkopplanden denna nya dag kom jag äntligen fram. En kunnig och trevlig och hjälpsam människa fick jag prata med. Nu känns det som att allt (i den här frågan) kommer att ordna sig så småningom.

Och jag får känna mig glad och lättad.

Sjuk av sjukvården

För mig är bloggandet ett fritidsnöje. Det är viktigt att ha roligt i livet. Ibland måste man dock göra tråkiga saker. Måsten som tar mycket tid och kraft. Som att försöka nå professionella utövare inom vården. I ett försök att hjälpa nära och kära.

I dag var en sådan dag. Jag sökte någon att prata med på en sjukhusavdelning. Det var inte jag som var sjuk. Inte när jag började. Helt omöjligt var det att få prata med någon. Att ställa angelägna frågor om hur man kan få hjälp med något som jag trodde var en självklarhet i vårt land i dag. När jag bestämde mig för att inte jobba på saken mer i dag mådde jag hemskt. En dunkande huvudvärk av instängd frustration. Jag blev sjuk av mina försök att nå vårdgivare.

Stackars, stackars alla som inte är friska nog att söka vård när de är sjuka. Ibland tar det nämligen rejält på krafterna att söka sjukvård. Vad hemskt om krafterna redan har sinat innan man ens har hunnit till telefonen.

Inte nog med att det tar på krafterna. Till sist förvandlas jag till en oerhört otrevlig människa i min frustration. Jag vill ju bara hjälpa en anhörig att få hjälp. Men jag kan inte ens få prata med någon om vart jag ska vända mig. De som bestämmer inom vården har nog sett till att vara omöjliga att nå. Det finns ju andra som kan ta alla samtal från frustrerade vårdsökare. Eller finns det egentligen det?

Själv får jag fortsätta mitt sökande i morgon.

Humlan

Dottern, snart tre år, hittar en död humla.

Varför är den humlan så trött? Undrar hon.
Kanske för att det är kväll. Svarar jag.
Nä. Det är nog någon som har trampat på den. Säger dottern.

Ja, man kan bli väldigt trött när folk trampar på en.

Mobila samtal

Varför störs folk av att man pratar i telefon på tåg? Är det för att man bara hör hälften? Då kan man väl gissa? Det tycker jag är kul. Själv tycker jag inte att det är kul att prata högt i telefon på tåg. Kanske för att andra bara hör vad jag säger – och får gissa resten. Tänk om de gissar fel...

Jag tycker inte att det är fel att reta sig på att andra stör genom mobilsamtal på tåg. Vad jag skulle vilja veta är varför. Kan inte någon som vet varför berätta?

Skattjakt på stranden

I vintras reste lilla familjen till sommaren. Vi bodde praktiskt taget på stranden. Det fanns så mycket snäckor där. Denna oändliga strand erbjöd rena skattjakten. Hela stranden hade vi för oss själva. De bofasta tyckte att det var för kallt.

Vi byggde sandslott. När jag sprang upp i huset för att hämta kameran och föreviga mästerverket, tittade jag ut genom mitt sovrumsfönster. Där såg jag min skatt, byggandes på vårt sandslott.

Midsommar vid Vätterns strand

Vad svensk jag kände mig på midsommarafton, iklädd regnställ, rosa plasttofflor, sittandes på ett liggunderlag, ätandes midsommartårta bestående av sockerkaksskiva, vispgrädde och några jordgubbar, medan det regnade på mig och jag betraktade den vackra vyn av Vättern - och njöt. Undrar om det är väldigt svenskt?

Fiske

Min fördom om att fiske är en tråkig grabbsyssla trodde jag att jag lämnade kvar i Lofotens sommarvatten för många år sedan. Plötsligt befann jag mig på en fiskebåt, helt oplanerat, med jättetrevliga fiskare. Dessa fiskare var både män och kvinnor. Själv var jag på resande fot.

Aldrig förut hade jag fiskat. Det lät så tråkigt. Så stod jag där i solnedgången. Tittade på det spegelblanka vattnet som omgav den lilla fiskebåten i all oändlighet.

Åh, det var något av det vackraste jag varit med om. Så stillsamt. Så fridfullt.

Jag fick ett fiskeredskap i min hand. Plötsligt befann jag mid där, pilkandes. Det enda jag behövde göra var att stå där och hålla. Hålla utkik. Låtsas att jag fiskade medan jag njöt av hela härligheten. Plötsligt fastnade min lina. Hallå där! Kan någon hjälpa mig? Min lina har fastnat!

Hjälp fick jag. En jättestor torsk hade nappat. Den kokades på båten och åts med lite salt och peppar tillsammans med tunnbröd. Jag tror att det var det godaste jag någonsin har ätit.

Fisken var verkligen enorm. Det har jag bildbevis på. Dock icke digitalt. På den tiden hade jag aldrig hört talas om digitala kameror, så just nu har jag enbart diabilder från det tillfället. Diabilder kan jag inte ladda upp. Men om jag hade haft en bild, då skulle jag delat med mig. Den bästa bilden finns förstås i mitt huvud, i mitt eget portabla minne.

Det närmaste jag kan hitta som liknar min bild från detta tillfälle är den här bilden:

Ja, den här fiskedamen ser ungefär lika misstroende ut som jag själv nog gjorde.

Husvagnscamping

Nu är det semestertider, för vissa, och som jag skrivit förut tycker jag att om man ska campa, då ska man göra det med stil. Den stiligaste husvagnscampingen jag kan tänka mig är den i en Airstreamer. Förvisso skulle jag aldrig kunna tänka mig att köra med en sådan bakom bilen, men en sådan tjusig husvagn skulle kanske kunna locka med sig en och annan chaufför. Så kan jag ju sitta bredvid och slappna av. Det tycker jag låter som semester.

Bilder från moving-room och mocoloco

Elisabet har en jättevacker bild där en hustru kommer hem från en fisketur. Två gånger fick jag läsa det. Är det hustrun som kommer hem? Inte mannen till den väntande hustrun? Nej, det står så. Hustrun kommer tillbaka från sin fisketur.

Där ser ni en av mina fördomar. Jag tror att män fiskar och att de sedan kommer hem till sin kvinna. Inte tvärtom.

En dag läste jag i morgontidningen en inbjudan att komma till stadens bibliotek för att diskutera en fördom. Följande dag konstaterades det att det inte alls kommit många till biblioteket för att diskutera sina fördomar. Som om fördomar är något man medvetet går och bär omkring på, ungefär som i ett fotoalbum. Som om man på begäran plockar fram dem och går och diskuterar dem för att kanske till och med bli av med en eller två fördomar. Som en jobbig förkylning som man går till doktorn med. Vanlig och svår att bota men den kommer att försvinna så småningom. Förkylningen, alltså. Fördomen vet jag inte.

Det svåra med fördomar är att vi – till skillnad från förkylningar – oftast döljer dem väl. Även för oss själva.

Men tanken var väl bra. Jag tycker att detta mesta med Stadsbibliotek är bra. Om det ska jag skriva en annan gång.

Att få tid

Någon har sagt att man inte får tid - man får ta sig tid.

Men ibland får man faktiskt tid. Tycker jag. När man väntar på någon, till exempel. Om någon ska komma hem till mig så att vi kan hitta på något tillsammans, då kan det hända att jag ibland får tid. Om jag väntar på en tidsoptimist.

Ofta är jag själv den där tidsoptimisten som någon väntar på, förstås. Men om jag inte är det, om jag är den som väntar, då kan jag få tid. Jag går där och kollar om inte tidsoptimisten ska dyka upp snart. Så tänker jag att jag kanske kan börja tömma diskmaskinen så länge. Medan jag väntar.

Jag tömmer diskmaskinen. Tidsoptimisten har ännu inte kommit. Hur sen ska människan bli? Tog det bara åtta minuter att tömma diskmaskinen? Så fort går det minnsann aldrig annars. Jag tror att jag tar och plockar in lite av den smutsiga disken jag ställt i diskhon. Så där!

Nu kommer tidsoptimisten. Själv fick jag lite tid över. En liten period av ingenting att göra. Så då gjorde jag något. Jag kunde lika gärna njutit av att inte behöva göra någonting, förstås...

Utvandraren som blev en invandrare

Han utvandrade. Han blev invandrare. Jag tror inte att han ser sig själv som invandrare. Han tillhör inte den gruppen. Pratar om ”dem”. Nej, jag tror att han möjligtvis ser sig som utvandrare.

Kan man ha en dröm om att bli invandrare i Sverige? Nog vill man väl bara vara en människa i frihet?

Med livet framför sig

En gång studerade jag franska. Då läste jag romanen ”Med livet framför sig” av Romain Gary. ”La vie devant soi” gavs ut 1976 under pseudonym Émile Ajar. Boken handlar om en liten pojke och hans vedermödor här i livet och titeln anspelar på följande avsnitt:

”Doktor Katz satte sig bredvid mig på trappan och lade sin ena hand på min axel. Han liknade herr Hamil på skägget.
- Gråt inte lille vän. Det är naturligt att äldre människor dör. Du har hela livet framför dig.
Försökte han skrämma mig, den skitstöveln? Jag har märkt att äldre alltid säger ”du är ung, du har hela livet framför dig” med ett rejält leende, som om det gladde dem.
Jag reste mig. Jag visste nog att jag hade hela livet framför mig men jag tänkte inte må dåligt för det.”

Med tanke på att författaren begick självmord fem år efter att han skrivit det här, blir den här texten del av ett tragiskt författaröde. Trots det är själva boken mycket rolig och verkligen skriven med glimten i ögat. Så är nog livet för många – lite komik och tragedi ordentligt blandat. Sortera får man göra själv.

Syrener på min punschveranda

Jag låter mina fötter glida i gummistövlarna och går ut i det försiktiga regnet. Med sekatören i högsta hugg klipper jag helt fräckt av några syrénkvistar i trädgården som är min. Jag har bestämt mig för att bjuda in några väl utvalda syréner till min punschveranda. Inga högljudda protester hörs. Inte i mina öron, i alla fall. Syréner talar enbart till mig i form, färg och doft. Jag tolkar det som att de gärna följer med in till min punschveranda. De får en generös vas med vatten att vila i.

Välkomna till min punschveranda, säger jag. Titta, vilken vacker utsikt. Ett helt hav av syrénträd att betrakta i ett överflöd av dagsljus. Skydd mot regnet har jag också här. Där borta, i den mjuka soffan, där sitter jag i sällskap av Hermann Hesse. Han erbjuder en annan skönhet än syréner. Jag förundras av hans förmåga att uttrycka sig så stringent och ändå så känslosamt.

När mörkret sluter sig runt omkring oss ska jag tända den där runda lampan som hänger i hörnet. Det blir vår egen lilla måne som sprider ett trivsamt ljus här i vår gemenskap.

Om texter som hantverk och spår i våra ansikten

Många var det nog som såg en favoritförfattare uppträda i televisionens program Babel i går kväll den 9 maj. I dag har denna svenska Madame i Finistère skrivit på sin blogg om hur overkligt och otrevligt det är att se sig själv i rampljuset. Alla dessa spår i ansiktet. Sånt är livet. Det är livet. I alla fall spåren av att vi har levt. På gott och på ont.

Är det därför ansikten utsatta för skönhetsvårdande skalpeller ser så skrämmande ut? Var blev livets spår av? Försvann de i hopp om evigt liv?

Kanske är jag för ung för att skrämmas av rynkor. Eller så är det min övertygelse om att detta liv är ett äventyr, en upplevelse, inför nästa liv. Kanske beror det på att jag ännu känner mig inom säkert räckhåll för döden. Därför skräms jag inte av rynkor – ännu. Kanske är det därför jag kan se mina ankommande rynkor som tecken på att jag har skrattat mycket. Att jag har levt. Så tycker jag kanske inte i morgon.

Själv kämpar jag med att bli bättre på att uttrycka mig i textform. Skriver. Skriver om. Läser. Suckar. Skriver om. Därför blev jag glad av att se och höra Madame Malmsten berätta i rampljuset om att bakom de till synes enklaste texterna ligger mycket hårt arbete. Att textskrivande är ett hantverk. Bara för att det i dag är lätt att sprida massor av text betyder det inte att arbetet med textskrivande är mindre hårt. Bakom bra och till synes enkla och klara texter ligger hårt arbete. Det är jag övertygad om. Att skriva bra är en konst men också ett hantverk. Fördelen med att åldras är att vi fått möjlighet att slipa vårt hantverk.

Magnolia - fortsättning

Upp, upp mot skyn sträcker sig Magnolia.
Strålar ut sin prakt.

Fångar solen i sina rodnande blad.

Och inuti - där döljer Magnolia en spännande värld.

Magnolia - en följetong

Magnolian har ett väldigt explosivt varande. Jämfört med trädgårdens andra invånare. Jag ser Magnolia som en trädgårdsinvånare, ty det är min speciella relation till Magnolia. En tidvis mycket vacker invånare i min trädgård.

Det kan tyckas vara mycket väsen för ingenting, eller i alla fall för en väldigt kort stunds välbehag. Men om man tänker sig att sitta där i en veckas tid, timme ut och timme in, och bara titta på Magnolian som slår ut, då går det inte så fort i alla fall. Tänk vad långsamt det faktiskt skulle kännas. Har den inte blommat klart snart, den där Magnolian?

Själv har jag inte suttit och betraktat Magnolian. Jag har rusat förbi ibland, stannat upp, beundrat, och en dag fångat den vackra Magnolia på bild. Så att jag kan minnas min Magnolias skönhet.

Först en vacker knopp. Det är del ett i Magnolias följetång.

Penséer

Jag har jobbat. För mycket. Igen. Men jag har också odlat min trädgård. Smyckat den med penséer. Pensé. Lustigt namn på en blomma. Tanke? Jo, men det passar ju. Att sitta där och titta på dem och tänka på hur glada de ser ut. En samling tankar. Det är precis vad jag har sysslat med. Nu måste jag vila. Titta på min trädgård. Bli fylld av ny energi.

Förgängligt

Nu har den börjat. Tiden då det vackraste sköra spricker ut, exploderar och - försvinner. Smärtsamt vackert. Men inte sorgligt. Man måste bara ha ögonen öppna. Och vem kan låta bli? Det är så bländande. Och plötsligt är det borta. Något annat tar vid.

Krikonblommorna börjar redan tappa sina flortunna kronblad. Men det är bara början. Snart kommer mer - och mer!

Jag brukar känna mig nöjd över att inte vara så beroende av vädret. Ack, vad jag bedrog mig. Solen strålar och jag lapar. Mmm!

Krikonblom

Det är vår och krikonträdet blommar utanför mitt fönster.

Cykla, cykla, cykla!

Åh, denna lycka att lära sig cykla! Plötsligt sitter det där. Man kan hålla balansen utan hjälp. Och då vill man bara cykla, cykla och cykla igen.

För mig har det suttit i resten av livet. Nu när våren har kommit blir det ännu härligare.

Cykla, cykla, cykla. Vila benen lite. Cykla, cykla, cykla!

Hur är det?

Elisabet listar de fem vanligaste fraserna hon hör på sin arbetsplats. Jag funderar över min egen arbetsplats och kan bara komma på en: "Hur är det?" Det är nog den vanligaste frasen jag hör överhuvudtaget i mitt liv. Ibland undrar jag om det är en svensk version av den för mig amerikanska frasen "How are you?" När jag är i USA (vilket inte är så ofta som det kan låta här) blir jag först lätt förvirrad när jag möts av frasen varje gång jag går in i en butik. Vad svarar man? Det är sällan någon undrar hur det är med mig när jag träder in i en svensk butik. Inte för att jag saknar det. Jag känner mig bara ovan när någon gör det.

När någon frågar mig "Hur är det?" så svarar jag genast "Bra!". Och så kan vi fortsätta prata om det vi känner är viktigt. Ibland funderar jag efteråt. "Undrar vad hon menade egentligen? Menade hon hur det är med min hälsa? Eller hur det är med mitt jobb? Eller tänkte hon på familjen?" Ibland ler jag lite åt tanken på att verkligen berätta hur det är. Vilken chock det skulle bli för somliga om man började en lång utläggning om hälsa, jobb, familj, hem, vänner, relationer. Tanken är rolig. Speciellt när den som frågar inte ens har tid att höra en svara "Bra!", utan börjar nästa mening genast. Då är jag säker på att "Hur är det?" inte är något annat än en förlängning på "Hej!". Och hade jag bara orkat, eller vågat, så skulle jag då börja en lång utläggning om "hur det är". Fast egentligen borde jag kanske fråga "Med vad då?"

Slänger jag aldrig själv omkring med frasen "Hur är det?" Jo, det gör jag. Vad menar jag då? Jag undrar nog faktiskt hur livet är just nu för den jag pratar med. Och om denna person delar med sig lite av det, så känner jag att vi betyder något för varandra och att jag just fått ta del av en liten bit av någons värld.

Betraktelser om en skandal

Jag var på bio i helgen och såg en film som jag verkligen kan rekommendera: Notes on a scandal. Ofta väljer jag filmer efter vilka skådespelare som porträtterar karaktärerna. I den här filmen är skådespelare som Judi Dench, Cate Blanchett och Bill Nighy ypperliga. Berättelsen är intressant och dialogen väl uttryckt. Det känns som att ingen förväntar sig att jag som åskådare är för dum för att förstå, så att allt måste förklaras klart och tydligt. Jag tillåts tänka själv.

Filmen är baserad på en roman av Zoe Heller och handlar om många svåra saker. Den tar upp ensamhet och vänskap, moral och om att döma andra; den tar upp skrivande och relationer. Lite snuddar den också vid klasskillnader och föräldraskap. En filmpärla, om man vill.

Jämställdhet?

Göteborgs-Posten har låtit Sifo ställa två frågor till drygt ettusen svenska kvinnor:

a) Hur jämställd tycker du att du är med männen i samhället?
b) Hur jämställt tycker du att ni lever i er relation?

Sedan frågar GP Sveriges jämställdhetsombudsman: "Men om så många upplever att de inte har problem, är det då inte förmätet att hävda att de har det?" Då undrar jag om det inte är förmätet av GP att dra slutsatsen att många av Sveriges kvinnor upplever att de inte har problem, baserat på de där två frågorna.

Jag har blivit uppringd av Sifo ett antal gånger. När jag ber dem definiera vad de menar med sina frågor, för de är inte alltid helt klara, så kan personen som ringer inte svara på det, ty denna person ska bara fråga och kryssa i rutor. Så om jag hade blivit uppringd, vad hade jag svarat?

"Vad menar du med jämställd?" Vet du inte? Ska du bara kryssa i en ruta? Men menar du om jag tycker att jag som person har samma förutsättningar som en man, alltså om jag är lika bra som en man? Eller menar du om jag upplever att jag har samma strukturella möjligheter till makt i samhället? Eller menar du om jag har samma lön som mina manliga kollegor? Eller menar du om jag tycker att jag har samma möjligheter som män att bli styrelseordförande i Volvo? Alltså vad menar du med den frågan? Ska vi gå vidare till den andra frågan? Okej. Jämställt i vår relation? Ja, vad menar du då? Menar du vem som jobbar deltid? Eller vem som är hemma med barnen när de är sjuka? Eller menar du vem som städar hemma hos oss? Är det en kvinnofråga? Jag trodde att det var en ekonomisk fråga. Alltså, om man har en lön som kan betala någon annans lön, efter skatteavdrag för hushållsnära tjänster förstås. Har du ingen ruta för det? Hallå! Hallå?"

Semester?

Ibland undrar jag varför semester räknas som en förmån. Förvisso är det väl snarare en anställds rättighet i dag, men jag undrar ibland om det egentligen kvalificerar sig för att kallas förmån så väl som rättighet. För många innebär semester att man måste jobba som en tok både före och efter den planerade semestern, eftersom det inte finns en semesterersättare så långt ögat kan nå. Ibland blir det så stressigt med semester att man nästan funderar på om det verkligen är värt det.

Kanske ska man ta lite semester varje vecka, ett par timmar så där? Men då hinner man förstås inte varva ner ordentligt. Å andra sidan ska man nog inte leva sina så uppskruvat att man inte kan varva ner. Ibland kan förstås semesterminnen hjälpa en att koppla av och faktiskt varva ner i vardagen. Som den där känslan av att sitta i semesterhuset på stranden och bara titta ut över havet. Fridfullt. Då känner man att semester faktiskt är värt en del i alla fall.