Elisabet har en jättevacker bild där en hustru kommer hem från en fisketur. Två gånger fick jag läsa det. Är det hustrun som kommer hem? Inte mannen till den väntande hustrun? Nej, det står så. Hustrun kommer tillbaka från sin fisketur.

Där ser ni en av mina fördomar. Jag tror att män fiskar och att de sedan kommer hem till sin kvinna. Inte tvärtom.

En dag läste jag i morgontidningen en inbjudan att komma till stadens bibliotek för att diskutera en fördom. Följande dag konstaterades det att det inte alls kommit många till biblioteket för att diskutera sina fördomar. Som om fördomar är något man medvetet går och bär omkring på, ungefär som i ett fotoalbum. Som om man på begäran plockar fram dem och går och diskuterar dem för att kanske till och med bli av med en eller två fördomar. Som en jobbig förkylning som man går till doktorn med. Vanlig och svår att bota men den kommer att försvinna så småningom. Förkylningen, alltså. Fördomen vet jag inte.

Det svåra med fördomar är att vi – till skillnad från förkylningar – oftast döljer dem väl. Även för oss själva.

Men tanken var väl bra. Jag tycker att detta mesta med Stadsbibliotek är bra. Om det ska jag skriva en annan gång.