15 maj 2007

Syrener på min punschveranda

Jag låter mina fötter glida i gummistövlarna och går ut i det försiktiga regnet. Med sekatören i högsta hugg klipper jag helt fräckt av några syrénkvistar i trädgården som är min. Jag har bestämt mig för att bjuda in några väl utvalda syréner till min punschveranda. Inga högljudda protester hörs. Inte i mina öron, i alla fall. Syréner talar enbart till mig i form, färg och doft. Jag tolkar det som att de gärna följer med in till min punschveranda. De får en generös vas med vatten att vila i.

Välkomna till min punschveranda, säger jag. Titta, vilken vacker utsikt. Ett helt hav av syrénträd att betrakta i ett överflöd av dagsljus. Skydd mot regnet har jag också här. Där borta, i den mjuka soffan, där sitter jag i sällskap av Hermann Hesse. Han erbjuder en annan skönhet än syréner. Jag förundras av hans förmåga att uttrycka sig så stringent och ändå så känslosamt.

När mörkret sluter sig runt omkring oss ska jag tända den där runda lampan som hänger i hörnet. Det blir vår egen lilla måne som sprider ett trivsamt ljus här i vår gemenskap.


2 kommentarer:

Elisabet sa...

Jag vill bara meddela att du skriver himmelskt.

Celia sa...

Tack, söta Elisabet. Inom mitt yrkesområde jobbar jag med att skriva. Där utsätter jag mina texter för granskning och bedömning hela tiden. Ingen har någonsin sagt till mig att jag skriver "himmelskt". Jag ska plocka fram din kommentar när jag tvivlar på min egen förmåga...