02 oktober 2007

Svårigheten att ta emot hjälp

Som föräldraledig mamma till ett mycket litet men bestämt barn gick jag ofta till stadens bibliotek för att botanisera mellan bokraderna.

En dag stod jag och tittade om det fanns någon intressant bok. Barnet tyckte att det inte var särskilt tilltalande att stå där mellan bokhyllorna och för att öka dess tillfredsställelse drog jag vagnen fram och tillbaka. Förhoppningen var nog att mitt barn skulle finna ro och typ ligga och titta i taket på stadens bibliotek.

Då hör jag en vänlig röst fråga om han skulle hjälpa mig att dra vagnen. Jag sa att det gick bra. Barnet var bara lite uttråkat av att stå där. Han svarade att han tänkte närmast på att underlätta för mig. Jag log och svarade att det gick bra.

Efteråt har jag irriterat mig på mig själv. Varför ska det vara så svårt att ta emot lite välmenad hjälp? Som om jag vore ett litet barn som ”kan själv”.

Det är inte alltid så lätt att ta emot hjälp. Varför tror våra makthavare att alla som tar emot hjälp gör det lättvindligt, ja, rent av lurar till sig hjälp? Kanske finns det många som behöver hjälp och som får anstränga sig för att verkligen ta emot denna hjälp. Precis lika väl som det finns de som lurar till sig hjälp.

2 kommentarer:

Elisabet sa...

Håller med.
Jag har väldigt svårt att tacka "ja" ibland .., det är ju så dumt .., som om man är rädd att hamna i någon slags tacksamhetsskuld.

Celia sa...

Ja, Elisabet, det är intressant att fundera på varför. Tacksamhetsskuld. Eller barnets önskan att klara av saker själv? Eller något annat?