Det luktar vår

Jag går ut på kvällen. Sniffar. Det luktar vår. Äntligen! Jag har sett snödropparna och vintergäcken men inte känt doften av vår. Förrän nu. Ett säkert tecken. Doften blir annorlunda. Ljuden likaså. Hoppet gror.

Mirakel

Vårsolen tittar fram och människorna dras ut i vårluften. De ser bleka ut men nöjda med detta mirakel som återkommer år efter år.

Så ser jag en ung man som går annorlunda än alla andra. Han verkar inte ha riktigt koll över sina rörelser. Den mannen har varit med om ett riktigt mirakel i livet. Han blev skjuten i huvudet - och överlevde.

Mirakel - ett av livets fenomen vi inte riktigt förstår. Hur känns det att uppleva mirakel? Jag skulle vilja gå fram och fråga honom. Men jag vågar inte.

Sedan sitter jag på ett kafé. En man sätter sig vid ett bord i närheten. Jag känner igen även denna man. Han var med när någon sköt "mirakelmannen" jag tidigare sett, på gärningsmannens sida, så att säga. Det känns overkligt, som om jag vore med i en actionfilm. I en sådan film hade nog männen träffats på kaféet. Det gör de inte, i alla fall inte när jag är där.

När jag går från kaféet undrar jag vad som händer när de träffas. Tittar de på varandra? Säger de något? Blir det tyst? För till skillnad från i filmens värld kommer det väl ingen ackompanjerande musik från ingenstans.

Overkligt - men det är vardagens verklighet i min lilla stad.