31 december 2006

Årsslut

Året som gått var det år då jag upptäckte bloggen. Detta lättillgängliga sätt att få ut sina tankar på pränt, utan att någon först ska avgöra om denna skribent ska få några läsare eller ej. Inga förläggare, inga recensenter. Välvilliga läsare som gärna kommenterar har jag förstått att bloggvärlden innebär. Vilken möjlighet att pröva sina tankar innan man bearbetar dem. Sänder dem till tryck.

Vissa författare av böcker har dock inte mycket till övers för bloggare. Vilket meningslöst tidsfördriv. En massa bladder utan mening. Andra författare bloggar på. Leker skickligt med orden, är medlemmar ur Svenska Akademien, eller Augustpristagare. Vilket demokratiskt sätt att dela med sig av sina texter, utan krav på betalning av tryck.

Själv har jag använt bloggen för uppvärmning inför skrivande av andra texter. Texter som ännu inte har några läsare. Men bloggen läses av vänliga själar som förstår att kommentarer uppskattas. Hövligt, vänligt, peppande. Varmt och hjärtligt. Som vänner ska vara. Tänk att jag inte visste att man kunde få vänner genom att blogga. ”Låtsasvänner” sa en kvinna på radion. Vilka kan vara bättre än låtsasvänner? Sådana som i barndomens dagar. Som tar sig tid att lyssna, läsa och ge vänliga ord.

Och alla dessa vackra bilder! Jag är så imponerad av alla skickliga fotografer som bara delar med sig så där av det vackra de ser. Att fotografera sin omvärld ger också ett annat perspektiv. De små detaljerna träder fram. Det stora i det lilla.

Jag ser fram emot ett nytt bloggår fyllt av tankar, äventyr och fina bilder. Gott nytt år alla bloggare!

27 december 2006

Bekanta från förr

Ibland träffar jag på människor som jag på något sätt känt tidigare i livet. Förr vågade jag aldrig upplysa dem om att jag kände igen dem. Jag tänkte att de kanske inte kände igen mig – eller överhuvudtaget inte kunde bry sig mindre om något än att vi haft någon sorts relation tidigare i livet. Efter att nära och kära övertygat mig om hur fel jag hade, började jag gå fram till människor jag kände igen från förr. Häromdagen träffade jag den där rara kvinnan som ledde barnverksamhet när jag var liten, på nittonhundrasjuttiotalet. Hon blev så glad och rörd att hon fick gå hem och vila sig. Det berättade hon för mig när vi träffades senare. Jag är så glad att mina nära och kära fick mig att inse att det inte bara är jag som har fina minnen av hur det var förut. Och att man senare i livet kan bli så glad av att byta några ord med bekanta från förr.

13 december 2006

Om morgondagen vet vi ingenting

Så sjunger Bo Kaspers orkester i min fyr. Vilket leder mina tankar till Buddhismen och vikten av att leva i nuet.

Att uppskatta det som sker nu. Det kan bli lite stressande ibland. Som när man har ett nyfött barn. Allt är underbart, konstigt och lite skrämmande på samma gång. Då säger äldre människor med mer livserfarenhet: ”Ta vara på den här tiden nu! Den går så fort!” Då tänker man som nybliven mamma att det måste man ju göra. För tiden går så fort. Lite stressad blir man. Tänk om man missar den fina tiden!

Men att tiden ständigt rör sig och rullar på kan också vara en tröst. När livet består av sömnlösa nätter med ett litet barn som mår jättedåligt. Då är man glad att det handlar om ett ögonblick. Då är det skönt att tänka att tiden går fort.

Att fånga dagen, ett ögonblick i sänder. Det handlar både om att njuta av men också om att ibland faktiskt stå ut med nuet. Det kan vara både stressande och lugnande.

11 december 2006

Bragdmedalj




















Jag går med raska steg till Systembolaget. Tänk om det finns en flaska glögg av den där sorten som jag gärna skulle vilja smaka! Det är redan en vecka in i december och den har fått fina recensioner, den där glöggen. Men kanske är det bara jag som har läst det där, i min lilla stad. Nej, det var det inte. Inte en enda flaska kvar av just den glöggen som jag skulle vilja smaka. Jag kan ju alltid ta den där som blev över från förra året, eller vilket år det nu var. Den står i alla fall kvar hemma i skåpet.

När jag närmar mig bänken med Systembolagets trognaste kunder ser jag honom. Mannen med skägget. Han som jag sett med kvinna och barn, han som var lite berusad ibland. Han jag sedan såg vara så berusad att han ramlade av cykeln och fick åka vidare i ambulans. Han som jag såg med ny kvinna och nytt barn. Han som jag såg vingla omkring nere i centrum. Han som satt på bänken med Systembolagets trognaste kunder. Han som sett så nykter ut de senaste åren. Han satt där på parkbänken - igen. Pratade med en av stammisarna där. Han såg inte berusad ut.

När jag varit inne i mataffären sitter han inte längre kvar. En del menar att människor som finner varandra genom alkoholen inte har något annat gemensamt. Jag hoppas att de har fel. Jag hoppas att han satt där och var medmänniska och vän till någon annan som inte varit lika stark som han. Jag borde gå fram till honom och säga att jag tycker att han är värd en bragdmedalj. Att säga upp bekantskapet med den falska vännen Alkohol är sannerligen värt en medalj.

05 december 2006

Visst gör det ont...


...när knoppar brister. Speciellt på våra breddgrader i december. Den här bilden (om än suddig) tog jag i går. Hoppas att det blir någon kraft kvar till våren!


27 november 2006

På stadens bibliotek


På stadens bibliotek kom han fram till mig och frågade vad klockan var. Tjugo i sju? Vad skulle han göra nu då? Någon föreslog att han skulle gå hem. Nej, han skulle inte vara hemma förrän om tjugo minuter.

Han lånade nöjt ett datorspel och konstaterade att det var skönt att ha något att göra i kväll.


Han frågade personalen, med ängslig röst, om de sett var de där killarna blev av. De sa att de skulle kolla innan han gick ut. Om han bara väntade tills de skulle stänga. Jag lånade mina böcker och gick mot utgången. Han slog följe med mig. Frågade om jag ville följa honom hem.

Det kändes som om mitt hjärta snörptes ihop. Inte av rädsla. Nej, jag kände ingen rädsla för ”de där killarna” och absolut inte för denna ensamma nioåring utan jacka. Han som jag så ofta träffar på biblioteket. Ensam. Ständigt på jakt efter någon att prata med. Nej, det som skrämde mig var tanken på varför han alltid är på biblioteket alldeles ensam. Utan vänner. Utan föräldrar. Utan jacka en kall novemberkväll. Varför ser jag aldrig honom med sina föräldrar? Varför kunde han inte gå hem om han inte hade något mer att göra på biblioteket?

Jag följde honom hem. När jag gick hem hoppades jag att jag bara har livlig fantasi och att mina tankar helt enkelt är resultatet av att jag dikterar ihop historier när jag inte vet. För jag önskar innerligt att alla barn vore älskade och trygga. Jag önskar det av hela mitt hjärta.

20 november 2006

Infriat?




Än så länge får jag säga att det ter sig tämligen lättare med beta-versionen. Svårare att frigöra tid för att pyssla med min blogg-sida, bara. Man kan väl ta det lite i taget, skulle jag tro.

Blogger lovar...

...att jag ska få ett nytt intressant utseende på min blogg om jag bytar till Blogger beta. Jo, det ser ju onekligen intressant ut i länklistan: Finistère och Lilla TÃ¥gagÃ¥rden ser mer exotiskt ut än jag kunde tänka mig. Lättare skulle det bli med beta-versionen. Ja, det får jag hoppas - med tanke på att jag måste gå in och ändra i flera av länkarna nu. Eller ska de kanske få se så där intressanta ut?

18 november 2006

En liten bokpärla




När boken "Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan" av Dai Sijie publicerades på svenska för några år sedan, beskrevs den som en liten pärla. Vad mer kan jag säga, nu när jag har läst den? Det är verkligen en liten pärla. Om kärleken till böcker. För mig själv, som aldrig varit i Kina, men som gärna skulle åka dit, är det också en intressant del av Kinas historia, ur Sijies perspektiv. Lättläst, välskriven och underbart charmig i mina ögon. Jag rekommenderar den varmt till alla bokälskare!

16 november 2006

I handväskan

Roo, en brittisk gentleman, undrar vad kvinnor har i handväskan. Han menar väl "i handväskorna"? Jag har avporträtterat innehållet i en av mina väskor och detta kan skådas på min fotoblogg. Vad har ni andra i väskorna? Kan ni stilla Roo's nyfikenhet?

Tantvarning




















Var och handlade mat i stora butiken. På väg ut mötte jag en tant. Våra blickar möttes. Vi kände inte varandra. Men så såg hon ut som om hon plötsligt kände igen mig. Och snabbt tittade hon bort. Vände bort huvudet.

Och då såg jag. Det var ju hon! Hon som jag tyckte så otroligt illa om när vi var tonårstjejer som festade med gemensamma vänner. Vi två var absolut inte vänner. Hon tyckte inte om mig och jag tyckte inte om henne. Elak tyckte jag att hon var. Korkad och oerhört jobbig att umgås med. Men mest av allt var hon elak.

Och nu har hon blivit tant! Ha ha ha! Jag kände hur skadeglädjens lilla djävul dansade på min axel. Sedan såg jag min egen spegelbild i skyltfönstret. Hoppsan!

07 november 2006

Tömma huvudet




















Yoga. Tända ljus. Mattor. Tyst och lugnt. Instruktören säger att vi inte ska tänka på något annat än den egna kroppen och rörelserna. Och andningen, förstås.

Andas in.
Oj, vad ont det gör i hela ryggen.
Andas ut.
Har jag verkligen så många muskler i min rygg?
Andas in.
Uppenbarligen.
Andas ut.
För de gör sig verkligen påminda efter att jag sovit dåligt ett par nätter.

Andas in.
Vad skönt att rulla ryggen mot mattan så där.
Andas ut.
Lite som massage, faktiskt.
Andas in.
Hon där framför ser ut att kunna solhälsningen bra.
Andas ut.
Oj, vad vig hon verkar.

Andas in.
Väldigt vad mycket tankar man har i huvudet.
Andas ut.
Hur ska jag hinna tömma mitt huvud på mindre än en timme?

Andas in - när det gått nästan en timme.
Himmel vad skönt det känns nu.
Andas ut.
Har knappt ont alls.

Men i huvudet kämpar alla tankar fortfarande om utrymmet...

06 november 2006

Öroninflammation




















Stackars dottern har öroninflammation. Två veckor av öronvärk, två olika pencillinkurer som inte biter, tredje läkarbesöket i dag. Trötta och rödögda efter vaknätter sitter hon och jag där och väntar. Tittar på fiskarna i akvariet. Tycker synd om oss själva. Så hör jag en sjuksköterska säga: "Ja, de är asylsökande, så de har inte de fyra sista siffrorna."

Plötsligt känner jag hur bra vi har det. Här sitter jag och min tvååriga dotter på väg in till en läkare. Vi har de fyra sista siffrorna i vårt personnummer. Ingen asyl behöver vi söka. Ingen oro när vi sitter på natten i vårt trygga hem och det enda vi behöver bekymra oss om är när den där öroninflammationen ska försvinna, så att allt blir som vanligt igen. Med jobb, dagis och kvällsmat. Tid för oss själva. Fridfull sömn under natten.

30 oktober 2006

Ljudbok

Ibland är det en ren fröjd att plocka, dammtorka, vika och stryka tvätt. När jag står där i lugn och ro - och någon som är riktigt bra på att läsa högt berättar en historia för mig. Så jag lånar ofta ljudböcker på biblioteket. Alldeles nyligen lyssnade jag klart på Henning Mankells "Tea-Bag". Jag önskar att fler personer i vårt land läste eller lyssnade på den romanen. Så mycket jag inte tänkt på när det gäller människor på flykt. Flyktingar. Vad det kan innebära att ständigt vara på flykt.

Badpojkar

På min kameraprovtur såg jag två killar sitta tätt tillsammans på en liten badbrygga. De satt där och väntade, som om de samlade mod. Sedan hoppade plötsligt den ena i - och snabbt följde den andra efter. Som en riktig vän, antar jag.

Camera nova


















Så har en ny kamera införskaffats. Här är en provbild. En liten fiskebod med fönster som en lins. I sikte finns lite Ven, lite Danmark, liten fyr, mycket vatten:

29 oktober 2006

Viola



















I dag har Viola namnsdag. Det finns flera Viola som står mig nära - mycket nära. Grattis små Violer!

24 oktober 2006

Kulturintresse
























Det kan vara roligt att lära sig ett främmande språk för att de talar det på en plats som man gillar att resa till. Eller så kan man vilja resa till en plats för att de pratar så roligt där. Så tycker fyraåringen om Finland. Ibland ser han på DVD-film. Då kan man välja vilket språk aktörerna ska tala på. Ibland, när han har sett filmen många gånger, väljer vi andra språk än svenska. Finska, till exempel. Det gillar han. Och nu vill han åka till Finland - för han gillar språket där.

Kanske åker vi dit en dag. Jag har hört att Helsingfors är en vacker stad och jag har på resor träffat mycket trevliga människor därifrån. Men först ska vi åka till Florida. I februari. Bilden ovan är från Key Largo, där vi var för ett och ett halvt år sedan. Då var det bra att kunna engelska. Så att man kunde se vad det stod på skyltarna. Om man inte ser det på bilden ovan, kan man klicka på bilden, så syns det bättre.

23 oktober 2006

Katten vars trädgård jag flyttat in i








Lånebild

Qi hade en fin bild på sina katter, och det hon skrev om deras egensinnighet fick mig att tänka på katten vars trädgård jag flyttade in i. Den här katten dog alldeles nyss, och jag kunde nog varit snällare mot henne, känns det som i alla fall, så detta är till hennes minne. Så här var det:

När jag hade bott ett tag i min trädgård, upptäckte jag att den ofta besöktes av en randig katt. Ibland satt hon och drack ur fågelbadet, andra gånger låg hon i min solstol. När jag ställde mig och blängde på henne, blängde hon tillbaka. Jag retade mig länge på katten. Omgiven av djurvänner som jag är, fick jag ofta försvara min inställning. "Nej, jag tycker visst om djur, bara de håller sig ifrån mitt hus och min trädgård."

Med tiden kändes det som att vi slöt fred, och att vi helt enkelt var tvungna att acceptera varandra. Vi satt där och blängde på varandra ibland, i tysthet. Till slut var vi båda en del av trädgården. Och så en dag, när hon låg där i min solstol, tänkte jag att hon beter sig som om det vore hennes trädgård. Så fräckt! Sedan började jag fundera på om det inte var så hon såg det. Det var hennes trädgård, och jag var ett störande moment som flyttat in. Hon var katten vars trädgård jag flyttat in i.

19 oktober 2006

Camera obscura



Nu när min kamera blivit stulen får jag nog köpa en ny. Den hittar nog aldrig hem igen. Är det någon som har ett tips på en liten och bra digitalkamera, gärna med lite finesser som bra zoom och sånt där?

Förresten, undrar om det är någon minister som norpat den? Det vet man ju hur de är. Se bara på vår avgående hälsominister...

16 oktober 2006

Solig oktober



Underbar hösthelg har det varit - trots att jag blivit bestulen först på min cykel och sedan på min väska med telefon (mindre viktig) och kamera (mer viktig). Cykeln blev stulen medan den sov över utanför min arbetsplats, men kameran befann sig i en väska på väg från Sverige till Tivoli i Köpenhamn. Halloween skulle beskådas - och fotograferas - i grannlandet. Ut kom jag från tågstationen och skulle fotografera den stora pumpan som svajade mot hösthimlen. Där fanns ingen kamera, ty väskan var puts borta. Ja, jag var mindre uppmärksam när jag kände att jag bara åkt tåg en liten bit hemifrån. Tänkte inte på att jag var på en stor station där många av människorna har levnadsvillkor som är ljusår från mina egna. Jag får väl hoppas att mina tillhörigheter var till glädje för förövaren.

Fint var det på Tivoli, med färgglada pumpor, snofsiga häxor och glada människor i solsken. Förvisso hade jag inte min kamera men dock ett "kameraöga" som hungrigt smakade på alla de vackra vyerna. Oktober var verkligen i sin prakt med gyllene löv i ett varmt solsken.

Dagen innan kameran blev stulen, hann jag föreviga en bit pumpa som blev förvandlad till en härlig höstlunch, vilken intogs på en solig terass. Man får vara glad när det bara är värdsliga ting som cyklar, kameror och telefoner man berövas...

14 oktober 2006

Nornalup Teahouse















Med speciellt tillstånd från Elisabet använder jag här hennes bild från Olof Viktors café i Glemminge. Hennes bild påminner mig nämligen om ett litet tehus, Nornalup Teahouse, i allra sydvästraste Australien.

Jag var på resa i Australien med maken och ettårige sonen. Vi hade gått en promenad bland otroligt höga träd i "valley of the giants", där de fiffigt nog hade byggt en sorts promenad högt uppe bland träden, så att man skulle få känslan av hur fåglarna har det där uppe i trädtopparna. Efter promenaden kom vi med bilen till det lilla tehuset omgivet av en liten trädgård översållad med romantiska blommor. Vi blev serverade på den lilla verandan till tonerna av Norah Jones. Sedan dess har Norah Jones en speciell plats i mitt musiköra. Den får mig att minnas denna rofyllda plats på andra sidan jordklotet, där man kommer till Antarktis om man seglar rakt ut i vattnet. Ett ställe dit jag inte åker i tid och otid, och kanske just därför känns den så speciell.

När jag sett Elisabets bild av punschverandan, har den påmint mig om den här platsen: Nornalup Teahouse. De har en hemsida. När jag upptäckte det, gick jag förtjust in där. Snopen konstaterade jag att det inte alls såg ut som jag mindes det. Konstigt, det där med minnet, eller om det är kameran. För tänk om Elisabet varit där med sin kamera. Då hade hon kanske fångat en bild mer i stil med den hos Olof Viktor. Det intalar jag mig själv i alla fall. För jag tror på det där med perspektiv, både vad gäller foton, minnen och livet i allmänhet...

11 oktober 2006

Jag - en moraltant




















Sedan jag började blogga har jag förstått att det finns "bloggpoliser". Då menar jag att det finns mycket åsikter om hur en blogg ska se ut. Typ att man ska ha ett tema och hålla sig till det. Antingen har man bilder eller recept eller politik eller något annat tema. Man blandar inte. Hör och häpna: jag blandar hej vilt. Se det som temat för min blogg. Min blogg består av sådant jag sitter och tänker på i min fyr. Min tankesmedja...

Det finns andra "tankesmedjor". Timbro, till exempel. Och nu har vi fått en kulturminister därifrån. Det jag tidigare såg som valets tragiska utkomster, bland annat i form av missnöjespartier, har nu förbytts till rena komedin. Ja, minsann! Nu har journalisterna fått roliga saker att göra. Vilken minister är mest omoralisk? Vem har inte betalat för sig? Har vi några kvitton? Några obetalda räkningar? Och vem kan vara roligare för journalister att studera om inte kulturministern. Flyttat mellan den svenska och tyska kulturen för cirka tio år sedan - i två års tid. Glömde i all hast att betala teve-licensen. Hoppas att hon kan använda tidigare pressmaterial som den tidsmaskin hennes kollega efterlyser, och se hur det går om man glömmer betala - typ blöjor och Toblerone...

Ja, jag är en moraltant - och jag har roligt. För moralen är högst personlig, för det mesta, och för mig är det viktigt att alla betalar teve-licens så att vi inte slutar med att bara ha reklamfinansierade tevekanaler och vad det för med sig. Därför betalar jag själv teve-licens. Är jag själv så felfri då? Absolut inte! Men det är inte därför jag aldrig skulle vilja bli minister...

09 oktober 2006

Filmskratt












Bild

Elisabet skriver på sin blogg om filmscener som får henne att skratta. I stället för en superlång kommentar på hennes blogg skriver jag här om en film som får mig att skratta: "Bandits". Den filmen var okänd för mig tills jag av en händelse råkade se den på teve. Speciellt den scen där banditen Billy Bob Thornton försöker stoppa uttråkade hemmafrun Cate Blanchett i bil, får mig att skratta. När hemmafrun inte blir rädd av att banditen hotar henne med pistol, utan säger att det skulle vara en befrielse om han sköt henne, blir det av någon underlig anledning väldigt roligt. Dessutom är banditen hypokondriker och undrar om rösterna han hör i bilen kommer från hans huvud, men det är den rika hemmafruns GPS som talar. Ja, särskilt roligt i min berättade version är detta inte. Man måste se filmen och de utmärkta skådespelarna leverera de, enligt mig, väl genomtänkta replikerna.

En annan scen som får mig att skratta är när huvudrollsinnehavaren i filmen "Being Julia" hämnas. Egentligen gillar jag inte tanken på att hämnden är ljuv, men i den här filmen görs den så strålande av Annette Bening att man (eller i alla fall jag) får tårar i ögonen. Den här scenen kan man inte skriva så mycket om, utan den måste nog ses. Den bygger liksom på hela historien, som en final, och gör sig icke i separat sammanhang. Kanske beror det på att originalversionen skrevs som pjäsen "Theatre" av Somerset Maugham - en författare som visste hur man byggde upp en historia med överraskande slut.














Bild


Annars skrattar jag nog mest åt brittisk humor. Det är lite underligt, det där med humor, hur olika vi är. När jag bodde i Frankrike tyckte jag att de skrattade åt de mest underliga saker. Och de tyckte att jag hade konstig humor - typ som engelsmän (vilket jag höll med om). Det roligaste var nog när de trodde att jag inte skrattade för att jag missat vad orden betydde. Så de förklarade och förklarade. Till sist gav de upp. Det gick inte att förklara för den där svenskan med den underliga humorn.

06 oktober 2006

Perspektiv




















Fyraåringen, tvååringen och jag hittade ett roligt äpple. "Maskar som älskar varandra" sa jag. "Vi fotograferar det!" När vi kom in ville fyraåringen också ta en bild av äpplet. Men först behövdes rekvisita. "Vänta! Jag kommer snart!" sa han. Vi väntade. Vad som behövdes? Se själv:

04 oktober 2006

Exotiskt nära















Två gånger har jag varit i Norge. En gång i Lofoten och en gång i Bergen. Så nära och ändå så exotiskt. Så snällt, på något vis, som Julies blogg. Bilden är från Bergen. I Lofoten hade jag ingen digital kamera. Är ändå inte säker på att jag hade kunnat fånga skönheten där. Ibland kändes det som att "det här måste vara världens ände". Så tyst. Så lugnt. Så folktomt. Så mycket natur. Så vackert.

03 oktober 2006

Vegetarisk men inte vegetarian




















Man skulle kunna tro att blomman i mitt köksfönster finns där för att matcha nya disktrasan. Men icke. Den här håller rätt på icke-önskvärda insekter i köket - rakt ner i gapet. Fast egentligen är det nog de klibbiga bladen som fångar småflugorna...

29 september 2006

Köksordning

Ingen ångest här inte. Åtminstone inte för nuvarande ordning på diskbänken. En fiffig anordning för disktrasan köpte jag i Helsingör - så nu kan man pusta ut. Och så passade jag på att köpa fina disktrasor att hänga upp också. Den här färgen påminner om en viss bloggdams vackra linnejacka. I mitt kök!

Du kan få ångest av ditt stökiga hem…


…skriker kvällstidningarnas löpsedlar när jag cyklar förbi dem. Verkligen? Ångest som när man inte hittar sina nycklar för att man har det väldigt stökigt och inte minns var man har lagt dem? Eller ångest som när man befarar att någon ”Supernanny uppdrag elaka fruar” ska dyka upp i ens hem och ställa en i skamvrån för att man fräser ”Verkligen?!” åt maken när han konstaterar ”Om du hade hängt dem i nyckelskåpet hade du vetat var de var nu…”? Eller ångest som den man kan känna när man önskar att man stoppat maken i stället för nycklarna i en av alla hundranittiotjugo väskor man har (enligt maken) eftersom han påpekar att ”detta är ytterligare ett problem med att du måste köpa så många väskor – du har inte koll på dem”? Men kvällstidningarna, de har koll. Visst får man ångest av sitt röriga hem. Jag kanske ska börja köpa kvällstidningar i alla fall. Nej, jag fortsätter nog hellre läsa bloggar.

28 september 2006

Buxbomsbädd

Jag skulle gärna vilja ha vackra rosor i min trädgård - med en liten buxbomshäck som markerar deras revir. Jag bytte några syrénskott mot grannens buxbom. Nu har jag klippt ner den vildvuxna busken och bäddat ner små skott i en liten säng intill muren i söder. Och nu är det bara att vänta. Sådant kan ändra uppfattningen om att tiden bara rinner i väg...

27 september 2006

En bil med utsikt



På väg söderut. En favoritvy.

25 september 2006

Bus

När jag gick i skolan skolkade jag aldrig. Prydligt och ordentligt gick jag dit varje dag. Och så har jag fortsatt när det gäller mitt yrke också. Men i dag skolkade jag för första gången i mitt liv. Jag åkte och lämnade barnen på det trygga och underhållande dagiset och sedan åkte jag till Helsingör. Gick på äldsta caféet och åt wienerbröd med cappuccino till. Strosade i butiker och köpte blommor. Vackra dahlior som lyste i septembersolen. Sedan åkte jag hem och hämtade hem barnen. Nöjd och glad med att jag varit riktigt busig...

24 september 2006

Äppeltårta














Ibland blir jag imponerad av somligas matlagning. Eller är det bilderna? Fast ibland gör jag vad jag själv anser vara avancerad mat. Till exempel favoritäppelkakan som jag bakat med fyraåringen och tvååringen. Den här kakan, som nästan är som en tårta, gör vi när vi vill njuta av själva bakningen. Då tar vi god tid på oss - och njuter av att köra deg i den roliga matmixern som man kan gasa med i hög fart eller låta degen valsa fram lite lätt på låg fart. Knäcka ägg är också en favorit. Själva kakan är det mest vi vuxna som är intresserade av.

Deg:
3 dl vetemjöl
125 g smör
2 msk socker
1 äggula

Hacka ihop mjöl, smör, socker och äggula
till en deg.
Tryck ut degen i en form med löstagbar
kant (ca 23 cm i diameter).
Grädda i 175 graders ugn ca 10 minuter.

Fyllning:
2 dl socker
50 g rumsvarmt smör
2 ägg
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
5 bittermandlar
1 dl yoghurt
3-4 äpplen
½ dl flagad mandel

Rör socker och smör i en bunke.
Rör i äggen ett i taget.
Blanda mjöl och bakpulver och
rör ner det.
Finriv eller mal bittermandeln.
Rör ner den och yoghurten i smeten.
Skala, kärna ur och skär äpplena i bitar.
Rör ner det i smeten.

Häll smeten i pajformen.
Strö över flagad mandel.
Grädda i 175 graders ugn 50-60 minuter.

Servera med vaniljsås.

23 september 2006

Texters makt


Texter har makt och påverkar oss. Det är inte bara multinationella mediejättar som kan kontrollera krigsnyheter. Även små lokaltidningar har ofta makt genom att ensamma bevaka händelser i småstaden. Detta har riksmedia fått upp ögonen för. Hur såg egentligen nyhetsbevakningen ut i Landskronas lokaltidning ett halvår innan valet? Vad var syftet med att publicera otillförlitlig statistik och barn som uttalar sig om att de har våldet i blodet? Journalisten som skrev om detta i våras svarade att många tyckt att tidningen äntligen tog upp något som många länge tänkt i tysthet. Vad kan det ha varit? Att få likställa invandrare med problem? Äntligen blev det legitimt att skylla problemen på en viss grupp i samhället...

20 september 2006

En god text

Det svåraste är att skriva kort och koncist. En man som kunde det var August Strindberg.

Ett halvt ark papper

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se, om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevt i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspeglats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salkakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod det hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och nummret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycket oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetseraren: han sätter bo. Expressbyrån: de flyttar in.
Operans biljettkontor 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder, då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det.
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga, deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För fösta gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodern icke på sin plats. Nej. Ty hon ligga till sängs.
Det, som sedan följde, kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för en drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.
Men han tog solpappret, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände, att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!


källa

19 september 2006

Om att skriva


Bild

Jag förstår att bloggare blir upprörda över att författare som Guillou förminskar deras betydelse, men man väljer ju faktiskt själv vad man vill se som betydelsefullt. Guillous åsikt om bloggare har nog fått starkast spridning, och därmed också betydelse, genom bloggarna själva. Om jag inte hade läst andra blogsidor, hade jag inte känt till monsieur Guillous åsikt om detta. För jag läser inte kvällstidningar.

Att blogga kan vara roligt, nödvändigt, avslappnande - ja, många saker. För mig handlar det om övning. Jag har fått lära mig att om man vill publicera ska man öva på sina texter. Mina professionella texter har inget som helst gemensamt med mitt bloggande - mer än att det är texter som kommer från mig. Att börja dagen med att läsa och skriva blogg är ett bra sätt att värma upp.

18 september 2006

Septemberval

bild

Förändringarnas vindar blåser. Inte bara nationellt men också lokalt. I pressen kan man läsa att mer än 22 procent av landskronaborna röstade på Sverigedemokraterna. Jag kan bara bli ledsen över människornas dumhet.

16 september 2006

Septemberbad

Hm... Undrar om badtrappsansvarig på min pir läser min blogg. Den här morgonen var minsann badtrapporna nere i vattnet igen. Och någon hade nog badat och sedan suttit på lilla badbänken en stund och njutit av den vackra morgonen.

14 september 2006

Att angöra en (bad)brygga



Tidigare i veckan satt jag på piren och betraktade den fantastiskt vackra silhuetten av en fiskare som drog upp sitt nät i solnedgången. Alldeles ensam. När jag gick tillbaka längs piren konstaterade jag förvånat att alla badbryggor dragits upp och att det var fullt av tång på hela piren. Sedan läste jag att min favoritbloggare upptäckt något liknande under sitt badäventyr i söder. Ja, alltså att någon verkar ha bestämt att nu är det slut på badandet. Fast i morse, på min strandpromenad, hittade jag en badbrygga som fortfarande skvalpade i vågorna. Förvisso var det lite tång på den men ändå... Och en badande dam i full fart på väg ut från land - hon syns som ett litet streck uppe i högra hörnet.

Hem ljufva hem

Det blev mer upplevelser på Zanzibar. Sedan återvände vi hem. Hit. Inte fy skam minsann. Min favoritplats på jorden, faktiskt.

Träff med delfiner

I Zanzibars vatten träffade jag delfiner för första gången i mitt liv. Det var en jättekonstig upplevelse. Vi åkte ut med båt till ett ställe där man visste att delfiner ibland kom för att kolla in turister. Vi väntade och spejade. Och så! Där kom det ett gäng delfiner. På med cyklop och fenor och i vattnet. Och där kom de! Simmade fram till mig och glodde och såg ut som om de skrattade åt mig. Och hela jag bubblade av skratt. Det var en sådan konstig känsla - att ha en träff med ett gäng delfiner. De fick glo så mycket de ville - det gjorde mig bara glad.

I Zanzibars vatten

Aldrig hade jag förut bott så lyxigt som på detta ställe. I detta fattiga land låg jag vid den lyxigaste pool jag någonsin sett och sippade på drinkar. Vad livet är konstigt. Och ibland kan man vara oerhört bra på att vifta bort jobbiga tankar. Om inte annat kan man dyka lite - och får man då syn på en sådan här vacker sköldpadda så kan jag lova att man glömmer det mesta ovanför ytan. Det är konstigt med dykning, faktiskt. Jag tycker att det är oerhört jobbigt med allt tekniskt runt omkring ett dyk med tuber och mätare och allt som ska kollas för säkerhets skull. Men när man sedan kommer under ytan - i det stora blå - så försvinner allt och man blir bara ett med havet. Alla ljud försvinner och man bara betraktar. Så tyst. Så vackert.