Bragdmedalj

Jag går med raska steg till Systembolaget. Tänk om det finns en flaska glögg av den där sorten som jag gärna skulle vilja smaka! Det är redan en vecka in i december och den har fått fina recensioner, den där glöggen. Men kanske är det bara jag som har läst det där, i min lilla stad. Nej, det var det inte. Inte en enda flaska kvar av just den glöggen som jag skulle vilja smaka. Jag kan ju alltid ta den där som blev över från förra året, eller vilket år det nu var. Den står i alla fall kvar hemma i skåpet.

När jag närmar mig bänken med Systembolagets trognaste kunder ser jag honom. Mannen med skägget. Han som jag sett med kvinna och barn, han som var lite berusad ibland. Han jag sedan såg vara så berusad att han ramlade av cykeln och fick åka vidare i ambulans. Han som jag såg med ny kvinna och nytt barn. Han som jag såg vingla omkring nere i centrum. Han som satt på bänken med Systembolagets trognaste kunder. Han som sett så nykter ut de senaste åren. Han satt där på parkbänken - igen. Pratade med en av stammisarna där. Han såg inte berusad ut.

När jag varit inne i mataffären sitter han inte längre kvar. En del menar att människor som finner varandra genom alkoholen inte har något annat gemensamt. Jag hoppas att de har fel. Jag hoppas att han satt där och var medmänniska och vän till någon annan som inte varit lika stark som han. Jag borde gå fram till honom och säga att jag tycker att han är värd en bragdmedalj. Att säga upp bekantskapet med den falska vännen Alkohol är sannerligen värt en medalj.