27 november 2006

På stadens bibliotek


På stadens bibliotek kom han fram till mig och frågade vad klockan var. Tjugo i sju? Vad skulle han göra nu då? Någon föreslog att han skulle gå hem. Nej, han skulle inte vara hemma förrän om tjugo minuter.

Han lånade nöjt ett datorspel och konstaterade att det var skönt att ha något att göra i kväll.


Han frågade personalen, med ängslig röst, om de sett var de där killarna blev av. De sa att de skulle kolla innan han gick ut. Om han bara väntade tills de skulle stänga. Jag lånade mina böcker och gick mot utgången. Han slog följe med mig. Frågade om jag ville följa honom hem.

Det kändes som om mitt hjärta snörptes ihop. Inte av rädsla. Nej, jag kände ingen rädsla för ”de där killarna” och absolut inte för denna ensamma nioåring utan jacka. Han som jag så ofta träffar på biblioteket. Ensam. Ständigt på jakt efter någon att prata med. Nej, det som skrämde mig var tanken på varför han alltid är på biblioteket alldeles ensam. Utan vänner. Utan föräldrar. Utan jacka en kall novemberkväll. Varför ser jag aldrig honom med sina föräldrar? Varför kunde han inte gå hem om han inte hade något mer att göra på biblioteket?

Jag följde honom hem. När jag gick hem hoppades jag att jag bara har livlig fantasi och att mina tankar helt enkelt är resultatet av att jag dikterar ihop historier när jag inte vet. För jag önskar innerligt att alla barn vore älskade och trygga. Jag önskar det av hela mitt hjärta.

6 kommentarer:

Panter sa...

Aj, det där gjorde ont i både magen och hjärtat.

Elisabet sa...

ojojoj ..., jag säger som Panter ...

Qi sa...

Hjärtsnörp, oj stackars liten nioåring...

Lilla B sa...

Som tur är letar många ensamma barn upp någon att prata med, någon som lyssnar och ser dem. En fröken i skolan, mattanten, någon i affären, på biblioteket. Huvudsaken är att det finns någon som uppmärksammar. Det kan vara skillnaden mellan avgrunden och ett liv värt att leva.

Celia sa...

Oj, vad tidspressat det blir så här i slutet av året. Men ni har alla hunnit kommentera här. Det värmer i kylan, som är mångdimensionell, även om det här i södern inte direkt är frost vädermässigt...
Lilla b: Ja, så är det nog. I alla fall kan barn finna trygghet och kärlek hos andra än sina föräldrar. Och vi har alla ett ansvar att dela med oss av det vi kan, tycker jag.

Lyckliga Grodan sa...

ja.. hjärtat drog ihop sig ordentligt..
huga..

tur att det finns vuxna som ser också dessa barn...