Om man har en kronisk sjukdom ser jag två alternativ: antingen låter man sjukdomen besegra ens liv eller så bekämpar man den och försöker ta kontroll över sitt eget liv. Så gott det nu går. Och i den mån man kan se livet som sitt eget. Jag tror inte att det bara är att bestämma sig. Jag tror inte heller att det är ett val som man bara tar så där utan vidare, oerhört medvetet och rationellt. Nej, jag tror att det är svårt vilken väg man än hamnar på.
Själv försöker jag ta kontrollen över en kronisk sjukdom. Det är inte enkelt att veta hur man ska göra men jag har haft turen att få hjälp av läkare. Två läkare, till och med. Och det är de här läkarna som jag tänker på nu. Hur de reagerar när jag berättar för dem att det sedan senast vi sågs har känts mycket bättre. De liksom lyser upp och ler och hörs så lättade på rösten. När jag berättar för dem hur jag tänkt mig nästa steg i att tackla sjukdomen. Då hörs lättnaden. ”Ja, det är bra. Mycket bra!” Tänk att min hälsa, som är så viktig för mig, kan vara så betydelsefull för dem också.
Ibland undrar jag verkligen över varför man väljer att bli läkare. Jag kan förstå att det är ett yrke som har status och att det säkert finns mycket att hämta i vetskapen om att man hjälper människor. Men att ägna hela sina dagar åt att träffa sjuka människor. Det har jag lite svårt att förstå attraktionen i. Och ibland har jag i möten med läkare förfärats över hur ointresserade de verkar av sin uppgift. De bara susar genom rummet. Vill helst bara skriva ett recept på en lapp och få det hela överstökat.
Så när jag möter ”mina” läkare blir jag glad över att ha dem med på vägen. Och jag blir glad över att vi faktiskt kan glädja varandra. För när deras ansikten och röster lyses upp blir jag varm, för det där skenet övertygar mig om att de valt yrket för att de faktiskt vill hjälpa människor, för att de ser det som en belöning.
Det finns andra fantastiska människor jag träffat på inom sjukvården – sjuksköterskor och vårdbiträden. De ska få sitt eget utrymme en annan gång.
Själv försöker jag ta kontrollen över en kronisk sjukdom. Det är inte enkelt att veta hur man ska göra men jag har haft turen att få hjälp av läkare. Två läkare, till och med. Och det är de här läkarna som jag tänker på nu. Hur de reagerar när jag berättar för dem att det sedan senast vi sågs har känts mycket bättre. De liksom lyser upp och ler och hörs så lättade på rösten. När jag berättar för dem hur jag tänkt mig nästa steg i att tackla sjukdomen. Då hörs lättnaden. ”Ja, det är bra. Mycket bra!” Tänk att min hälsa, som är så viktig för mig, kan vara så betydelsefull för dem också.
Ibland undrar jag verkligen över varför man väljer att bli läkare. Jag kan förstå att det är ett yrke som har status och att det säkert finns mycket att hämta i vetskapen om att man hjälper människor. Men att ägna hela sina dagar åt att träffa sjuka människor. Det har jag lite svårt att förstå attraktionen i. Och ibland har jag i möten med läkare förfärats över hur ointresserade de verkar av sin uppgift. De bara susar genom rummet. Vill helst bara skriva ett recept på en lapp och få det hela överstökat.
Så när jag möter ”mina” läkare blir jag glad över att ha dem med på vägen. Och jag blir glad över att vi faktiskt kan glädja varandra. För när deras ansikten och röster lyses upp blir jag varm, för det där skenet övertygar mig om att de valt yrket för att de faktiskt vill hjälpa människor, för att de ser det som en belöning.
Det finns andra fantastiska människor jag träffat på inom sjukvården – sjuksköterskor och vårdbiträden. De ska få sitt eget utrymme en annan gång.
9 kommentarer:
Kloka tankar...
Välkommen till min fyr, Maria!
Tack Celia!
Så skønt at høre at du har lækarna med deg, det er god hjelp på vegen mot å ta kontrollen. Lycka til : )
Kanske en personlig frågaa, men vilken sjukdom har du (du behöver inte svara om du inte vill)
Den sjukdom som ibland tar över min kropp kallas migrän.
Som doktor är det en stor del av jobbets belöning att ta del av hur det går för patienterna. Åtminstone är det så för mig.
/doktorn
Doktorn, jag inser att det kanske kan låta lite naivt, det jag skriver här, för jag förstår att det måste vara mer tillfredsställande när man märker framsteg än om man står stilla och trampar, oavsett vad man jobbar med. Men jag har träffat på en del läkare som verkar så ointresserade av det de gör, så då känns det bra när man träffar på deras motsats.
Det är som du säger. Jag har också träffat på de ointresserade. Både som patient och som kollega.
Skicka en kommentar