...ljuder Billie Holidays röst från högtalarna. Det får liksom en annan klang när man hör om vindstyrkor upp mot 60 m/s här i Europa. Själv hoppas jag att ovädret snabbt ska dra förbi så att jag i lugn och ro kan packa inför min resa till Florida, nästa helg. Då vill jag inte ha några störningar i trafiken, minsann. Inte är jag orolig för att huset ska blåsa i väg eller att strömmen ska försvinna. Sådant fungerar ju alltid, och när det inte gör det, då får man väl klaga. Åtminstone hör jag på radion om folk som är irriterade över att strömmen är försvunnen och att kraftbolagen inte tänkte på att det kunde komma sådana stormar. Som om det är det värsta som kan hända - tycker jag som sitter här med min el fullt igång...
Tänk vad lätt det är att resa i dag, med alla bekvämligheter som finns. Till Amerika, till exempel. Med hjälp av min dator och Internet kan jag kolla runt på hotell och hus och fundera på var jag helst vill bo. Det är verkligen en del av resandet, att planera, titta på bilder, kolla kartor - ja, så mycket man kan göra hemifrån. Man kan nästan sitta där och resa vid datorn, faktiskt. Bilder av vackra hem på stranden. Drömma sig bort. Men man kan också fantisera om hur det skulle vara att presentera sitt eget hem så där. "Vackert vardagsrum med bekväm soffa. Avslappnande sovrum. Mysig balkong. Nära till havet och söta butiker." Hur skulle bilderna se ut?
Att resa i sitt hem. Det skriver Alain de Botton om. Han funderar också kring meningen med nöjesresande. Ibland har vi ju så höga förväntningar när vi ska bort. Allt ska bli så bra. Och så blev det kanske inte så bra. Kanske därför att, som Robert M Pirsig har konstaterat, "the only Zen you find on the top of mountains is the Zen you bring up there". Det finns förstås många anledningar att resa. De är alltför många för att ta upp här. Jag ser i alla fall fram emot min resa.
3 kommentarer:
jag älskar allan de bottons resebok..
att det är inom oss de häftiga resorna görs..
oavsett var vi befinner oss..
befriande..
och avgörande...
.... fast ibland tänker jag så här ...: om man bosätter sig uppe på kalfjället, om man gör ett sånt medvetet val, då får man nog vara beredd på att strömmen kan försvinna och framför allt: att det kan ta TID att få den på plats igen i ledningen.
Bor man mitt ute i ödeskogen i mörkaste Småland; är det då en självklarhet att eon eller vem det nu är, ska skynda sig dit och laga ledningen först av allt?
Sånt kan jag grunna på.
Och så borde ju fler människor skaffa sig nån alternativ värmekälla.
T.ex.
Hälsar madame-för-dagen-gnällig.
Ja, Elisabet, det är lite det jag tänker på också. Jag ser en chef för ett kraftverksbolag förklara i teven, dagen efter orkanen lagt sig, varför man inte lyckats bemästra naturens styrka. Själv tänker jag att man nog ska vara glad att man fortfarande har tak över huvudet... Men visst är vi otroligt beroende av el, det kan jag inte säga något om.
Skicka en kommentar