Köksordning

Ingen ångest här inte. Åtminstone inte för nuvarande ordning på diskbänken. En fiffig anordning för disktrasan köpte jag i Helsingör - så nu kan man pusta ut. Och så passade jag på att köpa fina disktrasor att hänga upp också. Den här färgen påminner om en viss bloggdams vackra linnejacka. I mitt kök!

Du kan få ångest av ditt stökiga hem…

…skriker kvällstidningarnas löpsedlar när jag cyklar förbi dem. Verkligen? Ångest som när man inte hittar sina nycklar för att man har det väldigt stökigt och inte minns var man har lagt dem? Eller ångest som när man befarar att någon ”Supernanny uppdrag elaka fruar” ska dyka upp i ens hem och ställa en i skamvrån för att man fräser ”Verkligen?!” åt maken när han konstaterar ”Om du hade hängt dem i nyckelskåpet hade du vetat var de var nu…”? Eller ångest som den man kan känna när man önskar att man stoppat maken i stället för nycklarna i en av alla hundranittiotjugo väskor man har (enligt maken) eftersom han påpekar att ”detta är ytterligare ett problem med att du måste köpa så många väskor – du har inte koll på dem”? Men kvällstidningarna, de har koll. Visst får man ångest av sitt röriga hem. Jag kanske ska börja köpa kvällstidningar i alla fall. Nej, jag fortsätter nog hellre läsa bloggar.

Buxbomsbädd

Jag skulle gärna vilja ha vackra rosor i min trädgård - med en liten buxbomshäck som markerar deras revir. Jag bytte några syrénskott mot grannens buxbom. Nu har jag klippt ner den vildvuxna busken och bäddat ner små skott i en liten säng intill muren i söder. Och nu är det bara att vänta. Sådant kan ändra uppfattningen om att tiden bara rinner i väg...

En bil med utsikt

På väg söderut. En favoritvy.

Bus

När jag gick i skolan skolkade jag aldrig. Prydligt och ordentligt gick jag dit varje dag. Och så har jag fortsatt när det gäller mitt yrke också. Men i dag skolkade jag för första gången i mitt liv. Jag åkte och lämnade barnen på det trygga och underhållande dagiset och sedan åkte jag till Helsingör. Gick på äldsta caféet och åt wienerbröd med cappuccino till. Strosade i butiker och köpte blommor. Vackra dahlior som lyste i septembersolen. Sedan åkte jag hem och hämtade hem barnen. Nöjd och glad med att jag varit riktigt busig...

Äppeltårta

Ibland blir jag imponerad av somligas matlagning. Eller är det bilderna? Fast ibland gör jag vad jag själv anser vara avancerad mat. Till exempel favoritäppelkakan som jag bakat med fyraåringen och tvååringen. Den här kakan, som nästan är som en tårta, gör vi när vi vill njuta av själva bakningen. Då tar vi god tid på oss - och njuter av att köra deg i den roliga matmixern som man kan gasa med i hög fart eller låta degen valsa fram lite lätt på låg fart. Knäcka ägg är också en favorit. Själva kakan är det mest vi vuxna som är intresserade av.

Deg:
3 dl vetemjöl
125 g smör
2 msk socker
1 äggula

Hacka ihop mjöl, smör, socker och äggula
till en deg.
Tryck ut degen i en form med löstagbar
kant (ca 23 cm i diameter).
Grädda i 175 graders ugn ca 10 minuter.

Fyllning:
2 dl socker
50 g rumsvarmt smör
2 ägg
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
5 bittermandlar
1 dl yoghurt
3-4 äpplen
½ dl flagad mandel

Rör socker och smör i en bunke.
Rör i äggen ett i taget.
Blanda mjöl och bakpulver och
rör ner det.
Finriv eller mal bittermandeln.
Rör ner den och yoghurten i smeten.
Skala, kärna ur och skär äpplena i bitar.
Rör ner det i smeten.

Häll smeten i pajformen.
Strö över flagad mandel.
Grädda i 175 graders ugn 50-60 minuter.

Servera med vaniljsås.

Texters makt

Texter har makt och påverkar oss. Det är inte bara multinationella mediejättar som kan kontrollera krigsnyheter. Även små lokaltidningar har ofta makt genom att ensamma bevaka händelser i småstaden. Detta har riksmedia fått upp ögonen för. Hur såg egentligen nyhetsbevakningen ut i Landskronas lokaltidning ett halvår innan valet? Vad var syftet med att publicera otillförlitlig statistik och barn som uttalar sig om att de har våldet i blodet? Journalisten som skrev om detta i våras svarade att många tyckt att tidningen äntligen tog upp något som många länge tänkt i tysthet. Vad kan det ha varit? Att få likställa invandrare med problem? Äntligen blev det legitimt att skylla problemen på en viss grupp i samhället...

En god text

Det svåraste är att skriva kort och koncist. En man som kunde det var August Strindberg.

Ett halvt ark papper

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se, om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevt i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspeglats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salkakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod det hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och nummret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycket oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetseraren: han sätter bo. Expressbyrån: de flyttar in.
Operans biljettkontor 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder, då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det.
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga, deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För fösta gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodern icke på sin plats. Nej. Ty hon ligga till sängs.
Det, som sedan följde, kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för en drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.
Men han tog solpappret, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände, att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

källa

Om att skriva

Bild

Jag förstår att bloggare blir upprörda över att författare som Guillou förminskar deras betydelse, men man väljer ju faktiskt själv vad man vill se som betydelsefullt. Guillous åsikt om bloggare har nog fått starkast spridning, och därmed också betydelse, genom bloggarna själva. Om jag inte hade läst andra blogsidor, hade jag inte känt till monsieur Guillous åsikt om detta. För jag läser inte kvällstidningar.

Att blogga kan vara roligt, nödvändigt, avslappnande - ja, många saker. För mig handlar det om övning. Jag har fått lära mig att om man vill publicera ska man öva på sina texter. Mina professionella texter har inget som helst gemensamt med mitt bloggande - mer än att det är texter som kommer från mig. Att börja dagen med att läsa och skriva blogg är ett bra sätt att värma upp.

Septemberval

bild

Förändringarnas vindar blåser. Inte bara nationellt men också lokalt. I pressen kan man läsa att mer än 22 procent av landskronaborna röstade på Sverigedemokraterna. Jag kan bara bli ledsen över människornas dumhet.

Septemberbad

Hm... Undrar om badtrappsansvarig på min pir läser min blogg. Den här morgonen var minsann badtrapporna nere i vattnet igen. Och någon hade nog badat och sedan suttit på lilla badbänken en stund och njutit av den vackra morgonen.

Att angöra en (bad)brygga

Tidigare i veckan satt jag på piren och betraktade den fantastiskt vackra silhuetten av en fiskare som drog upp sitt nät i solnedgången. Alldeles ensam. När jag gick tillbaka längs piren konstaterade jag förvånat att alla badbryggor dragits upp och att det var fullt av tång på hela piren. Sedan läste jag att min favoritbloggare upptäckt något liknande under sitt badäventyr i söder. Ja, alltså att någon verkar ha bestämt att nu är det slut på badandet. Fast i morse, på min strandpromenad, hittade jag en badbrygga som fortfarande skvalpade i vågorna. Förvisso var det lite tång på den men ändå... Och en badande dam i full fart på väg ut från land - hon syns som ett litet streck uppe i högra hörnet.

Hem ljufva hem

Det blev mer upplevelser på Zanzibar. Sedan återvände vi hem. Hit. Inte fy skam minsann. Min favoritplats på jorden, faktiskt.

Träff med delfiner

I Zanzibars vatten träffade jag delfiner för första gången i mitt liv. Det var en jättekonstig upplevelse. Vi åkte ut med båt till ett ställe där man visste att delfiner ibland kom för att kolla in turister. Vi väntade och spejade. Och så! Där kom det ett gäng delfiner. På med cyklop och fenor och i vattnet. Och där kom de! Simmade fram till mig och glodde och såg ut som om de skrattade åt mig. Och hela jag bubblade av skratt. Det var en sådan konstig känsla - att ha en träff med ett gäng delfiner. De fick glo så mycket de ville - det gjorde mig bara glad.

I Zanzibars vatten

Aldrig hade jag förut bott så lyxigt som på detta ställe. I detta fattiga land låg jag vid den lyxigaste pool jag någonsin sett och sippade på drinkar. Vad livet är konstigt. Och ibland kan man vara oerhört bra på att vifta bort jobbiga tankar. Om inte annat kan man dyka lite - och får man då syn på en sådan här vacker sköldpadda så kan jag lova att man glömmer det mesta ovanför ytan. Det är konstigt med dykning, faktiskt. Jag tycker att det är oerhört jobbigt med allt tekniskt runt omkring ett dyk med tuber och mätare och allt som ska kollas för säkerhets skull. Men när man sedan kommer under ytan - i det stora blå - så försvinner allt och man blir bara ett med havet. Alla ljud försvinner och man bara betraktar. Så tyst. Så vackert.

Strandfynd

Så här vacker (och lite till) var Nungwis strand där jag gick barfota och nygift. Nöjd var jag. Lycklig. Precis som man ska vara som nygift, tror jag. Lite spännande också. Det här är min man. Min make. Jag är hans maka. Hans hustru. Hustru? Vad är det för ord? En man vet jag ju vad det är. Och make och maka hörs ju; det här är maken till mig, min andra hälft - om man vill. Men hustru? Det här är min hustru? Kommer det av hustro? Det här är den jag tror på i mitt hus. Ja! Så måste det ju vara!

Åtagande till havs

"Älska varandra,

Men gör inte kärleken till en boja

Låt den hellre vara likt ett strömmande hav mellan era själars stränder

Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar, ty endast

Livets hand förmår rymma era hjärtan"

Ur Profeten av Kahlil Gibran

Nungwi i natten

Vi blev vigda till slut i alla fall, på en segelbåt i solnedgången - mycket romantiskt. Sedan åkte vi, när mörkret lade sig, vidare till det här stället. Det är inte klokt vad mörkt det kan bli i Afrika! Längs vägen kunde vi ibland få syn på ett par människor, gåendes eller sittandes runt en liten eld. Ja, dem vi såg alltså. Undrar hur många som såg oss - som vi inte såg? När vi var framme möttes vi av den här spännande synen. Fullt av ljus mitt i mörkret.

Zanzibar i september

Här intogs bröllopsmiddag för sex år sedan. Dagen innan vigseln. Emerson and Green heter hotellet där det finns en takterrass som är fullkomligt magisk när sammetsnattens mörker omsluter den och skira tyger fladdrar över huvudet.

Vi tänkte passa på och viga oss när vi var på Zanzibar - då, för sex år sedan. Flygplan kan bli försenade, så vi planerade att anlända ett par dagar före vigseln. Flyget blev ett par dagar försenat. Så dumt att boka in en sådan sak, tyckte flygbolaget, för de garanterade ju bara att man skulle komma till ett visst ställe, inte när man skulle anlända. På Zanzibar innebar detta inte något problem. "Vi tar vigseln i morgon i stället. Men middagen får ni äta i kväll. Det går inte att boka om middagen inte!"

Så vi åt vår bröllopsmiddag dagen före bröllopet. Det blev extra minnesvärt.

Boston i september

Höstdikt

Den nakna träden står omkring ditt hus
och släppa in himmel och luft utan ända,
de nakna träden stiga ned till stranden
och spegla sig i vattnet.
Än leker ett barn i höstens gråa rök
och en flicka går med blommor i handen
och vid himlaranden flyga vita silvervita fåglar upp.

Edith Södergran

Höstskymning

Höst

Långsam. Vadderad.
Icke-presterande.
Vill bara vara
- icke göra.