Stackars dottern har öroninflammation. Två veckor av öronvärk, två olika pencillinkurer som inte biter, tredje läkarbesöket i dag. Trötta och rödögda efter vaknätter sitter hon och jag där och väntar. Tittar på fiskarna i akvariet. Tycker synd om oss själva. Så hör jag en sjuksköterska säga: "Ja, de är asylsökande, så de har inte de fyra sista siffrorna."
Plötsligt känner jag hur bra vi har det. Här sitter jag och min tvååriga dotter på väg in till en läkare. Vi har de fyra sista siffrorna i vårt personnummer. Ingen asyl behöver vi söka. Ingen oro när vi sitter på natten i vårt trygga hem och det enda vi behöver bekymra oss om är när den där öroninflammationen ska försvinna, så att allt blir som vanligt igen. Med jobb, dagis och kvällsmat. Tid för oss själva. Fridfull sömn under natten.
3 kommentarer:
Så fint at du ser slikt mitt oppe i en situasjon som er stressende. For det er det når barna er syke. Hoppas hun fort blir bedre. Jættefint bilde du har tatt : )
Det är jobbigt när en sån liten har ont i öronen, men visst behöver man ibland se att man har det bra jämförelsevis.
Du får gulla och krama den lilla dottern tills hon blir frisk, så hon känner sig omhuldad och du nöjd.
Vill bara klargöra att jag absolut inte är en person som lider i det tysta. Jag klagar som en hel karl ;) Men som ni båda skriver så blir det så stort när barnen är sjuka. Det tar upp hela ens tillvaro.
Skicka en kommentar