Lånebild
Qi hade en fin bild på sina katter, och det hon skrev om deras egensinnighet fick mig att tänka på katten vars trädgård jag flyttade in i. Den här katten dog alldeles nyss, och jag kunde nog varit snällare mot henne, känns det som i alla fall, så detta är till hennes minne. Så här var det:
När jag hade bott ett tag i min trädgård, upptäckte jag att den ofta besöktes av en randig katt. Ibland satt hon och drack ur fågelbadet, andra gånger låg hon i min solstol. När jag ställde mig och blängde på henne, blängde hon tillbaka. Jag retade mig länge på katten. Omgiven av djurvänner som jag är, fick jag ofta försvara min inställning. "Nej, jag tycker visst om djur, bara de håller sig ifrån mitt hus och min trädgård."
Med tiden kändes det som att vi slöt fred, och att vi helt enkelt var tvungna att acceptera varandra. Vi satt där och blängde på varandra ibland, i tysthet. Till slut var vi båda en del av trädgården. Och så en dag, när hon låg där i min solstol, tänkte jag att hon beter sig som om det vore hennes trädgård. Så fräckt! Sedan började jag fundera på om det inte var så hon såg det. Det var hennes trädgård, och jag var ett störande moment som flyttat in. Hon var katten vars trädgård jag flyttat in i.
2 kommentarer:
Precis så är det ju! Hon var säkert där före dig... Katter lider för det mesta inte av dålig självkänsla, vi, åtminstone jag, har mycket att lära av dem...
Tack för din fina kommentar på min blogg, jag tar till mig den i hjärtat, blir glad av att läsa det du skriver. Det finns naturligtvis hopp och varför skall man inte satsa på äventyret i framtiden?
Exakt så är det med katter, det tror jag.
På landet hade vi många katter som nog tyckte som den randiga kissen .., att vi hade kommit och inkräktat.
Skicka en kommentar