Kreativitet

Jag är inne i en kreativ och produktiv fas i mitt yrkesliv. Eller åtminstone i det projekt jag håller på att avsluta just nu. För ett avslutande måste det bli. Så att jag kan gå vidare. Bygga mer.

Ibland, när jag inte är så fokuserad, önskar jag att jag ska bli riktigt fokuserad, så att jag kan vara ordentligt kreativ. Det finns de som menar att man ska akta sig för vad man önskar. Kanske är det så.

Det finns i alla fall för- och nackdelar med det mesta. Det tror jag. Som att när jag är riktigt fokuserad på mitt yrkesprojekt, då blir det inte mycket över till annat. Som att blogga. Eller att beställa foton från dagis som något fotografföretag erbjuder mig.

Tidigare fick man dessa foton direkt i handen, så att säga. Nu ska man gå in på deras hemsida och beställa hem foton för påseende. Då kan man också få en bild av sitt barn skickad till sin mobiltelefon. Mot att detta företag får skicka reklam till min e-postlåda. Nej, tack! Jag har fotograferingsmöjligheter med min mobiltelefon. Jag kan ta tusen underbara bilder på mina barn och ha i min telefon. Som när de är kreativa målare, till exempel.

Nej, som marknadsförare måste man vara kreativ. Att lura sina eventuella kunder är inte kreativt. Det är dålig marknadsföring. Jag tror faktiskt att man kan göra bra marknadsföring. Förmågan att göra det - och förståelse för vad som krävs för det - är dock underskattad.

Svårigheten att ta emot hjälp

Som föräldraledig mamma till ett mycket litet men bestämt barn gick jag ofta till stadens bibliotek för att botanisera mellan bokraderna.

En dag stod jag och tittade om det fanns någon intressant bok. Barnet tyckte att det inte var särskilt tilltalande att stå där mellan bokhyllorna och för att öka dess tillfredsställelse drog jag vagnen fram och tillbaka. Förhoppningen var nog att mitt barn skulle finna ro och typ ligga och titta i taket på stadens bibliotek.

Då hör jag en vänlig röst fråga om han skulle hjälpa mig att dra vagnen. Jag sa att det gick bra. Barnet var bara lite uttråkat av att stå där. Han svarade att han tänkte närmast på att underlätta för mig. Jag log och svarade att det gick bra.

Efteråt har jag irriterat mig på mig själv. Varför ska det vara så svårt att ta emot lite välmenad hjälp? Som om jag vore ett litet barn som ”kan själv”.

Det är inte alltid så lätt att ta emot hjälp. Varför tror våra makthavare att alla som tar emot hjälp gör det lättvindligt, ja, rent av lurar till sig hjälp? Kanske finns det många som behöver hjälp och som får anstränga sig för att verkligen ta emot denna hjälp. Precis lika väl som det finns de som lurar till sig hjälp.

Film som berör

Bild

Jag tycker mycket om att se film på bio. Ibland hinner jag inte se en film just den vecka den har premiär och då händer det att jag missar tillfället att se filmen i en biosalong. Ty då och då visas filmer så kort tid att man nästan måste rusa till biografen för att få se den där.

Så var det förvisso inte med den film jag såg i lördags, på bio, men jag hann inte se den förra året då den gick på bio. Som tur är finns det eldsjälar som driver filmstudior och en sådan gick jag till i lördags. Där fick jag se en film som var en av de bästa jag sett på länge.

Filmen var den tyska "De andras liv". Den var rörande och berörande. En film som varar länge.

Jag kom att tänka på José Saramagos roman "Alla namnen". På baksidan av min bok finns en text som lika väl kunde beskrivit filmen "De andras liv". Så här står det:

"...är en lågmäld, rörande och mörkt humoristisk skildring av den lilla människans uppror mot dogmatism och byråkratisk terror, om ensamhet men också om mod och värdighet. Det är en vacker och mångbottnad allegori som lyser av det svindlande, sparsmakade och ytterst tonsäkra språk..."

Den texten skulle kunna beskriva även den fantastiska filmen "De andras liv".

Bild