Humlan

Dottern, snart tre år, hittar en död humla.

Varför är den humlan så trött? Undrar hon.
Kanske för att det är kväll. Svarar jag.
Nä. Det är nog någon som har trampat på den. Säger dottern.

Ja, man kan bli väldigt trött när folk trampar på en.

Mobila samtal

Varför störs folk av att man pratar i telefon på tåg? Är det för att man bara hör hälften? Då kan man väl gissa? Det tycker jag är kul. Själv tycker jag inte att det är kul att prata högt i telefon på tåg. Kanske för att andra bara hör vad jag säger – och får gissa resten. Tänk om de gissar fel...

Jag tycker inte att det är fel att reta sig på att andra stör genom mobilsamtal på tåg. Vad jag skulle vilja veta är varför. Kan inte någon som vet varför berätta?

Skattjakt på stranden

I vintras reste lilla familjen till sommaren. Vi bodde praktiskt taget på stranden. Det fanns så mycket snäckor där. Denna oändliga strand erbjöd rena skattjakten. Hela stranden hade vi för oss själva. De bofasta tyckte att det var för kallt.

Vi byggde sandslott. När jag sprang upp i huset för att hämta kameran och föreviga mästerverket, tittade jag ut genom mitt sovrumsfönster. Där såg jag min skatt, byggandes på vårt sandslott.

Midsommar vid Vätterns strand

Vad svensk jag kände mig på midsommarafton, iklädd regnställ, rosa plasttofflor, sittandes på ett liggunderlag, ätandes midsommartårta bestående av sockerkaksskiva, vispgrädde och några jordgubbar, medan det regnade på mig och jag betraktade den vackra vyn av Vättern - och njöt. Undrar om det är väldigt svenskt?

Fiske

Min fördom om att fiske är en tråkig grabbsyssla trodde jag att jag lämnade kvar i Lofotens sommarvatten för många år sedan. Plötsligt befann jag mig på en fiskebåt, helt oplanerat, med jättetrevliga fiskare. Dessa fiskare var både män och kvinnor. Själv var jag på resande fot.

Aldrig förut hade jag fiskat. Det lät så tråkigt. Så stod jag där i solnedgången. Tittade på det spegelblanka vattnet som omgav den lilla fiskebåten i all oändlighet.

Åh, det var något av det vackraste jag varit med om. Så stillsamt. Så fridfullt.

Jag fick ett fiskeredskap i min hand. Plötsligt befann jag mid där, pilkandes. Det enda jag behövde göra var att stå där och hålla. Hålla utkik. Låtsas att jag fiskade medan jag njöt av hela härligheten. Plötsligt fastnade min lina. Hallå där! Kan någon hjälpa mig? Min lina har fastnat!

Hjälp fick jag. En jättestor torsk hade nappat. Den kokades på båten och åts med lite salt och peppar tillsammans med tunnbröd. Jag tror att det var det godaste jag någonsin har ätit.

Fisken var verkligen enorm. Det har jag bildbevis på. Dock icke digitalt. På den tiden hade jag aldrig hört talas om digitala kameror, så just nu har jag enbart diabilder från det tillfället. Diabilder kan jag inte ladda upp. Men om jag hade haft en bild, då skulle jag delat med mig. Den bästa bilden finns förstås i mitt huvud, i mitt eget portabla minne.

Det närmaste jag kan hitta som liknar min bild från detta tillfälle är den här bilden:

Ja, den här fiskedamen ser ungefär lika misstroende ut som jag själv nog gjorde.

Husvagnscamping

Nu är det semestertider, för vissa, och som jag skrivit förut tycker jag att om man ska campa, då ska man göra det med stil. Den stiligaste husvagnscampingen jag kan tänka mig är den i en Airstreamer. Förvisso skulle jag aldrig kunna tänka mig att köra med en sådan bakom bilen, men en sådan tjusig husvagn skulle kanske kunna locka med sig en och annan chaufför. Så kan jag ju sitta bredvid och slappna av. Det tycker jag låter som semester.

Bilder från moving-room och mocoloco

Elisabet har en jättevacker bild där en hustru kommer hem från en fisketur. Två gånger fick jag läsa det. Är det hustrun som kommer hem? Inte mannen till den väntande hustrun? Nej, det står så. Hustrun kommer tillbaka från sin fisketur.

Där ser ni en av mina fördomar. Jag tror att män fiskar och att de sedan kommer hem till sin kvinna. Inte tvärtom.

En dag läste jag i morgontidningen en inbjudan att komma till stadens bibliotek för att diskutera en fördom. Följande dag konstaterades det att det inte alls kommit många till biblioteket för att diskutera sina fördomar. Som om fördomar är något man medvetet går och bär omkring på, ungefär som i ett fotoalbum. Som om man på begäran plockar fram dem och går och diskuterar dem för att kanske till och med bli av med en eller två fördomar. Som en jobbig förkylning som man går till doktorn med. Vanlig och svår att bota men den kommer att försvinna så småningom. Förkylningen, alltså. Fördomen vet jag inte.

Det svåra med fördomar är att vi – till skillnad från förkylningar – oftast döljer dem väl. Även för oss själva.

Men tanken var väl bra. Jag tycker att detta mesta med Stadsbibliotek är bra. Om det ska jag skriva en annan gång.

Att få tid

Någon har sagt att man inte får tid - man får ta sig tid.

Men ibland får man faktiskt tid. Tycker jag. När man väntar på någon, till exempel. Om någon ska komma hem till mig så att vi kan hitta på något tillsammans, då kan det hända att jag ibland får tid. Om jag väntar på en tidsoptimist.

Ofta är jag själv den där tidsoptimisten som någon väntar på, förstås. Men om jag inte är det, om jag är den som väntar, då kan jag få tid. Jag går där och kollar om inte tidsoptimisten ska dyka upp snart. Så tänker jag att jag kanske kan börja tömma diskmaskinen så länge. Medan jag väntar.

Jag tömmer diskmaskinen. Tidsoptimisten har ännu inte kommit. Hur sen ska människan bli? Tog det bara åtta minuter att tömma diskmaskinen? Så fort går det minnsann aldrig annars. Jag tror att jag tar och plockar in lite av den smutsiga disken jag ställt i diskhon. Så där!

Nu kommer tidsoptimisten. Själv fick jag lite tid över. En liten period av ingenting att göra. Så då gjorde jag något. Jag kunde lika gärna njutit av att inte behöva göra någonting, förstås...