Ljudbok

Ibland är det en ren fröjd att plocka, dammtorka, vika och stryka tvätt. När jag står där i lugn och ro - och någon som är riktigt bra på att läsa högt berättar en historia för mig. Så jag lånar ofta ljudböcker på biblioteket. Alldeles nyligen lyssnade jag klart på Henning Mankells "Tea-Bag". Jag önskar att fler personer i vårt land läste eller lyssnade på den romanen. Så mycket jag inte tänkt på när det gäller människor på flykt. Flyktingar. Vad det kan innebära att ständigt vara på flykt.

Badpojkar

På min kameraprovtur såg jag två killar sitta tätt tillsammans på en liten badbrygga. De satt där och väntade, som om de samlade mod. Sedan hoppade plötsligt den ena i - och snabbt följde den andra efter. Som en riktig vän, antar jag.

Camera nova

Så har en ny kamera införskaffats. Här är en provbild. En liten fiskebod med fönster som en lins. I sikte finns lite Ven, lite Danmark, liten fyr, mycket vatten:

Viola

I dag har Viola namnsdag. Det finns flera Viola som står mig nära - mycket nära. Grattis små Violer!

Kulturintresse

Det kan vara roligt att lära sig ett främmande språk för att de talar det på en plats som man gillar att resa till. Eller så kan man vilja resa till en plats för att de pratar så roligt där. Så tycker fyraåringen om Finland. Ibland ser han på DVD-film. Då kan man välja vilket språk aktörerna ska tala på. Ibland, när han har sett filmen många gånger, väljer vi andra språk än svenska. Finska, till exempel. Det gillar han. Och nu vill han åka till Finland - för han gillar språket där.

Kanske åker vi dit en dag. Jag har hört att Helsingfors är en vacker stad och jag har på resor träffat mycket trevliga människor därifrån. Men först ska vi åka till Florida. I februari. Bilden ovan är från Key Largo, där vi var för ett och ett halvt år sedan. Då var det bra att kunna engelska. Så att man kunde se vad det stod på skyltarna. Om man inte ser det på bilden ovan, kan man klicka på bilden, så syns det bättre.

Katten vars trädgård jag flyttat in i

Lånebild

Qi hade en fin bild på sina katter, och det hon skrev om deras egensinnighet fick mig att tänka på katten vars trädgård jag flyttade in i. Den här katten dog alldeles nyss, och jag kunde nog varit snällare mot henne, känns det som i alla fall, så detta är till hennes minne. Så här var det:

När jag hade bott ett tag i min trädgård, upptäckte jag att den ofta besöktes av en randig katt. Ibland satt hon och drack ur fågelbadet, andra gånger låg hon i min solstol. När jag ställde mig och blängde på henne, blängde hon tillbaka. Jag retade mig länge på katten. Omgiven av djurvänner som jag är, fick jag ofta försvara min inställning. "Nej, jag tycker visst om djur, bara de håller sig ifrån mitt hus och min trädgård."

Med tiden kändes det som att vi slöt fred, och att vi helt enkelt var tvungna att acceptera varandra. Vi satt där och blängde på varandra ibland, i tysthet. Till slut var vi båda en del av trädgården. Och så en dag, när hon låg där i min solstol, tänkte jag att hon beter sig som om det vore hennes trädgård. Så fräckt! Sedan började jag fundera på om det inte var så hon såg det. Det var hennes trädgård, och jag var ett störande moment som flyttat in. Hon var katten vars trädgård jag flyttat in i.

Camera obscura

Nu när min kamera blivit stulen får jag nog köpa en ny. Den hittar nog aldrig hem igen. Är det någon som har ett tips på en liten och bra digitalkamera, gärna med lite finesser som bra zoom och sånt där?

Förresten, undrar om det är någon minister som norpat den? Det vet man ju hur de är. Se bara på vår avgående hälsominister...

Solig oktober

Underbar hösthelg har det varit - trots att jag blivit bestulen först på min cykel och sedan på min väska med telefon (mindre viktig) och kamera (mer viktig). Cykeln blev stulen medan den sov över utanför min arbetsplats, men kameran befann sig i en väska på väg från Sverige till Tivoli i Köpenhamn. Halloween skulle beskådas - och fotograferas - i grannlandet. Ut kom jag från tågstationen och skulle fotografera den stora pumpan som svajade mot hösthimlen. Där fanns ingen kamera, ty väskan var puts borta. Ja, jag var mindre uppmärksam när jag kände att jag bara åkt tåg en liten bit hemifrån. Tänkte inte på att jag var på en stor station där många av människorna har levnadsvillkor som är ljusår från mina egna. Jag får väl hoppas att mina tillhörigheter var till glädje för förövaren.

Fint var det på Tivoli, med färgglada pumpor, snofsiga häxor och glada människor i solsken. Förvisso hade jag inte min kamera men dock ett "kameraöga" som hungrigt smakade på alla de vackra vyerna. Oktober var verkligen i sin prakt med gyllene löv i ett varmt solsken.

Dagen innan kameran blev stulen, hann jag föreviga en bit pumpa som blev förvandlad till en härlig höstlunch, vilken intogs på en solig terass. Man får vara glad när det bara är värdsliga ting som cyklar, kameror och telefoner man berövas...

Nornalup Teahouse

Med speciellt tillstånd från Elisabet använder jag här hennes bild från Olof Viktors café i Glemminge. Hennes bild påminner mig nämligen om ett litet tehus, Nornalup Teahouse, i allra sydvästraste Australien.

Jag var på resa i Australien med maken och ettårige sonen. Vi hade gått en promenad bland otroligt höga träd i "valley of the giants", där de fiffigt nog hade byggt en sorts promenad högt uppe bland träden, så att man skulle få känslan av hur fåglarna har det där uppe i trädtopparna. Efter promenaden kom vi med bilen till det lilla tehuset omgivet av en liten trädgård översållad med romantiska blommor. Vi blev serverade på den lilla verandan till tonerna av Norah Jones. Sedan dess har Norah Jones en speciell plats i mitt musiköra. Den får mig att minnas denna rofyllda plats på andra sidan jordklotet, där man kommer till Antarktis om man seglar rakt ut i vattnet. Ett ställe dit jag inte åker i tid och otid, och kanske just därför känns den så speciell.

När jag sett Elisabets bild av punschverandan, har den påmint mig om den här platsen: Nornalup Teahouse. De har en hemsida. När jag upptäckte det, gick jag förtjust in där. Snopen konstaterade jag att det inte alls såg ut som jag mindes det. Konstigt, det där med minnet, eller om det är kameran. För tänk om Elisabet varit där med sin kamera. Då hade hon kanske fångat en bild mer i stil med den hos Olof Viktor. Det intalar jag mig själv i alla fall. För jag tror på det där med perspektiv, både vad gäller foton, minnen och livet i allmänhet...

Jag - en moraltant

Sedan jag började blogga har jag förstått att det finns "bloggpoliser". Då menar jag att det finns mycket åsikter om hur en blogg ska se ut. Typ att man ska ha ett tema och hålla sig till det. Antingen har man bilder eller recept eller politik eller något annat tema. Man blandar inte. Hör och häpna: jag blandar hej vilt. Se det som temat för min blogg. Min blogg består av sådant jag sitter och tänker på i min fyr. Min tankesmedja...

Det finns andra "tankesmedjor". Timbro, till exempel. Och nu har vi fått en kulturminister därifrån. Det jag tidigare såg som valets tragiska utkomster, bland annat i form av missnöjespartier, har nu förbytts till rena komedin. Ja, minsann! Nu har journalisterna fått roliga saker att göra. Vilken minister är mest omoralisk? Vem har inte betalat för sig? Har vi några kvitton? Några obetalda räkningar? Och vem kan vara roligare för journalister att studera om inte kulturministern. Flyttat mellan den svenska och tyska kulturen för cirka tio år sedan - i två års tid. Glömde i all hast att betala teve-licensen. Hoppas att hon kan använda tidigare pressmaterial som den tidsmaskin hennes kollega efterlyser, och se hur det går om man glömmer betala - typ blöjor och Toblerone...

Ja, jag är en moraltant - och jag har roligt. För moralen är högst personlig, för det mesta, och för mig är det viktigt att alla betalar teve-licens så att vi inte slutar med att bara ha reklamfinansierade tevekanaler och vad det för med sig. Därför betalar jag själv teve-licens. Är jag själv så felfri då? Absolut inte! Men det är inte därför jag aldrig skulle vilja bli minister...

Filmskratt

Bild

Elisabet skriver på sin blogg om filmscener som får henne att skratta. I stället för en superlång kommentar på hennes blogg skriver jag här om en film som får mig att skratta: "Bandits". Den filmen var okänd för mig tills jag av en händelse råkade se den på teve. Speciellt den scen där banditen Billy Bob Thornton försöker stoppa uttråkade hemmafrun Cate Blanchett i bil, får mig att skratta. När hemmafrun inte blir rädd av att banditen hotar henne med pistol, utan säger att det skulle vara en befrielse om han sköt henne, blir det av någon underlig anledning väldigt roligt. Dessutom är banditen hypokondriker och undrar om rösterna han hör i bilen kommer från hans huvud, men det är den rika hemmafruns GPS som talar. Ja, särskilt roligt i min berättade version är detta inte. Man måste se filmen och de utmärkta skådespelarna leverera de, enligt mig, väl genomtänkta replikerna.

En annan scen som får mig att skratta är när huvudrollsinnehavaren i filmen "Being Julia" hämnas. Egentligen gillar jag inte tanken på att hämnden är ljuv, men i den här filmen görs den så strålande av Annette Bening att man (eller i alla fall jag) får tårar i ögonen. Den här scenen kan man inte skriva så mycket om, utan den måste nog ses. Den bygger liksom på hela historien, som en final, och gör sig icke i separat sammanhang. Kanske beror det på att originalversionen skrevs som pjäsen "Theatre" av Somerset Maugham - en författare som visste hur man byggde upp en historia med överraskande slut.














Bild


Annars skrattar jag nog mest åt brittisk humor. Det är lite underligt, det där med humor, hur olika vi är. När jag bodde i Frankrike tyckte jag att de skrattade åt de mest underliga saker. Och de tyckte att jag hade konstig humor - typ som engelsmän (vilket jag höll med om). Det roligaste var nog när de trodde att jag inte skrattade för att jag missat vad orden betydde. Så de förklarade och förklarade. Till sist gav de upp. Det gick inte att förklara för den där svenskan med den underliga humorn.

Perspektiv

Fyraåringen, tvååringen och jag hittade ett roligt äpple. "Maskar som älskar varandra" sa jag. "Vi fotograferar det!" När vi kom in ville fyraåringen också ta en bild av äpplet. Men först behövdes rekvisita. "Vänta! Jag kommer snart!" sa han. Vi väntade. Vad som behövdes? Se själv:

Exotiskt nära

Två gånger har jag varit i Norge. En gång i Lofoten och en gång i Bergen. Så nära och ändå så exotiskt. Så snällt, på något vis, som Julies blogg. Bilden är från Bergen. I Lofoten hade jag ingen digital kamera. Är ändå inte säker på att jag hade kunnat fånga skönheten där. Ibland kändes det som att "det här måste vara världens ände". Så tyst. Så lugnt. Så folktomt. Så mycket natur. Så vackert.

Vegetarisk men inte vegetarian

Man skulle kunna tro att blomman i mitt köksfönster finns där för att matcha nya disktrasan. Men icke. Den här håller rätt på icke-önskvärda insekter i köket - rakt ner i gapet. Fast egentligen är det nog de klibbiga bladen som fångar småflugorna...