Om texter som hantverk och spår i våra ansikten

Många var det nog som såg en favoritförfattare uppträda i televisionens program Babel i går kväll den 9 maj. I dag har denna svenska Madame i Finistère skrivit på sin blogg om hur overkligt och otrevligt det är att se sig själv i rampljuset. Alla dessa spår i ansiktet. Sånt är livet. Det är livet. I alla fall spåren av att vi har levt. På gott och på ont.

Är det därför ansikten utsatta för skönhetsvårdande skalpeller ser så skrämmande ut? Var blev livets spår av? Försvann de i hopp om evigt liv?

Kanske är jag för ung för att skrämmas av rynkor. Eller så är det min övertygelse om att detta liv är ett äventyr, en upplevelse, inför nästa liv. Kanske beror det på att jag ännu känner mig inom säkert räckhåll för döden. Därför skräms jag inte av rynkor – ännu. Kanske är det därför jag kan se mina ankommande rynkor som tecken på att jag har skrattat mycket. Att jag har levt. Så tycker jag kanske inte i morgon.

Själv kämpar jag med att bli bättre på att uttrycka mig i textform. Skriver. Skriver om. Läser. Suckar. Skriver om. Därför blev jag glad av att se och höra Madame Malmsten berätta i rampljuset om att bakom de till synes enklaste texterna ligger mycket hårt arbete. Att textskrivande är ett hantverk. Bara för att det i dag är lätt att sprida massor av text betyder det inte att arbetet med textskrivande är mindre hårt. Bakom bra och till synes enkla och klara texter ligger hårt arbete. Det är jag övertygad om. Att skriva bra är en konst men också ett hantverk. Fördelen med att åldras är att vi fått möjlighet att slipa vårt hantverk.