Årsslut

Året som gått var det år då jag upptäckte bloggen. Detta lättillgängliga sätt att få ut sina tankar på pränt, utan att någon först ska avgöra om denna skribent ska få några läsare eller ej. Inga förläggare, inga recensenter. Välvilliga läsare som gärna kommenterar har jag förstått att bloggvärlden innebär. Vilken möjlighet att pröva sina tankar innan man bearbetar dem. Sänder dem till tryck.

Vissa författare av böcker har dock inte mycket till övers för bloggare. Vilket meningslöst tidsfördriv. En massa bladder utan mening. Andra författare bloggar på. Leker skickligt med orden, är medlemmar ur Svenska Akademien, eller Augustpristagare. Vilket demokratiskt sätt att dela med sig av sina texter, utan krav på betalning av tryck.

Själv har jag använt bloggen för uppvärmning inför skrivande av andra texter. Texter som ännu inte har några läsare. Men bloggen läses av vänliga själar som förstår att kommentarer uppskattas. Hövligt, vänligt, peppande. Varmt och hjärtligt. Som vänner ska vara. Tänk att jag inte visste att man kunde få vänner genom att blogga. ”Låtsasvänner” sa en kvinna på radion. Vilka kan vara bättre än låtsasvänner? Sådana som i barndomens dagar. Som tar sig tid att lyssna, läsa och ge vänliga ord.

Och alla dessa vackra bilder! Jag är så imponerad av alla skickliga fotografer som bara delar med sig så där av det vackra de ser. Att fotografera sin omvärld ger också ett annat perspektiv. De små detaljerna träder fram. Det stora i det lilla.

Jag ser fram emot ett nytt bloggår fyllt av tankar, äventyr och fina bilder. Gott nytt år alla bloggare!

Bekanta från förr

Ibland träffar jag på människor som jag på något sätt känt tidigare i livet. Förr vågade jag aldrig upplysa dem om att jag kände igen dem. Jag tänkte att de kanske inte kände igen mig – eller överhuvudtaget inte kunde bry sig mindre om något än att vi haft någon sorts relation tidigare i livet. Efter att nära och kära övertygat mig om hur fel jag hade, började jag gå fram till människor jag kände igen från förr. Häromdagen träffade jag den där rara kvinnan som ledde barnverksamhet när jag var liten, på nittonhundrasjuttiotalet. Hon blev så glad och rörd att hon fick gå hem och vila sig. Det berättade hon för mig när vi träffades senare. Jag är så glad att mina nära och kära fick mig att inse att det inte bara är jag som har fina minnen av hur det var förut. Och att man senare i livet kan bli så glad av att byta några ord med bekanta från förr.

Om morgondagen vet vi ingenting

Så sjunger Bo Kaspers orkester i min fyr. Vilket leder mina tankar till Buddhismen och vikten av att leva i nuet.

Att uppskatta det som sker nu. Det kan bli lite stressande ibland. Som när man har ett nyfött barn. Allt är underbart, konstigt och lite skrämmande på samma gång. Då säger äldre människor med mer livserfarenhet: ”Ta vara på den här tiden nu! Den går så fort!” Då tänker man som nybliven mamma att det måste man ju göra. För tiden går så fort. Lite stressad blir man. Tänk om man missar den fina tiden!

Men att tiden ständigt rör sig och rullar på kan också vara en tröst. När livet består av sömnlösa nätter med ett litet barn som mår jättedåligt. Då är man glad att det handlar om ett ögonblick. Då är det skönt att tänka att tiden går fort.

Att fånga dagen, ett ögonblick i sänder. Det handlar både om att njuta av men också om att ibland faktiskt stå ut med nuet. Det kan vara både stressande och lugnande.

Bragdmedalj

Jag går med raska steg till Systembolaget. Tänk om det finns en flaska glögg av den där sorten som jag gärna skulle vilja smaka! Det är redan en vecka in i december och den har fått fina recensioner, den där glöggen. Men kanske är det bara jag som har läst det där, i min lilla stad. Nej, det var det inte. Inte en enda flaska kvar av just den glöggen som jag skulle vilja smaka. Jag kan ju alltid ta den där som blev över från förra året, eller vilket år det nu var. Den står i alla fall kvar hemma i skåpet.

När jag närmar mig bänken med Systembolagets trognaste kunder ser jag honom. Mannen med skägget. Han som jag sett med kvinna och barn, han som var lite berusad ibland. Han jag sedan såg vara så berusad att han ramlade av cykeln och fick åka vidare i ambulans. Han som jag såg med ny kvinna och nytt barn. Han som jag såg vingla omkring nere i centrum. Han som satt på bänken med Systembolagets trognaste kunder. Han som sett så nykter ut de senaste åren. Han satt där på parkbänken - igen. Pratade med en av stammisarna där. Han såg inte berusad ut.

När jag varit inne i mataffären sitter han inte längre kvar. En del menar att människor som finner varandra genom alkoholen inte har något annat gemensamt. Jag hoppas att de har fel. Jag hoppas att han satt där och var medmänniska och vän till någon annan som inte varit lika stark som han. Jag borde gå fram till honom och säga att jag tycker att han är värd en bragdmedalj. Att säga upp bekantskapet med den falska vännen Alkohol är sannerligen värt en medalj.

Visst gör det ont...

...när knoppar brister. Speciellt på våra breddgrader i december. Den här bilden (om än suddig) tog jag i går. Hoppas att det blir någon kraft kvar till våren!