På stadens bibliotek

På stadens bibliotek kom han fram till mig och frågade vad klockan var. Tjugo i sju? Vad skulle han göra nu då? Någon föreslog att han skulle gå hem. Nej, han skulle inte vara hemma förrän om tjugo minuter.

Han lånade nöjt ett datorspel och konstaterade att det var skönt att ha något att göra i kväll.

Han frågade personalen, med ängslig röst, om de sett var de där killarna blev av. De sa att de skulle kolla innan han gick ut. Om han bara väntade tills de skulle stänga. Jag lånade mina böcker och gick mot utgången. Han slog följe med mig. Frågade om jag ville följa honom hem.

Det kändes som om mitt hjärta snörptes ihop. Inte av rädsla. Nej, jag kände ingen rädsla för ”de där killarna” och absolut inte för denna ensamma nioåring utan jacka. Han som jag så ofta träffar på biblioteket. Ensam. Ständigt på jakt efter någon att prata med. Nej, det som skrämde mig var tanken på varför han alltid är på biblioteket alldeles ensam. Utan vänner. Utan föräldrar. Utan jacka en kall novemberkväll. Varför ser jag aldrig honom med sina föräldrar? Varför kunde han inte gå hem om han inte hade något mer att göra på biblioteket?

Jag följde honom hem. När jag gick hem hoppades jag att jag bara har livlig fantasi och att mina tankar helt enkelt är resultatet av att jag dikterar ihop historier när jag inte vet. För jag önskar innerligt att alla barn vore älskade och trygga. Jag önskar det av hela mitt hjärta.

Infriat?

Än så länge får jag säga att det ter sig tämligen lättare med beta-versionen. Svårare att frigöra tid för att pyssla med min blogg-sida, bara. Man kan väl ta det lite i taget, skulle jag tro.

Blogger lovar...

...att jag ska få ett nytt intressant utseende på min blogg om jag bytar till Blogger beta. Jo, det ser ju onekligen intressant ut i länklistan: Finistère och Lilla TÃ¥gagÃ¥rden ser mer exotiskt ut än jag kunde tänka mig. Lättare skulle det bli med beta-versionen. Ja, det får jag hoppas - med tanke på att jag måste gå in och ändra i flera av länkarna nu. Eller ska de kanske få se så där intressanta ut?

En liten bokpärla

När boken "Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan" av Dai Sijie publicerades på svenska för några år sedan, beskrevs den som en liten pärla. Vad mer kan jag säga, nu när jag har läst den? Det är verkligen en liten pärla. Om kärleken till böcker. För mig själv, som aldrig varit i Kina, men som gärna skulle åka dit, är det också en intressant del av Kinas historia, ur Sijies perspektiv. Lättläst, välskriven och underbart charmig i mina ögon. Jag rekommenderar den varmt till alla bokälskare!

I handväskan

Roo, en brittisk gentleman, undrar vad kvinnor har i handväskan. Han menar väl "i handväskorna"? Jag har avporträtterat innehållet i en av mina väskor och detta kan skådas på min fotoblogg. Vad har ni andra i väskorna? Kan ni stilla Roo's nyfikenhet?

Tantvarning

Var och handlade mat i stora butiken. På väg ut mötte jag en tant. Våra blickar möttes. Vi kände inte varandra. Men så såg hon ut som om hon plötsligt kände igen mig. Och snabbt tittade hon bort. Vände bort huvudet.

Och då såg jag. Det var ju hon! Hon som jag tyckte så otroligt illa om när vi var tonårstjejer som festade med gemensamma vänner. Vi två var absolut inte vänner. Hon tyckte inte om mig och jag tyckte inte om henne. Elak tyckte jag att hon var. Korkad och oerhört jobbig att umgås med. Men mest av allt var hon elak.

Och nu har hon blivit tant! Ha ha ha! Jag kände hur skadeglädjens lilla djävul dansade på min axel. Sedan såg jag min egen spegelbild i skyltfönstret. Hoppsan!

Tömma huvudet

Yoga. Tända ljus. Mattor. Tyst och lugnt. Instruktören säger att vi inte ska tänka på något annat än den egna kroppen och rörelserna. Och andningen, förstås.

Andas in.
Oj, vad ont det gör i hela ryggen.
Andas ut.
Har jag verkligen så många muskler i min rygg?
Andas in.
Uppenbarligen.
Andas ut.
För de gör sig verkligen påminda efter att jag sovit dåligt ett par nätter.

Andas in.
Vad skönt att rulla ryggen mot mattan så där.
Andas ut.
Lite som massage, faktiskt.
Andas in.
Hon där framför ser ut att kunna solhälsningen bra.
Andas ut.
Oj, vad vig hon verkar.

Andas in.
Väldigt vad mycket tankar man har i huvudet.
Andas ut.
Hur ska jag hinna tömma mitt huvud på mindre än en timme?

Andas in - när det gått nästan en timme.
Himmel vad skönt det känns nu.
Andas ut.
Har knappt ont alls.

Men i huvudet kämpar alla tankar fortfarande om utrymmet...

Öroninflammation

Stackars dottern har öroninflammation. Två veckor av öronvärk, två olika pencillinkurer som inte biter, tredje läkarbesöket i dag. Trötta och rödögda efter vaknätter sitter hon och jag där och väntar. Tittar på fiskarna i akvariet. Tycker synd om oss själva. Så hör jag en sjuksköterska säga: "Ja, de är asylsökande, så de har inte de fyra sista siffrorna."

Plötsligt känner jag hur bra vi har det. Här sitter jag och min tvååriga dotter på väg in till en läkare. Vi har de fyra sista siffrorna i vårt personnummer. Ingen asyl behöver vi söka. Ingen oro när vi sitter på natten i vårt trygga hem och det enda vi behöver bekymra oss om är när den där öroninflammationen ska försvinna, så att allt blir som vanligt igen. Med jobb, dagis och kvällsmat. Tid för oss själva. Fridfull sömn under natten.