Utvandraren som blev en invandrare

Han utvandrade. Han blev invandrare. Jag tror inte att han ser sig själv som invandrare. Han tillhör inte den gruppen. Pratar om ”dem”. Nej, jag tror att han möjligtvis ser sig som utvandrare.

Kan man ha en dröm om att bli invandrare i Sverige? Nog vill man väl bara vara en människa i frihet?

Med livet framför sig

En gång studerade jag franska. Då läste jag romanen ”Med livet framför sig” av Romain Gary. ”La vie devant soi” gavs ut 1976 under pseudonym Émile Ajar. Boken handlar om en liten pojke och hans vedermödor här i livet och titeln anspelar på följande avsnitt:

”Doktor Katz satte sig bredvid mig på trappan och lade sin ena hand på min axel. Han liknade herr Hamil på skägget.
- Gråt inte lille vän. Det är naturligt att äldre människor dör. Du har hela livet framför dig.
Försökte han skrämma mig, den skitstöveln? Jag har märkt att äldre alltid säger ”du är ung, du har hela livet framför dig” med ett rejält leende, som om det gladde dem.
Jag reste mig. Jag visste nog att jag hade hela livet framför mig men jag tänkte inte må dåligt för det.”

Med tanke på att författaren begick självmord fem år efter att han skrivit det här, blir den här texten del av ett tragiskt författaröde. Trots det är själva boken mycket rolig och verkligen skriven med glimten i ögat. Så är nog livet för många – lite komik och tragedi ordentligt blandat. Sortera får man göra själv.

Syrener på min punschveranda

Jag låter mina fötter glida i gummistövlarna och går ut i det försiktiga regnet. Med sekatören i högsta hugg klipper jag helt fräckt av några syrénkvistar i trädgården som är min. Jag har bestämt mig för att bjuda in några väl utvalda syréner till min punschveranda. Inga högljudda protester hörs. Inte i mina öron, i alla fall. Syréner talar enbart till mig i form, färg och doft. Jag tolkar det som att de gärna följer med in till min punschveranda. De får en generös vas med vatten att vila i.

Välkomna till min punschveranda, säger jag. Titta, vilken vacker utsikt. Ett helt hav av syrénträd att betrakta i ett överflöd av dagsljus. Skydd mot regnet har jag också här. Där borta, i den mjuka soffan, där sitter jag i sällskap av Hermann Hesse. Han erbjuder en annan skönhet än syréner. Jag förundras av hans förmåga att uttrycka sig så stringent och ändå så känslosamt.

När mörkret sluter sig runt omkring oss ska jag tända den där runda lampan som hänger i hörnet. Det blir vår egen lilla måne som sprider ett trivsamt ljus här i vår gemenskap.

Om texter som hantverk och spår i våra ansikten

Många var det nog som såg en favoritförfattare uppträda i televisionens program Babel i går kväll den 9 maj. I dag har denna svenska Madame i Finistère skrivit på sin blogg om hur overkligt och otrevligt det är att se sig själv i rampljuset. Alla dessa spår i ansiktet. Sånt är livet. Det är livet. I alla fall spåren av att vi har levt. På gott och på ont.

Är det därför ansikten utsatta för skönhetsvårdande skalpeller ser så skrämmande ut? Var blev livets spår av? Försvann de i hopp om evigt liv?

Kanske är jag för ung för att skrämmas av rynkor. Eller så är det min övertygelse om att detta liv är ett äventyr, en upplevelse, inför nästa liv. Kanske beror det på att jag ännu känner mig inom säkert räckhåll för döden. Därför skräms jag inte av rynkor – ännu. Kanske är det därför jag kan se mina ankommande rynkor som tecken på att jag har skrattat mycket. Att jag har levt. Så tycker jag kanske inte i morgon.

Själv kämpar jag med att bli bättre på att uttrycka mig i textform. Skriver. Skriver om. Läser. Suckar. Skriver om. Därför blev jag glad av att se och höra Madame Malmsten berätta i rampljuset om att bakom de till synes enklaste texterna ligger mycket hårt arbete. Att textskrivande är ett hantverk. Bara för att det i dag är lätt att sprida massor av text betyder det inte att arbetet med textskrivande är mindre hårt. Bakom bra och till synes enkla och klara texter ligger hårt arbete. Det är jag övertygad om. Att skriva bra är en konst men också ett hantverk. Fördelen med att åldras är att vi fått möjlighet att slipa vårt hantverk.

Magnolia - fortsättning

Upp, upp mot skyn sträcker sig Magnolia.
Strålar ut sin prakt.

Fångar solen i sina rodnande blad.

Och inuti - där döljer Magnolia en spännande värld.

Magnolia - en följetong

Magnolian har ett väldigt explosivt varande. Jämfört med trädgårdens andra invånare. Jag ser Magnolia som en trädgårdsinvånare, ty det är min speciella relation till Magnolia. En tidvis mycket vacker invånare i min trädgård.

Det kan tyckas vara mycket väsen för ingenting, eller i alla fall för en väldigt kort stunds välbehag. Men om man tänker sig att sitta där i en veckas tid, timme ut och timme in, och bara titta på Magnolian som slår ut, då går det inte så fort i alla fall. Tänk vad långsamt det faktiskt skulle kännas. Har den inte blommat klart snart, den där Magnolian?

Själv har jag inte suttit och betraktat Magnolian. Jag har rusat förbi ibland, stannat upp, beundrat, och en dag fångat den vackra Magnolia på bild. Så att jag kan minnas min Magnolias skönhet.

Först en vacker knopp. Det är del ett i Magnolias följetång.