Som urlakad tång på tork i vintervinden. Så känner jag mig.Jag har jobbat intensivt - och nu har mitt arbete blivit accepterat. En ny fas tar vid, ty förbättringar behövs. Och trots detta känns allt mest tomt.
Var det bara det här?
Tänk att man jobbar så, utan att egentligen förstå varför. Visst finns det små delmål. Men i det stora hela? Vad spelar det egentligen för roll?
Varför är det så svårt att njuta av det vi gör medan vi håller på med vår sysselsättning? Varför sitter man där och jobbar mot något i framtiden? Kanske är det motorn som driver en framåt. Framtiden.
Själv längtar jag bara efter solen. Inte kan jag minnas en sådan mörk och oattraktiv vinter någonsin. Det finns det statistik på. Och när siffror stärker mina argument är de ganska bra att ha.
Men inte reser jag till någon sol. Jag är fånge i mina krav på mig själv. Därför har jag bestämt att jag inte får resa förrän jag slutfört arbetet mitt. Till sommaren - den underbara sommaren.
