Midsommarvila

Sydsvensk midsommar: regnet det bara faller ner. Det gör inget. I morgon åker jag till sydligare breddgrader. Där ska jag sitta i en vecka. I min solstol. Titta på det vackraste jag vet: mina badande barn.

Kanske tar jag ett dopp ibland. När jag känner för det.

Hasta la vista!

Leva lite grann

Oj! Vad trött man blir när man bara kör på med gasen i botten. Ingenting har jag orkat göra. Mer än att leva lite grann.

Lagom till det vackra vädret blev mitt verk klart. På torsdag kommer det tryckt i bokform. En för mig lagom liten krets kommer att läsa boken. Vissa för att de måste - tror jag.

Det är långt ifrån en bestseller jag skrivit. Men jag är ganska nöjd över att min text blir tryckt. Helt enkelt. Jag får göra min röst hörd. Det är roligt.

Och nu har jag orkat med lite text här på bloggen också. Det är också roligt. Jag har tittat in lite på olika bloggar, där jag varit förut, men inte på länge. Som att hälsa på gamla vänner, kändes det. Jag insåg inte att jag saknat era bloggar så mycket. Jag hoppas att ni fortsätter blogga på. Att ni är betydligt bättre på det än vad jag är, kan jag snabbt konstatera.

Skönt med vänner. De ger en inte prestationsångest. Bara glädje.

Vännerna? De står på rad här till höger. Nu ska jag ut till några andra vänner. De vackra blommorna som står i sin prakt i min trädgård. Vita Iris kom tillbaka. Och Blå Iris har äntligen vågat sig fram. Hon är så vacker! Om jag orkar ska jag fotografera henne...

Det luktar vår

Jag går ut på kvällen. Sniffar. Det luktar vår. Äntligen! Jag har sett snödropparna och vintergäcken men inte känt doften av vår. Förrän nu. Ett säkert tecken. Doften blir annorlunda. Ljuden likaså. Hoppet gror.

Mirakel

Vårsolen tittar fram och människorna dras ut i vårluften. De ser bleka ut men nöjda med detta mirakel som återkommer år efter år.

Så ser jag en ung man som går annorlunda än alla andra. Han verkar inte ha riktigt koll över sina rörelser. Den mannen har varit med om ett riktigt mirakel i livet. Han blev skjuten i huvudet - och överlevde.

Mirakel - ett av livets fenomen vi inte riktigt förstår. Hur känns det att uppleva mirakel? Jag skulle vilja gå fram och fråga honom. Men jag vågar inte.

Sedan sitter jag på ett kafé. En man sätter sig vid ett bord i närheten. Jag känner igen även denna man. Han var med när någon sköt "mirakelmannen" jag tidigare sett, på gärningsmannens sida, så att säga. Det känns overkligt, som om jag vore med i en actionfilm. I en sådan film hade nog männen träffats på kaféet. Det gör de inte, i alla fall inte när jag är där.

När jag går från kaféet undrar jag vad som händer när de träffas. Tittar de på varandra? Säger de något? Blir det tyst? För till skillnad från i filmens värld kommer det väl ingen ackompanjerande musik från ingenstans.

Overkligt - men det är vardagens verklighet i min lilla stad.

Tomhet

Som urlakad tång på tork i vintervinden. Så känner jag mig.

Jag har jobbat intensivt - och nu har mitt arbete blivit accepterat. En ny fas tar vid, ty förbättringar behövs. Och trots detta känns allt mest tomt.

Var det bara det här?

Tänk att man jobbar så, utan att egentligen förstå varför. Visst finns det små delmål. Men i det stora hela? Vad spelar det egentligen för roll?

Varför är det så svårt att njuta av det vi gör medan vi håller på med vår sysselsättning? Varför sitter man där och jobbar mot något i framtiden? Kanske är det motorn som driver en framåt. Framtiden.

Själv längtar jag bara efter solen. Inte kan jag minnas en sådan mörk och oattraktiv vinter någonsin. Det finns det statistik på. Och när siffror stärker mina argument är de ganska bra att ha.

Men inte reser jag till någon sol. Jag är fånge i mina krav på mig själv. Därför har jag bestämt att jag inte får resa förrän jag slutfört arbetet mitt. Till sommaren - den underbara sommaren.