Att resa till - inte från - något

Ibland tänker jag att om jag bara finge lite lugn och ro så skulle allt bli så bra. Då funderar jag på att bara smita iväg en vecka. Kanske hyra ett hus i södra Frankrike. Ta med min dator och skriva. I lugn och ro.

Så funderar jag på hur det skulle bli på kvällen. När jag skrivit klart för dagen. Då skulle jag ju få sova själv. Ligga där alldeles allena i mörkret. Lyssna på alla okända ljud. Det var länge sedan jag sov ensam.

Kanske jag skulle hyra något här i närheten? Så att jag kunde komma hem och sova på kvällen. Ja, det låter bra, tycker jag. Nöjd och glad går jag och funderar på det. Tills jag inser att jag faktiskt har denna gyllene dröm i min vardag.

Hemma har jag ett litet hus, en dator, och en stor ensamhet i lugn och ro hela dagen. Så dumt att åka från det. Nej, man ska nog undvika att resa för att fly. Om man kan.

Det är en större glädje, tror jag, att resa när längtan efter något specifikt blir oöverkomlig. Som att höra porlande franska medan man smuttar på ett glas vin på en parisisk gatuservering. Eller att äta spanska tapas i en värmande solnedgång medan vårljus och isande vindar på hemmaplan fortfarande smärtar. Kanske vill man äntligen se den där historiska platsen man bara läst om. Att resa till - inte från - något.

Men ibland har man förstås inget val.

Herrparfym på en dams handled

Jag känner en dam som tyckte mycket om en viss herrparfym. Den köpte hon till männen i sitt liv (ja, det fanns flera!).

När hon inte hade någon man i sitt liv köpte hon den till sig själv. Hon bar den på sin egen handled när hon saknade doften av man.

Vad var det nu någon sa? Att en kvinna utan en man är som en fisk utan cykel?

Hurra!

Efter nya försök av telefonkopplanden denna nya dag kom jag äntligen fram. En kunnig och trevlig och hjälpsam människa fick jag prata med. Nu känns det som att allt (i den här frågan) kommer att ordna sig så småningom.

Och jag får känna mig glad och lättad.

Sjuk av sjukvården

För mig är bloggandet ett fritidsnöje. Det är viktigt att ha roligt i livet. Ibland måste man dock göra tråkiga saker. Måsten som tar mycket tid och kraft. Som att försöka nå professionella utövare inom vården. I ett försök att hjälpa nära och kära.

I dag var en sådan dag. Jag sökte någon att prata med på en sjukhusavdelning. Det var inte jag som var sjuk. Inte när jag började. Helt omöjligt var det att få prata med någon. Att ställa angelägna frågor om hur man kan få hjälp med något som jag trodde var en självklarhet i vårt land i dag. När jag bestämde mig för att inte jobba på saken mer i dag mådde jag hemskt. En dunkande huvudvärk av instängd frustration. Jag blev sjuk av mina försök att nå vårdgivare.

Stackars, stackars alla som inte är friska nog att söka vård när de är sjuka. Ibland tar det nämligen rejält på krafterna att söka sjukvård. Vad hemskt om krafterna redan har sinat innan man ens har hunnit till telefonen.

Inte nog med att det tar på krafterna. Till sist förvandlas jag till en oerhört otrevlig människa i min frustration. Jag vill ju bara hjälpa en anhörig att få hjälp. Men jag kan inte ens få prata med någon om vart jag ska vända mig. De som bestämmer inom vården har nog sett till att vara omöjliga att nå. Det finns ju andra som kan ta alla samtal från frustrerade vårdsökare. Eller finns det egentligen det?

Själv får jag fortsätta mitt sökande i morgon.