Midsommarvila

Sydsvensk midsommar: regnet det bara faller ner. Det gör inget. I morgon åker jag till sydligare breddgrader. Där ska jag sitta i en vecka. I min solstol. Titta på det vackraste jag vet: mina badande barn.

Kanske tar jag ett dopp ibland. När jag känner för det.

Hasta la vista!

Leva lite grann

Oj! Vad trött man blir när man bara kör på med gasen i botten. Ingenting har jag orkat göra. Mer än att leva lite grann.

Lagom till det vackra vädret blev mitt verk klart. På torsdag kommer det tryckt i bokform. En för mig lagom liten krets kommer att läsa boken. Vissa för att de måste - tror jag.

Det är långt ifrån en bestseller jag skrivit. Men jag är ganska nöjd över att min text blir tryckt. Helt enkelt. Jag får göra min röst hörd. Det är roligt.

Och nu har jag orkat med lite text här på bloggen också. Det är också roligt. Jag har tittat in lite på olika bloggar, där jag varit förut, men inte på länge. Som att hälsa på gamla vänner, kändes det. Jag insåg inte att jag saknat era bloggar så mycket. Jag hoppas att ni fortsätter blogga på. Att ni är betydligt bättre på det än vad jag är, kan jag snabbt konstatera.

Skönt med vänner. De ger en inte prestationsångest. Bara glädje.

Vännerna? De står på rad här till höger. Nu ska jag ut till några andra vänner. De vackra blommorna som står i sin prakt i min trädgård. Vita Iris kom tillbaka. Och Blå Iris har äntligen vågat sig fram. Hon är så vacker! Om jag orkar ska jag fotografera henne...

Det luktar vår

Jag går ut på kvällen. Sniffar. Det luktar vår. Äntligen! Jag har sett snödropparna och vintergäcken men inte känt doften av vår. Förrän nu. Ett säkert tecken. Doften blir annorlunda. Ljuden likaså. Hoppet gror.

Mirakel

Vårsolen tittar fram och människorna dras ut i vårluften. De ser bleka ut men nöjda med detta mirakel som återkommer år efter år.

Så ser jag en ung man som går annorlunda än alla andra. Han verkar inte ha riktigt koll över sina rörelser. Den mannen har varit med om ett riktigt mirakel i livet. Han blev skjuten i huvudet - och överlevde.

Mirakel - ett av livets fenomen vi inte riktigt förstår. Hur känns det att uppleva mirakel? Jag skulle vilja gå fram och fråga honom. Men jag vågar inte.

Sedan sitter jag på ett kafé. En man sätter sig vid ett bord i närheten. Jag känner igen även denna man. Han var med när någon sköt "mirakelmannen" jag tidigare sett, på gärningsmannens sida, så att säga. Det känns overkligt, som om jag vore med i en actionfilm. I en sådan film hade nog männen träffats på kaféet. Det gör de inte, i alla fall inte när jag är där.

När jag går från kaféet undrar jag vad som händer när de träffas. Tittar de på varandra? Säger de något? Blir det tyst? För till skillnad från i filmens värld kommer det väl ingen ackompanjerande musik från ingenstans.

Overkligt - men det är vardagens verklighet i min lilla stad.

Tomhet

Som urlakad tång på tork i vintervinden. Så känner jag mig.

Jag har jobbat intensivt - och nu har mitt arbete blivit accepterat. En ny fas tar vid, ty förbättringar behövs. Och trots detta känns allt mest tomt.

Var det bara det här?

Tänk att man jobbar så, utan att egentligen förstå varför. Visst finns det små delmål. Men i det stora hela? Vad spelar det egentligen för roll?

Varför är det så svårt att njuta av det vi gör medan vi håller på med vår sysselsättning? Varför sitter man där och jobbar mot något i framtiden? Kanske är det motorn som driver en framåt. Framtiden.

Själv längtar jag bara efter solen. Inte kan jag minnas en sådan mörk och oattraktiv vinter någonsin. Det finns det statistik på. Och när siffror stärker mina argument är de ganska bra att ha.

Men inte reser jag till någon sol. Jag är fånge i mina krav på mig själv. Därför har jag bestämt att jag inte får resa förrän jag slutfört arbetet mitt. Till sommaren - den underbara sommaren.

Den bästa av resor

Jag vet inte vilken av resor som är den bästa - den idealbild man minns av en resa i det förflutna, eller den resa man hett önskar när man inte har någon möjlighet att resa annat än med fantasins hjälp.

Med Internet har man förstås fått en ny möjlighet att resa. Man kan bli alldeles yr i huvudet bara av att försöka reda ut när det finns biljetter för resor tillgängliga, vad de kostar och vem man skulle resa med. Med det senare menar jag resebolag, inte ressällskap. Sedan finns det förstås den angenäma förströelsen med att försöka välja ett av alla jordens hörn att förflytta sig till. Dessutom kan man rusa in och ut på fantastiska hotell, i hyrbara hem och näpna pensionat.

När jag kommer tillbaka hem är jag alldeles slut av allt resande. En sen kvällstimme när jag inte kan somna är allt jag behöver. För att lugna den reslust som ständigt sköljer över mig i denna mörka tid då jag vet att jag inte har tidsresurser att åka till någon av alla dessa platser som i min fantasi ter sig så lustfyllda.

Så plockar jag i mitt bildarkiv fram en bild som minner mig om en härlig resa till Zanzibar. Den skedde i min verklighet och är en dyr skatt i mitt minne. Jag lever på den tills jag får möjlighet att ge ny näring till min reslust.

Snart börjar resan in i ett nytt år. Det ser jag fram emot. Jag tror att det blir ett gott nytt år. Och det önskar jag alla som läser det här.

Kunskap om vatten

"Droppande kökskranar och knäppande element är några av de saker man slipper bekymra sig för om man saknar ett hem. Däremot gäller det att ha stor vetskap om - och respekt för - naturkrafterna. (...) Svårigheten att få tag i vatten är en annan del av hemlösheten. Det är svårt att tvätta sig utan dusch eller toalett. En lösning är att bosätta sig nära havet, annars får du titta efter vissa saker. På många industrilokaler finns det till exempel vattenkranar placerade på utsidan."

Så skriver Jonas Svensson i de hemlösas tidning "Aluma" nr 10/2007. Aluma har en hemsida.

Själv tänker jag att det finns mycket viktig kunskap som jag inte hade - eller har - en aning om.