Packat och klart

Nu har jag packat väskan och ska snart fara i väg. Under Floridas sol ska jag resa runt lite. Förena nytta med nöje. Mer semester och mindre jobb. Ta det lugnt och njuta innan jag jobbar lite och sedan njuter lite till. Fast jag är så lyckligt lottad att jag även njuter av mitt jobb. Speciellt när det rör sig om att jobba i Florida. Men jag ska njuta utan att jobba nu. Också.

Tre veckor blir jag borta. Kanske min blogg-längtan blir svår och jag måste söka upp någonstans att blogga ifrån. Eller så väntar jag tills jag kommer hem igen. Jag får se. Och jag är inte den som behöver veta att det är dåligt väder hemma för att själv kunna njuta i utlandssol. Nej, jag hoppas att det blir vackra och klara vinterdagar till alla de som stannar hemma - och att det blir lite kvar till mig när jag kommer hem igen. På återseende!

Behag

”Får man inte den man älskar, får man älska den man får.” Det är ett talesätt, sa min mormor, när hon berättade en historia om någons olyckliga kärlek. Jag rös. Vilket hemskt talesätt!

Kanske är det därför jag inte tystar min dotter när hon skriker ut sitt missbehag. Bara skrik, ler jag, och kramar henne. Tids nog kommer andra att tala om för dig hur du ska behaga. Då hoppas jag att du stärkt ditt självförtroende så pass att du aldrig skulle nöja dig med att finnas till för andras behag. Inte klä dig – eller klä av dig – för att behaga någon annan. Bara för att behaga dig själv. Inte vara objekt – var subjekt. I din egen värld.

Nej, hellre älska sig själv och de som finns runt omkring en, i stället för att gå och sukta efter något som kanske inte finns. Glöm drömprinsen, tills du träffar honom. Då vet du. En drömprins måste ju vara någon som ser dig, någon som bryr sig om att du existerar, någon som är intresserad av vem du är, vad du har för tankar och funderingar, vad som gör dig glad och lycklig. Till dess, var prinsessa i ditt eget liv.

Undrar om de här svanarna struntar i vad andra tycker och badar bara för att de vill det. Trots att det är vinter och kallt. Vackra är de i alla fall. Och de bryr sig inte ett dugg om mig uppe på strandkanten. Jag tror att det är svanprinsessor som inte kan bry sig mindre om något än att njuta av sin simstund där i solskenet.

En hjälpande hand

Jag skänker pengar till barn på andra sidan jordklotet. För jag tror att de behöver min hjälp. Men den människa som behöver min hjälp allra mest, som finns här några kvarter bort, som inget hellre önskar än att sitta i min famn och få tröst, den människan kan jag inte hjälpa. Jag vet att jag borde, att det är min plikt. Men jag kan inte. Jag orkar inte. Det är för tungt. Jag behöver hjälpa på lättare vis. Att lägga en slant till ett anonymt barn på andra sidan jorden, någon jag aldrig sett, hört eller träffat, det är mycket lättare. Det andra får vänta.

Stormy weather...

...ljuder Billie Holidays röst från högtalarna. Det får liksom en annan klang när man hör om vindstyrkor upp mot 60 m/s här i Europa. Själv hoppas jag att ovädret snabbt ska dra förbi så att jag i lugn och ro kan packa inför min resa till Florida, nästa helg. Då vill jag inte ha några störningar i trafiken, minsann. Inte är jag orolig för att huset ska blåsa i väg eller att strömmen ska försvinna. Sådant fungerar ju alltid, och när det inte gör det, då får man väl klaga. Åtminstone hör jag på radion om folk som är irriterade över att strömmen är försvunnen och att kraftbolagen inte tänkte på att det kunde komma sådana stormar. Som om det är det värsta som kan hända - tycker jag som sitter här med min el fullt igång...

Tänk vad lätt det är att resa i dag, med alla bekvämligheter som finns. Till Amerika, till exempel. Med hjälp av min dator och Internet kan jag kolla runt på hotell och hus och fundera på var jag helst vill bo. Det är verkligen en del av resandet, att planera, titta på bilder, kolla kartor - ja, så mycket man kan göra hemifrån. Man kan nästan sitta där och resa vid datorn, faktiskt. Bilder av vackra hem på stranden. Drömma sig bort. Men man kan också fantisera om hur det skulle vara att presentera sitt eget hem så där. "Vackert vardagsrum med bekväm soffa. Avslappnande sovrum. Mysig balkong. Nära till havet och söta butiker." Hur skulle bilderna se ut?

Att resa i sitt hem. Det skriver Alain de Botton om. Han funderar också kring meningen med nöjesresande. Ibland har vi ju så höga förväntningar när vi ska bort. Allt ska bli så bra. Och så blev det kanske inte så bra. Kanske därför att, som Robert M Pirsig har konstaterat, "the only Zen you find on the top of mountains is the Zen you bring up there". Det finns förstås många anledningar att resa. De är alltför många för att ta upp här. Jag ser i alla fall fram emot min resa.

Självbiografier

”Trädgården är en form av självbiografi” lär en författare och trädgårdsmästare vid namn Sydney Eddison ha sagt. Jag undrar vad som menas med det. Delar av ens självbiografi, i så fall. Själv har jag bara haft trädgård en kort period av mitt liv. Trädgården fanns långt innan jag föddes. Till och med innan min mamma och mormor var födda. Däremot vävs väl delar av mitt liv in i trädgårdens liv. Det är en spännande tanke.

Peter Englund skrev på sin blogg den 10 januari om en annan sorts biografier i form av boksamlingar. Eller privata bibliotek, som han kallar det. Han avslutar med konstaterandet att boksamlingar visar en del av ens personlighet, som ett självporträtt på väggen. Jag kan bara, med skräckblandad förtjusning, hålla med. När vänner kommer på besök och intresserat studerar vår boksamling, eller privata bibliotek, hoppas jag att ingen ska fastna vid någon skräproman i pocketform, vilken följde gratis med ett lika osofistikerat magasin. Båda var roliga att läsa men representerar inte den intellektuella bild jag ibland skulle vilja ge av mig själv. Ja, för så hemskt är det. Vissa böcker i min samling är jag mer stolt över än andra. Samtidigt vill jag inte ta bort eller gömma undan de där verken som jag tycker är lite mindre finkultur. För de är också en del av min litterära värld och de fyller sin funktion. Läser gör jag av många skäl: fortbildning, intresse för ett ämne, för att jag hört att en viss bok ska vara bra, eller som ren underhållning. Ibland är en del böcker otroligt tråkiga eller förfärligt skrivna. Också det är en läserfarenhet. Så de får stå kvar, alla mina böcker.

Ut med (h)julen

Här står Maria. Kanske har hon nu kört ut (h)julen. Lite tomt och tråkigt är det i nu i alla fönster. Alla verkar tro att det är julen som stressar. Att man är upptagen med att laga mat, köpa julklappar, pynta och stöka. Själv upplever jag att det är det här med avslut som tar tid. Så mycket ska avslutas och förberedas inför det nya året - i yrkeslivet till exempel.

Nu är alla fönster mörka och pyntet borttaget. Nu när jag har tid att njuta av allt pynt, ljus och alla julblommor - då är det över. Diet och fasta rekommenderas. Nu när jag har tid att laga mat och njuta av den. Vädermässigt är januari inte någon festlig månad, åtminstone inte här i södern, vid havet. Då är det hög tid att pynta och laga god mat att bjuda vännerna på. Nu när man längtar efter enkelheten, den som kan vara så behaglig.

Ute viner vindarna. Själv har jag ström - och det fria valet att tända levande ljus. Om jag vill.

I barnbokens trygga värld

Jag älskar att läsa barnböcker. Att krypa in där. Det är sådan ordning och reda. Stämningsfullt och mysigt. Visst händer det ibland obehagliga saker – men de löser sig alltid. Åh, ibland vill jag bara bo där! Gå på sakletaräventyr eller kafferep med Pippi, Tommy och Annika.


Måla, sy och baka med Castor och Frippe.

Dricka te hos Kotten.
Sitta i köket hos Billys mormor.

Jag vill vara där – där allt är under kontroll, avslappnat och sällan stressigt.

Yrkets belöning

Om man har en kronisk sjukdom ser jag två alternativ: antingen låter man sjukdomen besegra ens liv eller så bekämpar man den och försöker ta kontroll över sitt eget liv. Så gott det nu går. Och i den mån man kan se livet som sitt eget. Jag tror inte att det bara är att bestämma sig. Jag tror inte heller att det är ett val som man bara tar så där utan vidare, oerhört medvetet och rationellt. Nej, jag tror att det är svårt vilken väg man än hamnar på.

Själv försöker jag ta kontrollen över en kronisk sjukdom. Det är inte enkelt att veta hur man ska göra men jag har haft turen att få hjälp av läkare. Två läkare, till och med. Och det är de här läkarna som jag tänker på nu. Hur de reagerar när jag berättar för dem att det sedan senast vi sågs har känts mycket bättre. De liksom lyser upp och ler och hörs så lättade på rösten. När jag berättar för dem hur jag tänkt mig nästa steg i att tackla sjukdomen. Då hörs lättnaden. ”Ja, det är bra. Mycket bra!” Tänk att min hälsa, som är så viktig för mig, kan vara så betydelsefull för dem också.

Ibland undrar jag verkligen över varför man väljer att bli läkare. Jag kan förstå att det är ett yrke som har status och att det säkert finns mycket att hämta i vetskapen om att man hjälper människor. Men att ägna hela sina dagar åt att träffa sjuka människor. Det har jag lite svårt att förstå attraktionen i. Och ibland har jag i möten med läkare förfärats över hur ointresserade de verkar av sin uppgift. De bara susar genom rummet. Vill helst bara skriva ett recept på en lapp och få det hela överstökat.

Så när jag möter ”mina” läkare blir jag glad över att ha dem med på vägen. Och jag blir glad över att vi faktiskt kan glädja varandra. För när deras ansikten och röster lyses upp blir jag varm, för det där skenet övertygar mig om att de valt yrket för att de faktiskt vill hjälpa människor, för att de ser det som en belöning.

Det finns andra fantastiska människor jag träffat på inom sjukvården – sjuksköterskor och vårdbiträden. De ska få sitt eget utrymme en annan gång.

Årsslut

Året som gått var det år då jag upptäckte bloggen. Detta lättillgängliga sätt att få ut sina tankar på pränt, utan att någon först ska avgöra om denna skribent ska få några läsare eller ej. Inga förläggare, inga recensenter. Välvilliga läsare som gärna kommenterar har jag förstått att bloggvärlden innebär. Vilken möjlighet att pröva sina tankar innan man bearbetar dem. Sänder dem till tryck.

Vissa författare av böcker har dock inte mycket till övers för bloggare. Vilket meningslöst tidsfördriv. En massa bladder utan mening. Andra författare bloggar på. Leker skickligt med orden, är medlemmar ur Svenska Akademien, eller Augustpristagare. Vilket demokratiskt sätt att dela med sig av sina texter, utan krav på betalning av tryck.

Själv har jag använt bloggen för uppvärmning inför skrivande av andra texter. Texter som ännu inte har några läsare. Men bloggen läses av vänliga själar som förstår att kommentarer uppskattas. Hövligt, vänligt, peppande. Varmt och hjärtligt. Som vänner ska vara. Tänk att jag inte visste att man kunde få vänner genom att blogga. ”Låtsasvänner” sa en kvinna på radion. Vilka kan vara bättre än låtsasvänner? Sådana som i barndomens dagar. Som tar sig tid att lyssna, läsa och ge vänliga ord.

Och alla dessa vackra bilder! Jag är så imponerad av alla skickliga fotografer som bara delar med sig så där av det vackra de ser. Att fotografera sin omvärld ger också ett annat perspektiv. De små detaljerna träder fram. Det stora i det lilla.

Jag ser fram emot ett nytt bloggår fyllt av tankar, äventyr och fina bilder. Gott nytt år alla bloggare!

Bekanta från förr

Ibland träffar jag på människor som jag på något sätt känt tidigare i livet. Förr vågade jag aldrig upplysa dem om att jag kände igen dem. Jag tänkte att de kanske inte kände igen mig – eller överhuvudtaget inte kunde bry sig mindre om något än att vi haft någon sorts relation tidigare i livet. Efter att nära och kära övertygat mig om hur fel jag hade, började jag gå fram till människor jag kände igen från förr. Häromdagen träffade jag den där rara kvinnan som ledde barnverksamhet när jag var liten, på nittonhundrasjuttiotalet. Hon blev så glad och rörd att hon fick gå hem och vila sig. Det berättade hon för mig när vi träffades senare. Jag är så glad att mina nära och kära fick mig att inse att det inte bara är jag som har fina minnen av hur det var förut. Och att man senare i livet kan bli så glad av att byta några ord med bekanta från förr.

Om morgondagen vet vi ingenting

Så sjunger Bo Kaspers orkester i min fyr. Vilket leder mina tankar till Buddhismen och vikten av att leva i nuet.

Att uppskatta det som sker nu. Det kan bli lite stressande ibland. Som när man har ett nyfött barn. Allt är underbart, konstigt och lite skrämmande på samma gång. Då säger äldre människor med mer livserfarenhet: ”Ta vara på den här tiden nu! Den går så fort!” Då tänker man som nybliven mamma att det måste man ju göra. För tiden går så fort. Lite stressad blir man. Tänk om man missar den fina tiden!

Men att tiden ständigt rör sig och rullar på kan också vara en tröst. När livet består av sömnlösa nätter med ett litet barn som mår jättedåligt. Då är man glad att det handlar om ett ögonblick. Då är det skönt att tänka att tiden går fort.

Att fånga dagen, ett ögonblick i sänder. Det handlar både om att njuta av men också om att ibland faktiskt stå ut med nuet. Det kan vara både stressande och lugnande.

Bragdmedalj

Jag går med raska steg till Systembolaget. Tänk om det finns en flaska glögg av den där sorten som jag gärna skulle vilja smaka! Det är redan en vecka in i december och den har fått fina recensioner, den där glöggen. Men kanske är det bara jag som har läst det där, i min lilla stad. Nej, det var det inte. Inte en enda flaska kvar av just den glöggen som jag skulle vilja smaka. Jag kan ju alltid ta den där som blev över från förra året, eller vilket år det nu var. Den står i alla fall kvar hemma i skåpet.

När jag närmar mig bänken med Systembolagets trognaste kunder ser jag honom. Mannen med skägget. Han som jag sett med kvinna och barn, han som var lite berusad ibland. Han jag sedan såg vara så berusad att han ramlade av cykeln och fick åka vidare i ambulans. Han som jag såg med ny kvinna och nytt barn. Han som jag såg vingla omkring nere i centrum. Han som satt på bänken med Systembolagets trognaste kunder. Han som sett så nykter ut de senaste åren. Han satt där på parkbänken - igen. Pratade med en av stammisarna där. Han såg inte berusad ut.

När jag varit inne i mataffären sitter han inte längre kvar. En del menar att människor som finner varandra genom alkoholen inte har något annat gemensamt. Jag hoppas att de har fel. Jag hoppas att han satt där och var medmänniska och vän till någon annan som inte varit lika stark som han. Jag borde gå fram till honom och säga att jag tycker att han är värd en bragdmedalj. Att säga upp bekantskapet med den falska vännen Alkohol är sannerligen värt en medalj.

Visst gör det ont...

...när knoppar brister. Speciellt på våra breddgrader i december. Den här bilden (om än suddig) tog jag i går. Hoppas att det blir någon kraft kvar till våren!

På stadens bibliotek

På stadens bibliotek kom han fram till mig och frågade vad klockan var. Tjugo i sju? Vad skulle han göra nu då? Någon föreslog att han skulle gå hem. Nej, han skulle inte vara hemma förrän om tjugo minuter.

Han lånade nöjt ett datorspel och konstaterade att det var skönt att ha något att göra i kväll.

Han frågade personalen, med ängslig röst, om de sett var de där killarna blev av. De sa att de skulle kolla innan han gick ut. Om han bara väntade tills de skulle stänga. Jag lånade mina böcker och gick mot utgången. Han slog följe med mig. Frågade om jag ville följa honom hem.

Det kändes som om mitt hjärta snörptes ihop. Inte av rädsla. Nej, jag kände ingen rädsla för ”de där killarna” och absolut inte för denna ensamma nioåring utan jacka. Han som jag så ofta träffar på biblioteket. Ensam. Ständigt på jakt efter någon att prata med. Nej, det som skrämde mig var tanken på varför han alltid är på biblioteket alldeles ensam. Utan vänner. Utan föräldrar. Utan jacka en kall novemberkväll. Varför ser jag aldrig honom med sina föräldrar? Varför kunde han inte gå hem om han inte hade något mer att göra på biblioteket?

Jag följde honom hem. När jag gick hem hoppades jag att jag bara har livlig fantasi och att mina tankar helt enkelt är resultatet av att jag dikterar ihop historier när jag inte vet. För jag önskar innerligt att alla barn vore älskade och trygga. Jag önskar det av hela mitt hjärta.

Infriat?

Än så länge får jag säga att det ter sig tämligen lättare med beta-versionen. Svårare att frigöra tid för att pyssla med min blogg-sida, bara. Man kan väl ta det lite i taget, skulle jag tro.

Blogger lovar...

...att jag ska få ett nytt intressant utseende på min blogg om jag bytar till Blogger beta. Jo, det ser ju onekligen intressant ut i länklistan: Finistère och Lilla TÃ¥gagÃ¥rden ser mer exotiskt ut än jag kunde tänka mig. Lättare skulle det bli med beta-versionen. Ja, det får jag hoppas - med tanke på att jag måste gå in och ändra i flera av länkarna nu. Eller ska de kanske få se så där intressanta ut?

En liten bokpärla

När boken "Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan" av Dai Sijie publicerades på svenska för några år sedan, beskrevs den som en liten pärla. Vad mer kan jag säga, nu när jag har läst den? Det är verkligen en liten pärla. Om kärleken till böcker. För mig själv, som aldrig varit i Kina, men som gärna skulle åka dit, är det också en intressant del av Kinas historia, ur Sijies perspektiv. Lättläst, välskriven och underbart charmig i mina ögon. Jag rekommenderar den varmt till alla bokälskare!

I handväskan

Roo, en brittisk gentleman, undrar vad kvinnor har i handväskan. Han menar väl "i handväskorna"? Jag har avporträtterat innehållet i en av mina väskor och detta kan skådas på min fotoblogg. Vad har ni andra i väskorna? Kan ni stilla Roo's nyfikenhet?

Tantvarning

Var och handlade mat i stora butiken. På väg ut mötte jag en tant. Våra blickar möttes. Vi kände inte varandra. Men så såg hon ut som om hon plötsligt kände igen mig. Och snabbt tittade hon bort. Vände bort huvudet.

Och då såg jag. Det var ju hon! Hon som jag tyckte så otroligt illa om när vi var tonårstjejer som festade med gemensamma vänner. Vi två var absolut inte vänner. Hon tyckte inte om mig och jag tyckte inte om henne. Elak tyckte jag att hon var. Korkad och oerhört jobbig att umgås med. Men mest av allt var hon elak.

Och nu har hon blivit tant! Ha ha ha! Jag kände hur skadeglädjens lilla djävul dansade på min axel. Sedan såg jag min egen spegelbild i skyltfönstret. Hoppsan!

Tömma huvudet

Yoga. Tända ljus. Mattor. Tyst och lugnt. Instruktören säger att vi inte ska tänka på något annat än den egna kroppen och rörelserna. Och andningen, förstås.

Andas in.
Oj, vad ont det gör i hela ryggen.
Andas ut.
Har jag verkligen så många muskler i min rygg?
Andas in.
Uppenbarligen.
Andas ut.
För de gör sig verkligen påminda efter att jag sovit dåligt ett par nätter.

Andas in.
Vad skönt att rulla ryggen mot mattan så där.
Andas ut.
Lite som massage, faktiskt.
Andas in.
Hon där framför ser ut att kunna solhälsningen bra.
Andas ut.
Oj, vad vig hon verkar.

Andas in.
Väldigt vad mycket tankar man har i huvudet.
Andas ut.
Hur ska jag hinna tömma mitt huvud på mindre än en timme?

Andas in - när det gått nästan en timme.
Himmel vad skönt det känns nu.
Andas ut.
Har knappt ont alls.

Men i huvudet kämpar alla tankar fortfarande om utrymmet...