Den bästa av resor

Jag vet inte vilken av resor som är den bästa - den idealbild man minns av en resa i det förflutna, eller den resa man hett önskar när man inte har någon möjlighet att resa annat än med fantasins hjälp.

Med Internet har man förstås fått en ny möjlighet att resa. Man kan bli alldeles yr i huvudet bara av att försöka reda ut när det finns biljetter för resor tillgängliga, vad de kostar och vem man skulle resa med. Med det senare menar jag resebolag, inte ressällskap. Sedan finns det förstås den angenäma förströelsen med att försöka välja ett av alla jordens hörn att förflytta sig till. Dessutom kan man rusa in och ut på fantastiska hotell, i hyrbara hem och näpna pensionat.

När jag kommer tillbaka hem är jag alldeles slut av allt resande. En sen kvällstimme när jag inte kan somna är allt jag behöver. För att lugna den reslust som ständigt sköljer över mig i denna mörka tid då jag vet att jag inte har tidsresurser att åka till någon av alla dessa platser som i min fantasi ter sig så lustfyllda.

Så plockar jag i mitt bildarkiv fram en bild som minner mig om en härlig resa till Zanzibar. Den skedde i min verklighet och är en dyr skatt i mitt minne. Jag lever på den tills jag får möjlighet att ge ny näring till min reslust.

Snart börjar resan in i ett nytt år. Det ser jag fram emot. Jag tror att det blir ett gott nytt år. Och det önskar jag alla som läser det här.

Lustfyllda ressätt

Kanske ska man rentav sikta in sig på själva resan. Att resa lustfyllt. Inte lystet. Bara lustfyllt. Som när man cyklar. Eller åker tåg. Det är två ressätt jag blir lustfylld av.

Andra lustfyllda sätt att förflytta sig på kan vara att hoppa mellan klippor. Eller kanske segla ut i solnedgången.

Här ser ni Pippi segla på horisontens rand. Jag visste inte att detta var hennes båt. Det var treåringen som upplyste mig om detta faktum.

Ett mycket lustfyllt sätt att resa är att göra det med fantasins hjälp.

Att resa till - inte från - något

Ibland tänker jag att om jag bara finge lite lugn och ro så skulle allt bli så bra. Då funderar jag på att bara smita iväg en vecka. Kanske hyra ett hus i södra Frankrike. Ta med min dator och skriva. I lugn och ro.

Så funderar jag på hur det skulle bli på kvällen. När jag skrivit klart för dagen. Då skulle jag ju få sova själv. Ligga där alldeles allena i mörkret. Lyssna på alla okända ljud. Det var länge sedan jag sov ensam.

Kanske jag skulle hyra något här i närheten? Så att jag kunde komma hem och sova på kvällen. Ja, det låter bra, tycker jag. Nöjd och glad går jag och funderar på det. Tills jag inser att jag faktiskt har denna gyllene dröm i min vardag.

Hemma har jag ett litet hus, en dator, och en stor ensamhet i lugn och ro hela dagen. Så dumt att åka från det. Nej, man ska nog undvika att resa för att fly. Om man kan.

Det är en större glädje, tror jag, att resa när längtan efter något specifikt blir oöverkomlig. Som att höra porlande franska medan man smuttar på ett glas vin på en parisisk gatuservering. Eller att äta spanska tapas i en värmande solnedgång medan vårljus och isande vindar på hemmaplan fortfarande smärtar. Kanske vill man äntligen se den där historiska platsen man bara läst om. Att resa till - inte från - något.

Men ibland har man förstås inget val.

Floridiansk camping

I Ginnie Springs skulle jag campa. Jag är inte känd bland vänner och bekanta som en campare, så en del var lite nyfikna på hur det skulle gå. Jag berättade hur vi skulle bo när vi "campade". Då upplyste mina vänner mig om att det lät mer som om jag skulle hyra ett litet hus och att det därför var diskvalificerat som camping. Vaddå? Två rum, två badrum, kök med tvättmaskin och torktumlare samt hyfsat stort allrum med jättesoffa och satellit-teve - och en gungstol. Det kallar jag camping med stil.

Dessutom fanns en liten butik mitt emot denna logi och där kunde man köpa en hög med ved, tändhattar, låååånga grillpinnar och marshmallows för en riktig lägereld och lite amerikansk skumgodis-grillning. Hm! Jag är visst campare. Floridiansk campare, kanske, men vem har sagt att det bara finns en version av campare?

Det var en sann njutning att sitta där framför den lilla lägerelden när mörkret lagt sig. Titta in i elden och känna sig avslappnad. Och där i mörket, med en filt runtom ryggen, var det bara gitarrspel och lite sång som saknades för att det skulle kännas som en svensk lägereld på sjuttiotalet i Sverige. Och då kom jag ihåg mina scoutlägereldar. Jag är minnsann visst en riktig friluftsmänniska! Bara jag slipper sova i tält, hugga ved, dricka te gjort på lingonris och tvätta håret i iskalla sjöar. Nej, lite lagom får det allt vara...

Stormy weather...

...ljuder Billie Holidays röst från högtalarna. Det får liksom en annan klang när man hör om vindstyrkor upp mot 60 m/s här i Europa. Själv hoppas jag att ovädret snabbt ska dra förbi så att jag i lugn och ro kan packa inför min resa till Florida, nästa helg. Då vill jag inte ha några störningar i trafiken, minsann. Inte är jag orolig för att huset ska blåsa i väg eller att strömmen ska försvinna. Sådant fungerar ju alltid, och när det inte gör det, då får man väl klaga. Åtminstone hör jag på radion om folk som är irriterade över att strömmen är försvunnen och att kraftbolagen inte tänkte på att det kunde komma sådana stormar. Som om det är det värsta som kan hända - tycker jag som sitter här med min el fullt igång...

Tänk vad lätt det är att resa i dag, med alla bekvämligheter som finns. Till Amerika, till exempel. Med hjälp av min dator och Internet kan jag kolla runt på hotell och hus och fundera på var jag helst vill bo. Det är verkligen en del av resandet, att planera, titta på bilder, kolla kartor - ja, så mycket man kan göra hemifrån. Man kan nästan sitta där och resa vid datorn, faktiskt. Bilder av vackra hem på stranden. Drömma sig bort. Men man kan också fantisera om hur det skulle vara att presentera sitt eget hem så där. "Vackert vardagsrum med bekväm soffa. Avslappnande sovrum. Mysig balkong. Nära till havet och söta butiker." Hur skulle bilderna se ut?

Att resa i sitt hem. Det skriver Alain de Botton om. Han funderar också kring meningen med nöjesresande. Ibland har vi ju så höga förväntningar när vi ska bort. Allt ska bli så bra. Och så blev det kanske inte så bra. Kanske därför att, som Robert M Pirsig har konstaterat, "the only Zen you find on the top of mountains is the Zen you bring up there". Det finns förstås många anledningar att resa. De är alltför många för att ta upp här. Jag ser i alla fall fram emot min resa.