”Trädgården är en form av självbiografi” lär en författare och trädgårdsmästare vid namn Sydney Eddison ha sagt. Jag undrar vad som menas med det. Delar av ens självbiografi, i så fall. Själv har jag bara haft trädgård en kort period av mitt liv. Trädgården fanns långt innan jag föddes. Till och med innan min mamma och mormor var födda. Däremot vävs väl delar av mitt liv in i trädgårdens liv. Det är en spännande tanke.Peter Englund skrev på sin blogg den 10 januari om en annan sorts biografier i form av boksamlingar. Eller privata bibliotek, som han kallar det. Han avslutar med konstaterandet att boksamlingar visar en del av ens personlighet, som ett självporträtt på väggen. Jag kan bara, med skräckblandad förtjusning, hålla med. När vänner kommer på besök och intresserat studerar vår boksamling, eller privata bibliotek, hoppas jag att ingen ska fastna vid någon skräproman i pocketform, vilken följde gratis med ett lika osofistikerat magasin. Båda var roliga att läsa men representerar inte den intellektuella bild jag ibland skulle vilja ge av mig själv. Ja, för så hemskt är det. Vissa böcker i min samling är jag mer stolt över än andra. Samtidigt vill jag inte ta bort eller gömma undan de där verken som jag tycker är lite mindre finkultur. För de är också en del av min litterära värld och de fyller sin funktion. Läser gör jag av många skäl: fortbildning, intresse för ett ämne, för att jag hört att en viss bok ska vara bra, eller som ren underhållning. Ibland är en del böcker otroligt tråkiga eller förfärligt skrivna. Också det är en läserfarenhet. Så de får stå kvar, alla mina böcker.
Sitta i köket hos Billys mormor.
