Krikonblom

Det är vår och krikonträdet blommar utanför mitt fönster.

Cykla, cykla, cykla!

Åh, denna lycka att lära sig cykla! Plötsligt sitter det där. Man kan hålla balansen utan hjälp. Och då vill man bara cykla, cykla och cykla igen.

För mig har det suttit i resten av livet. Nu när våren har kommit blir det ännu härligare.

Cykla, cykla, cykla. Vila benen lite. Cykla, cykla, cykla!

Hur är det?

Elisabet listar de fem vanligaste fraserna hon hör på sin arbetsplats. Jag funderar över min egen arbetsplats och kan bara komma på en: "Hur är det?" Det är nog den vanligaste frasen jag hör överhuvudtaget i mitt liv. Ibland undrar jag om det är en svensk version av den för mig amerikanska frasen "How are you?" När jag är i USA (vilket inte är så ofta som det kan låta här) blir jag först lätt förvirrad när jag möts av frasen varje gång jag går in i en butik. Vad svarar man? Det är sällan någon undrar hur det är med mig när jag träder in i en svensk butik. Inte för att jag saknar det. Jag känner mig bara ovan när någon gör det.

När någon frågar mig "Hur är det?" så svarar jag genast "Bra!". Och så kan vi fortsätta prata om det vi känner är viktigt. Ibland funderar jag efteråt. "Undrar vad hon menade egentligen? Menade hon hur det är med min hälsa? Eller hur det är med mitt jobb? Eller tänkte hon på familjen?" Ibland ler jag lite åt tanken på att verkligen berätta hur det är. Vilken chock det skulle bli för somliga om man började en lång utläggning om hälsa, jobb, familj, hem, vänner, relationer. Tanken är rolig. Speciellt när den som frågar inte ens har tid att höra en svara "Bra!", utan börjar nästa mening genast. Då är jag säker på att "Hur är det?" inte är något annat än en förlängning på "Hej!". Och hade jag bara orkat, eller vågat, så skulle jag då börja en lång utläggning om "hur det är". Fast egentligen borde jag kanske fråga "Med vad då?"

Slänger jag aldrig själv omkring med frasen "Hur är det?" Jo, det gör jag. Vad menar jag då? Jag undrar nog faktiskt hur livet är just nu för den jag pratar med. Och om denna person delar med sig lite av det, så känner jag att vi betyder något för varandra och att jag just fått ta del av en liten bit av någons värld.

Betraktelser om en skandal

Jag var på bio i helgen och såg en film som jag verkligen kan rekommendera: Notes on a scandal. Ofta väljer jag filmer efter vilka skådespelare som porträtterar karaktärerna. I den här filmen är skådespelare som Judi Dench, Cate Blanchett och Bill Nighy ypperliga. Berättelsen är intressant och dialogen väl uttryckt. Det känns som att ingen förväntar sig att jag som åskådare är för dum för att förstå, så att allt måste förklaras klart och tydligt. Jag tillåts tänka själv.

Filmen är baserad på en roman av Zoe Heller och handlar om många svåra saker. Den tar upp ensamhet och vänskap, moral och om att döma andra; den tar upp skrivande och relationer. Lite snuddar den också vid klasskillnader och föräldraskap. En filmpärla, om man vill.

Jämställdhet?

Göteborgs-Posten har låtit Sifo ställa två frågor till drygt ettusen svenska kvinnor:

a) Hur jämställd tycker du att du är med männen i samhället?
b) Hur jämställt tycker du att ni lever i er relation?

Sedan frågar GP Sveriges jämställdhetsombudsman: "Men om så många upplever att de inte har problem, är det då inte förmätet att hävda att de har det?" Då undrar jag om det inte är förmätet av GP att dra slutsatsen att många av Sveriges kvinnor upplever att de inte har problem, baserat på de där två frågorna.

Jag har blivit uppringd av Sifo ett antal gånger. När jag ber dem definiera vad de menar med sina frågor, för de är inte alltid helt klara, så kan personen som ringer inte svara på det, ty denna person ska bara fråga och kryssa i rutor. Så om jag hade blivit uppringd, vad hade jag svarat?

"Vad menar du med jämställd?" Vet du inte? Ska du bara kryssa i en ruta? Men menar du om jag tycker att jag som person har samma förutsättningar som en man, alltså om jag är lika bra som en man? Eller menar du om jag upplever att jag har samma strukturella möjligheter till makt i samhället? Eller menar du om jag har samma lön som mina manliga kollegor? Eller menar du om jag tycker att jag har samma möjligheter som män att bli styrelseordförande i Volvo? Alltså vad menar du med den frågan? Ska vi gå vidare till den andra frågan? Okej. Jämställt i vår relation? Ja, vad menar du då? Menar du vem som jobbar deltid? Eller vem som är hemma med barnen när de är sjuka? Eller menar du vem som städar hemma hos oss? Är det en kvinnofråga? Jag trodde att det var en ekonomisk fråga. Alltså, om man har en lön som kan betala någon annans lön, efter skatteavdrag för hushållsnära tjänster förstås. Har du ingen ruta för det? Hallå! Hallå?"

Semester?

Ibland undrar jag varför semester räknas som en förmån. Förvisso är det väl snarare en anställds rättighet i dag, men jag undrar ibland om det egentligen kvalificerar sig för att kallas förmån så väl som rättighet. För många innebär semester att man måste jobba som en tok både före och efter den planerade semestern, eftersom det inte finns en semesterersättare så långt ögat kan nå. Ibland blir det så stressigt med semester att man nästan funderar på om det verkligen är värt det.

Kanske ska man ta lite semester varje vecka, ett par timmar så där? Men då hinner man förstås inte varva ner ordentligt. Å andra sidan ska man nog inte leva sina så uppskruvat att man inte kan varva ner. Ibland kan förstås semesterminnen hjälpa en att koppla av och faktiskt varva ner i vardagen. Som den där känslan av att sitta i semesterhuset på stranden och bara titta ut över havet. Fridfullt. Då känner man att semester faktiskt är värt en del i alla fall.

Det som göms i snö...

Elisabet har bett om bilder på sådant som gör en glad. Många blir glada av sol och sommar. Ibland är även vinter och snö roligt. Det kan man också se på Elisabets sida, här.


Det är som det brukar här i södra Sverige. Vårliknande januari och så - pang! - i slutet av februari vräker snön ner. Alla blir lika snopna varje gång, verkar det som. Till exempel krokusarna som tydligen tyckte att våren äntligen var här:

Eller persiljan, som tyckte att det faktiskt aldrig blivit vinter i år:

Själv tyckte jag att vintervädret var så milt att det inte var lönt att ta in de icke-frosttåliga krukorna:Och nu töar det. Som vanligt efter ett par dagar. Tipp tapp!

Floridiansk camping

I Ginnie Springs skulle jag campa. Jag är inte känd bland vänner och bekanta som en campare, så en del var lite nyfikna på hur det skulle gå. Jag berättade hur vi skulle bo när vi "campade". Då upplyste mina vänner mig om att det lät mer som om jag skulle hyra ett litet hus och att det därför var diskvalificerat som camping. Vaddå? Två rum, två badrum, kök med tvättmaskin och torktumlare samt hyfsat stort allrum med jättesoffa och satellit-teve - och en gungstol. Det kallar jag camping med stil.

Dessutom fanns en liten butik mitt emot denna logi och där kunde man köpa en hög med ved, tändhattar, låååånga grillpinnar och marshmallows för en riktig lägereld och lite amerikansk skumgodis-grillning. Hm! Jag är visst campare. Floridiansk campare, kanske, men vem har sagt att det bara finns en version av campare?

Det var en sann njutning att sitta där framför den lilla lägerelden när mörkret lagt sig. Titta in i elden och känna sig avslappnad. Och där i mörket, med en filt runtom ryggen, var det bara gitarrspel och lite sång som saknades för att det skulle kännas som en svensk lägereld på sjuttiotalet i Sverige. Och då kom jag ihåg mina scoutlägereldar. Jag är minnsann visst en riktig friluftsmänniska! Bara jag slipper sova i tält, hugga ved, dricka te gjort på lingonris och tvätta håret i iskalla sjöar. Nej, lite lagom får det allt vara...

Skog och vatten i Florida

Nu lämnar jag Key West. Där är förvisso behagligt men i längden nog lite trist ändå, åtminstone för mig. Jag åkte vidare i Florida. Upp till några varma källor ungefär mitt i Florida, där man bland annat kan dyka i grottor. Ibland tyckte jag att vissa skogspartier var väldigt lika de som finns i södra Sverige. Men när jag kom fram till de varma källorna får jag säga att jag aldrig sett så turkost vatten i en skogsdunge i Sverige. Det här är Ginnie Spring.

Ibland tyckte jag också att vissa träd hade konstiga färgblandningar på bladen.

En trevlig sak med resande är att man får mer tid att förundras över djur och natur. Åtminstone får jag det. Hempromenader i all ära, men det finns mycket som tar upp mina tankar då. När jag reser är jag mer utlämnad till miljön jag befinner mig i. Tycker jag.

Under(liga) kvinnan

Jonas i Japan har gjort ett superhjälte-test. Jag var precis i "Superhjälte-land" i Florida, så jag var bara tvungen att göra detta test. Det här är jag:

You are Wonder Woman
Wonder Woman 79%
Spider-Man 70%
Supergirl 69%
Hulk 65%
Green Lantern 65%
Superman 60%
Robin 57%
The Flash 50%
Batman 45%
Iron Man 45%
Catwoman 40%

You are a beautiful princesswith great strength of character.



Bild


Jag vet faktiskt inte vad Wonder Woman heter på svenska. Underkvinnan? Det låter ju inte klokt! Men att vara en vacker prinsessa med stark personlighet låter bra för min del. Jag gillar att jag dessutom har 70% av Spindelmannen i mig. Nej, vad skriver jag? "Att jag till 70% är Spindelmannen" kanske låter lite bättre. Spindelmannen träffade jag i Superhjälteland. Han frågade mina barn om de ville fotograferas tillsammans med honom. Det ville de inte. Jag ville - men hur skulle det sett ut om jag rusat fram och slängt mig runt hans smidiga kropp? Åh, jag skulle gjort det här testet innan! Då kunde jag ju väst: "I am Wonder Woman!". Det kunde jag faktiskt gjort ändå - utan detta test. Hm! Jag är nog alldeles för fantasilös för Superhjältevärlden...

Vill du testa vem du är så klicka här.

Hemma igen

Nu är jag hemma igen. Vädret är väl inte det man åker till södra Sverige för i februari, men det finns ju så mycket annat bra här. Men det är inte Sverige jag ska skriva om här och nu. Nej, nu tänkte jag dela med mig lite ur kappsäcken med minnen. Jag såg en del olika delar av Florida men jag fortsätter lite till i Key West. I huset där jag bodde fanns en trädgård. Över staketet kunde jag skymta det här: Jag undrade vad det där kunde vara. Så jag gick runt och kikade. Det var ett fjärilskonservatorium. Så här såg det ut inuti:

Fullt av fjärilar var det där inne. Och aldrig har jag tänkt mig att det finns fjärilsmusik, men det kändes som att det var just det de spelade där inne i glashuset. Aldrig har jag sett så många fjärilar i så vackra färger. Och det utan att det blev äckligt. Fjärilar är nog den enda insekt som inte blir äcklig i stor mängd. Jag kunde titta på när fjärilarna intog sin frukost.

Kanske har var och varannan människa varit i fjärilskonservatorier. Men inte jag. Det här var första gången för mig. Och jag tyckte att det var fint. Nu stänger jag kappsäcken för den här gången.

Pelle Svanslös i Key West

Key West är känt för att ha många katter. En hel del av dem bor i Hemingways trädgård. De katterna påstås ha fler tår än normalt. Undrar om det var därför Pelle Svanlös flyttade hit? För att söka ovanliga skönheter, menar jag.

Från hängmattan i Key West

Jag förstår att Hemingway köpte ett hus här i Key West, så att han kunde skriva i lugn och ro. Det skulle passa mig bra. Ett hus med egen skrivarlya, massor av tid att fundera på historier, en dator i stället för en skrivmaskin, någon som fixar mat och en mysig bar med trevliga vänner att träffa efter en halv dags intensivt skrivande. Jo, jag skulle kunna leva med det. Periodvis, i alla fall.

Packat och klart

Nu har jag packat väskan och ska snart fara i väg. Under Floridas sol ska jag resa runt lite. Förena nytta med nöje. Mer semester och mindre jobb. Ta det lugnt och njuta innan jag jobbar lite och sedan njuter lite till. Fast jag är så lyckligt lottad att jag även njuter av mitt jobb. Speciellt när det rör sig om att jobba i Florida. Men jag ska njuta utan att jobba nu. Också.

Tre veckor blir jag borta. Kanske min blogg-längtan blir svår och jag måste söka upp någonstans att blogga ifrån. Eller så väntar jag tills jag kommer hem igen. Jag får se. Och jag är inte den som behöver veta att det är dåligt väder hemma för att själv kunna njuta i utlandssol. Nej, jag hoppas att det blir vackra och klara vinterdagar till alla de som stannar hemma - och att det blir lite kvar till mig när jag kommer hem igen. På återseende!

Behag

”Får man inte den man älskar, får man älska den man får.” Det är ett talesätt, sa min mormor, när hon berättade en historia om någons olyckliga kärlek. Jag rös. Vilket hemskt talesätt!

Kanske är det därför jag inte tystar min dotter när hon skriker ut sitt missbehag. Bara skrik, ler jag, och kramar henne. Tids nog kommer andra att tala om för dig hur du ska behaga. Då hoppas jag att du stärkt ditt självförtroende så pass att du aldrig skulle nöja dig med att finnas till för andras behag. Inte klä dig – eller klä av dig – för att behaga någon annan. Bara för att behaga dig själv. Inte vara objekt – var subjekt. I din egen värld.

Nej, hellre älska sig själv och de som finns runt omkring en, i stället för att gå och sukta efter något som kanske inte finns. Glöm drömprinsen, tills du träffar honom. Då vet du. En drömprins måste ju vara någon som ser dig, någon som bryr sig om att du existerar, någon som är intresserad av vem du är, vad du har för tankar och funderingar, vad som gör dig glad och lycklig. Till dess, var prinsessa i ditt eget liv.

Undrar om de här svanarna struntar i vad andra tycker och badar bara för att de vill det. Trots att det är vinter och kallt. Vackra är de i alla fall. Och de bryr sig inte ett dugg om mig uppe på strandkanten. Jag tror att det är svanprinsessor som inte kan bry sig mindre om något än att njuta av sin simstund där i solskenet.

En hjälpande hand

Jag skänker pengar till barn på andra sidan jordklotet. För jag tror att de behöver min hjälp. Men den människa som behöver min hjälp allra mest, som finns här några kvarter bort, som inget hellre önskar än att sitta i min famn och få tröst, den människan kan jag inte hjälpa. Jag vet att jag borde, att det är min plikt. Men jag kan inte. Jag orkar inte. Det är för tungt. Jag behöver hjälpa på lättare vis. Att lägga en slant till ett anonymt barn på andra sidan jorden, någon jag aldrig sett, hört eller träffat, det är mycket lättare. Det andra får vänta.

Stormy weather...

...ljuder Billie Holidays röst från högtalarna. Det får liksom en annan klang när man hör om vindstyrkor upp mot 60 m/s här i Europa. Själv hoppas jag att ovädret snabbt ska dra förbi så att jag i lugn och ro kan packa inför min resa till Florida, nästa helg. Då vill jag inte ha några störningar i trafiken, minsann. Inte är jag orolig för att huset ska blåsa i väg eller att strömmen ska försvinna. Sådant fungerar ju alltid, och när det inte gör det, då får man väl klaga. Åtminstone hör jag på radion om folk som är irriterade över att strömmen är försvunnen och att kraftbolagen inte tänkte på att det kunde komma sådana stormar. Som om det är det värsta som kan hända - tycker jag som sitter här med min el fullt igång...

Tänk vad lätt det är att resa i dag, med alla bekvämligheter som finns. Till Amerika, till exempel. Med hjälp av min dator och Internet kan jag kolla runt på hotell och hus och fundera på var jag helst vill bo. Det är verkligen en del av resandet, att planera, titta på bilder, kolla kartor - ja, så mycket man kan göra hemifrån. Man kan nästan sitta där och resa vid datorn, faktiskt. Bilder av vackra hem på stranden. Drömma sig bort. Men man kan också fantisera om hur det skulle vara att presentera sitt eget hem så där. "Vackert vardagsrum med bekväm soffa. Avslappnande sovrum. Mysig balkong. Nära till havet och söta butiker." Hur skulle bilderna se ut?

Att resa i sitt hem. Det skriver Alain de Botton om. Han funderar också kring meningen med nöjesresande. Ibland har vi ju så höga förväntningar när vi ska bort. Allt ska bli så bra. Och så blev det kanske inte så bra. Kanske därför att, som Robert M Pirsig har konstaterat, "the only Zen you find on the top of mountains is the Zen you bring up there". Det finns förstås många anledningar att resa. De är alltför många för att ta upp här. Jag ser i alla fall fram emot min resa.

Självbiografier

”Trädgården är en form av självbiografi” lär en författare och trädgårdsmästare vid namn Sydney Eddison ha sagt. Jag undrar vad som menas med det. Delar av ens självbiografi, i så fall. Själv har jag bara haft trädgård en kort period av mitt liv. Trädgården fanns långt innan jag föddes. Till och med innan min mamma och mormor var födda. Däremot vävs väl delar av mitt liv in i trädgårdens liv. Det är en spännande tanke.

Peter Englund skrev på sin blogg den 10 januari om en annan sorts biografier i form av boksamlingar. Eller privata bibliotek, som han kallar det. Han avslutar med konstaterandet att boksamlingar visar en del av ens personlighet, som ett självporträtt på väggen. Jag kan bara, med skräckblandad förtjusning, hålla med. När vänner kommer på besök och intresserat studerar vår boksamling, eller privata bibliotek, hoppas jag att ingen ska fastna vid någon skräproman i pocketform, vilken följde gratis med ett lika osofistikerat magasin. Båda var roliga att läsa men representerar inte den intellektuella bild jag ibland skulle vilja ge av mig själv. Ja, för så hemskt är det. Vissa böcker i min samling är jag mer stolt över än andra. Samtidigt vill jag inte ta bort eller gömma undan de där verken som jag tycker är lite mindre finkultur. För de är också en del av min litterära värld och de fyller sin funktion. Läser gör jag av många skäl: fortbildning, intresse för ett ämne, för att jag hört att en viss bok ska vara bra, eller som ren underhållning. Ibland är en del böcker otroligt tråkiga eller förfärligt skrivna. Också det är en läserfarenhet. Så de får stå kvar, alla mina böcker.

Ut med (h)julen

Här står Maria. Kanske har hon nu kört ut (h)julen. Lite tomt och tråkigt är det i nu i alla fönster. Alla verkar tro att det är julen som stressar. Att man är upptagen med att laga mat, köpa julklappar, pynta och stöka. Själv upplever jag att det är det här med avslut som tar tid. Så mycket ska avslutas och förberedas inför det nya året - i yrkeslivet till exempel.

Nu är alla fönster mörka och pyntet borttaget. Nu när jag har tid att njuta av allt pynt, ljus och alla julblommor - då är det över. Diet och fasta rekommenderas. Nu när jag har tid att laga mat och njuta av den. Vädermässigt är januari inte någon festlig månad, åtminstone inte här i södern, vid havet. Då är det hög tid att pynta och laga god mat att bjuda vännerna på. Nu när man längtar efter enkelheten, den som kan vara så behaglig.

Ute viner vindarna. Själv har jag ström - och det fria valet att tända levande ljus. Om jag vill.

I barnbokens trygga värld

Jag älskar att läsa barnböcker. Att krypa in där. Det är sådan ordning och reda. Stämningsfullt och mysigt. Visst händer det ibland obehagliga saker – men de löser sig alltid. Åh, ibland vill jag bara bo där! Gå på sakletaräventyr eller kafferep med Pippi, Tommy och Annika.


Måla, sy och baka med Castor och Frippe.

Dricka te hos Kotten.
Sitta i köket hos Billys mormor.

Jag vill vara där – där allt är under kontroll, avslappnat och sällan stressigt.