Städläsning

Bild

Om jag inte orkar städa kan jag alltid läsa om städning. Boken ”Städa!” av Estrid Bengtsdotter och Lotta Kühlhorn kan låta befallande jobbig, men den är mycket behaglig att läsa i soffhörnan. I den boken framstår städning som enkelt och härligt. Den är som en kokbok, fast om städning.

När man inte själv orkar praktisera. När man inte själv orkar putsa sina fönster. Då kan man läsa en bok – eller öppna ett inredningsmagasin fylld av på ytan perfekta hem. Att ingen bor i de där hemmen är uppenbart. Så ser det inte ut där någon bor. Men det är vackert att titta på.

Om livet känns lite rörigt kan man läsa en bok eller öppna en tidning. Livet blir kanske inte mer ordnat, men det framstår som lugnare. Åtminstone i min värld.

Städning

Efter inlämning av text som krävt intensivt tankearbete måste sinnet få något annat. Jag städar.

Med en dammtrasa torkar jag mina ting blanka och rena. Undersöker mina ägodelar. Betraktar dem. Minns var jag köpte dem. Eller vem jag fick dem av. Upptäcker fördelen med att inte ha för många ting.

Jag torkar omsorgsfullt de vackra trägolven. Tittar på spåren av tidigare framfart. Där har någon spillt något som inte gick att torka bort. Lite längre bort har någon kanske tappat något som gjort en djup grop i det mjuka träet.

Gnider det blanka kaklet i badrummet. Hänger upp mjuka, nytvättade handdukar. Andas in väldoften av renhet.

Ibland är det fridfullt att städa. Att upptäcka tingen och fördelen med dem man inte har. Att njuta av sitt hem. När städningen får bli något sinnligt.

Det där spindelnätet skimrar så vackert i septemberljuset, så det får bli kvar ett tag till.

Skrivarbete och fri tid

Jag tänkte att jag skulle fokusera på mitt skrivarbete när jag satt framför datorn. Bestämt tänkte jag att inget annat än det jag ville bli klar med skulle uppta min koncentration framför datorn. Det gick bra.

Den tid jag inte satt framför datorn ägnade jag åt annat. Njöt av några nymogna hallon i solnedgången, till exempel. Det ska erkännas att årets regnrika sommar gjorde det lättare att fokusera på arbete framför datorn. Och att njuta av de små stunderna där emellan.

Bloggandet fick vila lite. Nu hoppas jag kunna ägna lite av min fria tid även till det.

Myggors liv

Jag sitter med öppet fönster ut åt sensommarkvällen. Där ser jag vad som framträder likt miljoner små myggor, svärmandes intensivt i solnedgången.

"Så meningslöst med dessa massor."

Tänker jag.

"De lever ju så kort och innehållslöst liv."

"De enda spår de sätter är myggbett i min hud."

Som om jag visste något om myggors liv.

Lustfyllda ressätt

Kanske ska man rentav sikta in sig på själva resan. Att resa lustfyllt. Inte lystet. Bara lustfyllt. Som när man cyklar. Eller åker tåg. Det är två ressätt jag blir lustfylld av.

Andra lustfyllda sätt att förflytta sig på kan vara att hoppa mellan klippor. Eller kanske segla ut i solnedgången.

Här ser ni Pippi segla på horisontens rand. Jag visste inte att detta var hennes båt. Det var treåringen som upplyste mig om detta faktum.

Ett mycket lustfyllt sätt att resa är att göra det med fantasins hjälp.

Att resa till - inte från - något

Ibland tänker jag att om jag bara finge lite lugn och ro så skulle allt bli så bra. Då funderar jag på att bara smita iväg en vecka. Kanske hyra ett hus i södra Frankrike. Ta med min dator och skriva. I lugn och ro.

Så funderar jag på hur det skulle bli på kvällen. När jag skrivit klart för dagen. Då skulle jag ju få sova själv. Ligga där alldeles allena i mörkret. Lyssna på alla okända ljud. Det var länge sedan jag sov ensam.

Kanske jag skulle hyra något här i närheten? Så att jag kunde komma hem och sova på kvällen. Ja, det låter bra, tycker jag. Nöjd och glad går jag och funderar på det. Tills jag inser att jag faktiskt har denna gyllene dröm i min vardag.

Hemma har jag ett litet hus, en dator, och en stor ensamhet i lugn och ro hela dagen. Så dumt att åka från det. Nej, man ska nog undvika att resa för att fly. Om man kan.

Det är en större glädje, tror jag, att resa när längtan efter något specifikt blir oöverkomlig. Som att höra porlande franska medan man smuttar på ett glas vin på en parisisk gatuservering. Eller att äta spanska tapas i en värmande solnedgång medan vårljus och isande vindar på hemmaplan fortfarande smärtar. Kanske vill man äntligen se den där historiska platsen man bara läst om. Att resa till - inte från - något.

Men ibland har man förstås inget val.

Herrparfym på en dams handled

Jag känner en dam som tyckte mycket om en viss herrparfym. Den köpte hon till männen i sitt liv (ja, det fanns flera!).

När hon inte hade någon man i sitt liv köpte hon den till sig själv. Hon bar den på sin egen handled när hon saknade doften av man.

Vad var det nu någon sa? Att en kvinna utan en man är som en fisk utan cykel?

Hurra!

Efter nya försök av telefonkopplanden denna nya dag kom jag äntligen fram. En kunnig och trevlig och hjälpsam människa fick jag prata med. Nu känns det som att allt (i den här frågan) kommer att ordna sig så småningom.

Och jag får känna mig glad och lättad.

Sjuk av sjukvården

För mig är bloggandet ett fritidsnöje. Det är viktigt att ha roligt i livet. Ibland måste man dock göra tråkiga saker. Måsten som tar mycket tid och kraft. Som att försöka nå professionella utövare inom vården. I ett försök att hjälpa nära och kära.

I dag var en sådan dag. Jag sökte någon att prata med på en sjukhusavdelning. Det var inte jag som var sjuk. Inte när jag började. Helt omöjligt var det att få prata med någon. Att ställa angelägna frågor om hur man kan få hjälp med något som jag trodde var en självklarhet i vårt land i dag. När jag bestämde mig för att inte jobba på saken mer i dag mådde jag hemskt. En dunkande huvudvärk av instängd frustration. Jag blev sjuk av mina försök att nå vårdgivare.

Stackars, stackars alla som inte är friska nog att söka vård när de är sjuka. Ibland tar det nämligen rejält på krafterna att söka sjukvård. Vad hemskt om krafterna redan har sinat innan man ens har hunnit till telefonen.

Inte nog med att det tar på krafterna. Till sist förvandlas jag till en oerhört otrevlig människa i min frustration. Jag vill ju bara hjälpa en anhörig att få hjälp. Men jag kan inte ens få prata med någon om vart jag ska vända mig. De som bestämmer inom vården har nog sett till att vara omöjliga att nå. Det finns ju andra som kan ta alla samtal från frustrerade vårdsökare. Eller finns det egentligen det?

Själv får jag fortsätta mitt sökande i morgon.

Humlan

Dottern, snart tre år, hittar en död humla.

Varför är den humlan så trött? Undrar hon.
Kanske för att det är kväll. Svarar jag.
Nä. Det är nog någon som har trampat på den. Säger dottern.

Ja, man kan bli väldigt trött när folk trampar på en.

Mobila samtal

Varför störs folk av att man pratar i telefon på tåg? Är det för att man bara hör hälften? Då kan man väl gissa? Det tycker jag är kul. Själv tycker jag inte att det är kul att prata högt i telefon på tåg. Kanske för att andra bara hör vad jag säger – och får gissa resten. Tänk om de gissar fel...

Jag tycker inte att det är fel att reta sig på att andra stör genom mobilsamtal på tåg. Vad jag skulle vilja veta är varför. Kan inte någon som vet varför berätta?

Skattjakt på stranden

I vintras reste lilla familjen till sommaren. Vi bodde praktiskt taget på stranden. Det fanns så mycket snäckor där. Denna oändliga strand erbjöd rena skattjakten. Hela stranden hade vi för oss själva. De bofasta tyckte att det var för kallt.

Vi byggde sandslott. När jag sprang upp i huset för att hämta kameran och föreviga mästerverket, tittade jag ut genom mitt sovrumsfönster. Där såg jag min skatt, byggandes på vårt sandslott.

Midsommar vid Vätterns strand

Vad svensk jag kände mig på midsommarafton, iklädd regnställ, rosa plasttofflor, sittandes på ett liggunderlag, ätandes midsommartårta bestående av sockerkaksskiva, vispgrädde och några jordgubbar, medan det regnade på mig och jag betraktade den vackra vyn av Vättern - och njöt. Undrar om det är väldigt svenskt?

Fiske

Min fördom om att fiske är en tråkig grabbsyssla trodde jag att jag lämnade kvar i Lofotens sommarvatten för många år sedan. Plötsligt befann jag mig på en fiskebåt, helt oplanerat, med jättetrevliga fiskare. Dessa fiskare var både män och kvinnor. Själv var jag på resande fot.

Aldrig förut hade jag fiskat. Det lät så tråkigt. Så stod jag där i solnedgången. Tittade på det spegelblanka vattnet som omgav den lilla fiskebåten i all oändlighet.

Åh, det var något av det vackraste jag varit med om. Så stillsamt. Så fridfullt.

Jag fick ett fiskeredskap i min hand. Plötsligt befann jag mid där, pilkandes. Det enda jag behövde göra var att stå där och hålla. Hålla utkik. Låtsas att jag fiskade medan jag njöt av hela härligheten. Plötsligt fastnade min lina. Hallå där! Kan någon hjälpa mig? Min lina har fastnat!

Hjälp fick jag. En jättestor torsk hade nappat. Den kokades på båten och åts med lite salt och peppar tillsammans med tunnbröd. Jag tror att det var det godaste jag någonsin har ätit.

Fisken var verkligen enorm. Det har jag bildbevis på. Dock icke digitalt. På den tiden hade jag aldrig hört talas om digitala kameror, så just nu har jag enbart diabilder från det tillfället. Diabilder kan jag inte ladda upp. Men om jag hade haft en bild, då skulle jag delat med mig. Den bästa bilden finns förstås i mitt huvud, i mitt eget portabla minne.

Det närmaste jag kan hitta som liknar min bild från detta tillfälle är den här bilden:

Ja, den här fiskedamen ser ungefär lika misstroende ut som jag själv nog gjorde.

Husvagnscamping

Nu är det semestertider, för vissa, och som jag skrivit förut tycker jag att om man ska campa, då ska man göra det med stil. Den stiligaste husvagnscampingen jag kan tänka mig är den i en Airstreamer. Förvisso skulle jag aldrig kunna tänka mig att köra med en sådan bakom bilen, men en sådan tjusig husvagn skulle kanske kunna locka med sig en och annan chaufför. Så kan jag ju sitta bredvid och slappna av. Det tycker jag låter som semester.

Bilder från moving-room och mocoloco

Elisabet har en jättevacker bild där en hustru kommer hem från en fisketur. Två gånger fick jag läsa det. Är det hustrun som kommer hem? Inte mannen till den väntande hustrun? Nej, det står så. Hustrun kommer tillbaka från sin fisketur.

Där ser ni en av mina fördomar. Jag tror att män fiskar och att de sedan kommer hem till sin kvinna. Inte tvärtom.

En dag läste jag i morgontidningen en inbjudan att komma till stadens bibliotek för att diskutera en fördom. Följande dag konstaterades det att det inte alls kommit många till biblioteket för att diskutera sina fördomar. Som om fördomar är något man medvetet går och bär omkring på, ungefär som i ett fotoalbum. Som om man på begäran plockar fram dem och går och diskuterar dem för att kanske till och med bli av med en eller två fördomar. Som en jobbig förkylning som man går till doktorn med. Vanlig och svår att bota men den kommer att försvinna så småningom. Förkylningen, alltså. Fördomen vet jag inte.

Det svåra med fördomar är att vi – till skillnad från förkylningar – oftast döljer dem väl. Även för oss själva.

Men tanken var väl bra. Jag tycker att detta mesta med Stadsbibliotek är bra. Om det ska jag skriva en annan gång.

Att få tid

Någon har sagt att man inte får tid - man får ta sig tid.

Men ibland får man faktiskt tid. Tycker jag. När man väntar på någon, till exempel. Om någon ska komma hem till mig så att vi kan hitta på något tillsammans, då kan det hända att jag ibland får tid. Om jag väntar på en tidsoptimist.

Ofta är jag själv den där tidsoptimisten som någon väntar på, förstås. Men om jag inte är det, om jag är den som väntar, då kan jag få tid. Jag går där och kollar om inte tidsoptimisten ska dyka upp snart. Så tänker jag att jag kanske kan börja tömma diskmaskinen så länge. Medan jag väntar.

Jag tömmer diskmaskinen. Tidsoptimisten har ännu inte kommit. Hur sen ska människan bli? Tog det bara åtta minuter att tömma diskmaskinen? Så fort går det minnsann aldrig annars. Jag tror att jag tar och plockar in lite av den smutsiga disken jag ställt i diskhon. Så där!

Nu kommer tidsoptimisten. Själv fick jag lite tid över. En liten period av ingenting att göra. Så då gjorde jag något. Jag kunde lika gärna njutit av att inte behöva göra någonting, förstås...

Utvandraren som blev en invandrare

Han utvandrade. Han blev invandrare. Jag tror inte att han ser sig själv som invandrare. Han tillhör inte den gruppen. Pratar om ”dem”. Nej, jag tror att han möjligtvis ser sig som utvandrare.

Kan man ha en dröm om att bli invandrare i Sverige? Nog vill man väl bara vara en människa i frihet?

Med livet framför sig

En gång studerade jag franska. Då läste jag romanen ”Med livet framför sig” av Romain Gary. ”La vie devant soi” gavs ut 1976 under pseudonym Émile Ajar. Boken handlar om en liten pojke och hans vedermödor här i livet och titeln anspelar på följande avsnitt:

”Doktor Katz satte sig bredvid mig på trappan och lade sin ena hand på min axel. Han liknade herr Hamil på skägget.
- Gråt inte lille vän. Det är naturligt att äldre människor dör. Du har hela livet framför dig.
Försökte han skrämma mig, den skitstöveln? Jag har märkt att äldre alltid säger ”du är ung, du har hela livet framför dig” med ett rejält leende, som om det gladde dem.
Jag reste mig. Jag visste nog att jag hade hela livet framför mig men jag tänkte inte må dåligt för det.”

Med tanke på att författaren begick självmord fem år efter att han skrivit det här, blir den här texten del av ett tragiskt författaröde. Trots det är själva boken mycket rolig och verkligen skriven med glimten i ögat. Så är nog livet för många – lite komik och tragedi ordentligt blandat. Sortera får man göra själv.

Syrener på min punschveranda

Jag låter mina fötter glida i gummistövlarna och går ut i det försiktiga regnet. Med sekatören i högsta hugg klipper jag helt fräckt av några syrénkvistar i trädgården som är min. Jag har bestämt mig för att bjuda in några väl utvalda syréner till min punschveranda. Inga högljudda protester hörs. Inte i mina öron, i alla fall. Syréner talar enbart till mig i form, färg och doft. Jag tolkar det som att de gärna följer med in till min punschveranda. De får en generös vas med vatten att vila i.

Välkomna till min punschveranda, säger jag. Titta, vilken vacker utsikt. Ett helt hav av syrénträd att betrakta i ett överflöd av dagsljus. Skydd mot regnet har jag också här. Där borta, i den mjuka soffan, där sitter jag i sällskap av Hermann Hesse. Han erbjuder en annan skönhet än syréner. Jag förundras av hans förmåga att uttrycka sig så stringent och ändå så känslosamt.

När mörkret sluter sig runt omkring oss ska jag tända den där runda lampan som hänger i hörnet. Det blir vår egen lilla måne som sprider ett trivsamt ljus här i vår gemenskap.