Med livet framför sig

En gång studerade jag franska. Då läste jag romanen ”Med livet framför sig” av Romain Gary. ”La vie devant soi” gavs ut 1976 under pseudonym Émile Ajar. Boken handlar om en liten pojke och hans vedermödor här i livet och titeln anspelar på följande avsnitt:

”Doktor Katz satte sig bredvid mig på trappan och lade sin ena hand på min axel. Han liknade herr Hamil på skägget.
- Gråt inte lille vän. Det är naturligt att äldre människor dör. Du har hela livet framför dig.
Försökte han skrämma mig, den skitstöveln? Jag har märkt att äldre alltid säger ”du är ung, du har hela livet framför dig” med ett rejält leende, som om det gladde dem.
Jag reste mig. Jag visste nog att jag hade hela livet framför mig men jag tänkte inte må dåligt för det.”

Med tanke på att författaren begick självmord fem år efter att han skrivit det här, blir den här texten del av ett tragiskt författaröde. Trots det är själva boken mycket rolig och verkligen skriven med glimten i ögat. Så är nog livet för många – lite komik och tragedi ordentligt blandat. Sortera får man göra själv.

Syrener på min punschveranda

Jag låter mina fötter glida i gummistövlarna och går ut i det försiktiga regnet. Med sekatören i högsta hugg klipper jag helt fräckt av några syrénkvistar i trädgården som är min. Jag har bestämt mig för att bjuda in några väl utvalda syréner till min punschveranda. Inga högljudda protester hörs. Inte i mina öron, i alla fall. Syréner talar enbart till mig i form, färg och doft. Jag tolkar det som att de gärna följer med in till min punschveranda. De får en generös vas med vatten att vila i.

Välkomna till min punschveranda, säger jag. Titta, vilken vacker utsikt. Ett helt hav av syrénträd att betrakta i ett överflöd av dagsljus. Skydd mot regnet har jag också här. Där borta, i den mjuka soffan, där sitter jag i sällskap av Hermann Hesse. Han erbjuder en annan skönhet än syréner. Jag förundras av hans förmåga att uttrycka sig så stringent och ändå så känslosamt.

När mörkret sluter sig runt omkring oss ska jag tända den där runda lampan som hänger i hörnet. Det blir vår egen lilla måne som sprider ett trivsamt ljus här i vår gemenskap.

Om texter som hantverk och spår i våra ansikten

Många var det nog som såg en favoritförfattare uppträda i televisionens program Babel i går kväll den 9 maj. I dag har denna svenska Madame i Finistère skrivit på sin blogg om hur overkligt och otrevligt det är att se sig själv i rampljuset. Alla dessa spår i ansiktet. Sånt är livet. Det är livet. I alla fall spåren av att vi har levt. På gott och på ont.

Är det därför ansikten utsatta för skönhetsvårdande skalpeller ser så skrämmande ut? Var blev livets spår av? Försvann de i hopp om evigt liv?

Kanske är jag för ung för att skrämmas av rynkor. Eller så är det min övertygelse om att detta liv är ett äventyr, en upplevelse, inför nästa liv. Kanske beror det på att jag ännu känner mig inom säkert räckhåll för döden. Därför skräms jag inte av rynkor – ännu. Kanske är det därför jag kan se mina ankommande rynkor som tecken på att jag har skrattat mycket. Att jag har levt. Så tycker jag kanske inte i morgon.

Själv kämpar jag med att bli bättre på att uttrycka mig i textform. Skriver. Skriver om. Läser. Suckar. Skriver om. Därför blev jag glad av att se och höra Madame Malmsten berätta i rampljuset om att bakom de till synes enklaste texterna ligger mycket hårt arbete. Att textskrivande är ett hantverk. Bara för att det i dag är lätt att sprida massor av text betyder det inte att arbetet med textskrivande är mindre hårt. Bakom bra och till synes enkla och klara texter ligger hårt arbete. Det är jag övertygad om. Att skriva bra är en konst men också ett hantverk. Fördelen med att åldras är att vi fått möjlighet att slipa vårt hantverk.

Magnolia - fortsättning

Upp, upp mot skyn sträcker sig Magnolia.
Strålar ut sin prakt.

Fångar solen i sina rodnande blad.

Och inuti - där döljer Magnolia en spännande värld.

Magnolia - en följetong

Magnolian har ett väldigt explosivt varande. Jämfört med trädgårdens andra invånare. Jag ser Magnolia som en trädgårdsinvånare, ty det är min speciella relation till Magnolia. En tidvis mycket vacker invånare i min trädgård.

Det kan tyckas vara mycket väsen för ingenting, eller i alla fall för en väldigt kort stunds välbehag. Men om man tänker sig att sitta där i en veckas tid, timme ut och timme in, och bara titta på Magnolian som slår ut, då går det inte så fort i alla fall. Tänk vad långsamt det faktiskt skulle kännas. Har den inte blommat klart snart, den där Magnolian?

Själv har jag inte suttit och betraktat Magnolian. Jag har rusat förbi ibland, stannat upp, beundrat, och en dag fångat den vackra Magnolia på bild. Så att jag kan minnas min Magnolias skönhet.

Först en vacker knopp. Det är del ett i Magnolias följetång.

Penséer

Jag har jobbat. För mycket. Igen. Men jag har också odlat min trädgård. Smyckat den med penséer. Pensé. Lustigt namn på en blomma. Tanke? Jo, men det passar ju. Att sitta där och titta på dem och tänka på hur glada de ser ut. En samling tankar. Det är precis vad jag har sysslat med. Nu måste jag vila. Titta på min trädgård. Bli fylld av ny energi.

Förgängligt

Nu har den börjat. Tiden då det vackraste sköra spricker ut, exploderar och - försvinner. Smärtsamt vackert. Men inte sorgligt. Man måste bara ha ögonen öppna. Och vem kan låta bli? Det är så bländande. Och plötsligt är det borta. Något annat tar vid.

Krikonblommorna börjar redan tappa sina flortunna kronblad. Men det är bara början. Snart kommer mer - och mer!

Jag brukar känna mig nöjd över att inte vara så beroende av vädret. Ack, vad jag bedrog mig. Solen strålar och jag lapar. Mmm!

Krikonblom

Det är vår och krikonträdet blommar utanför mitt fönster.

Cykla, cykla, cykla!

Åh, denna lycka att lära sig cykla! Plötsligt sitter det där. Man kan hålla balansen utan hjälp. Och då vill man bara cykla, cykla och cykla igen.

För mig har det suttit i resten av livet. Nu när våren har kommit blir det ännu härligare.

Cykla, cykla, cykla. Vila benen lite. Cykla, cykla, cykla!

Hur är det?

Elisabet listar de fem vanligaste fraserna hon hör på sin arbetsplats. Jag funderar över min egen arbetsplats och kan bara komma på en: "Hur är det?" Det är nog den vanligaste frasen jag hör överhuvudtaget i mitt liv. Ibland undrar jag om det är en svensk version av den för mig amerikanska frasen "How are you?" När jag är i USA (vilket inte är så ofta som det kan låta här) blir jag först lätt förvirrad när jag möts av frasen varje gång jag går in i en butik. Vad svarar man? Det är sällan någon undrar hur det är med mig när jag träder in i en svensk butik. Inte för att jag saknar det. Jag känner mig bara ovan när någon gör det.

När någon frågar mig "Hur är det?" så svarar jag genast "Bra!". Och så kan vi fortsätta prata om det vi känner är viktigt. Ibland funderar jag efteråt. "Undrar vad hon menade egentligen? Menade hon hur det är med min hälsa? Eller hur det är med mitt jobb? Eller tänkte hon på familjen?" Ibland ler jag lite åt tanken på att verkligen berätta hur det är. Vilken chock det skulle bli för somliga om man började en lång utläggning om hälsa, jobb, familj, hem, vänner, relationer. Tanken är rolig. Speciellt när den som frågar inte ens har tid att höra en svara "Bra!", utan börjar nästa mening genast. Då är jag säker på att "Hur är det?" inte är något annat än en förlängning på "Hej!". Och hade jag bara orkat, eller vågat, så skulle jag då börja en lång utläggning om "hur det är". Fast egentligen borde jag kanske fråga "Med vad då?"

Slänger jag aldrig själv omkring med frasen "Hur är det?" Jo, det gör jag. Vad menar jag då? Jag undrar nog faktiskt hur livet är just nu för den jag pratar med. Och om denna person delar med sig lite av det, så känner jag att vi betyder något för varandra och att jag just fått ta del av en liten bit av någons värld.

Betraktelser om en skandal

Jag var på bio i helgen och såg en film som jag verkligen kan rekommendera: Notes on a scandal. Ofta väljer jag filmer efter vilka skådespelare som porträtterar karaktärerna. I den här filmen är skådespelare som Judi Dench, Cate Blanchett och Bill Nighy ypperliga. Berättelsen är intressant och dialogen väl uttryckt. Det känns som att ingen förväntar sig att jag som åskådare är för dum för att förstå, så att allt måste förklaras klart och tydligt. Jag tillåts tänka själv.

Filmen är baserad på en roman av Zoe Heller och handlar om många svåra saker. Den tar upp ensamhet och vänskap, moral och om att döma andra; den tar upp skrivande och relationer. Lite snuddar den också vid klasskillnader och föräldraskap. En filmpärla, om man vill.

Jämställdhet?

Göteborgs-Posten har låtit Sifo ställa två frågor till drygt ettusen svenska kvinnor:

a) Hur jämställd tycker du att du är med männen i samhället?
b) Hur jämställt tycker du att ni lever i er relation?

Sedan frågar GP Sveriges jämställdhetsombudsman: "Men om så många upplever att de inte har problem, är det då inte förmätet att hävda att de har det?" Då undrar jag om det inte är förmätet av GP att dra slutsatsen att många av Sveriges kvinnor upplever att de inte har problem, baserat på de där två frågorna.

Jag har blivit uppringd av Sifo ett antal gånger. När jag ber dem definiera vad de menar med sina frågor, för de är inte alltid helt klara, så kan personen som ringer inte svara på det, ty denna person ska bara fråga och kryssa i rutor. Så om jag hade blivit uppringd, vad hade jag svarat?

"Vad menar du med jämställd?" Vet du inte? Ska du bara kryssa i en ruta? Men menar du om jag tycker att jag som person har samma förutsättningar som en man, alltså om jag är lika bra som en man? Eller menar du om jag upplever att jag har samma strukturella möjligheter till makt i samhället? Eller menar du om jag har samma lön som mina manliga kollegor? Eller menar du om jag tycker att jag har samma möjligheter som män att bli styrelseordförande i Volvo? Alltså vad menar du med den frågan? Ska vi gå vidare till den andra frågan? Okej. Jämställt i vår relation? Ja, vad menar du då? Menar du vem som jobbar deltid? Eller vem som är hemma med barnen när de är sjuka? Eller menar du vem som städar hemma hos oss? Är det en kvinnofråga? Jag trodde att det var en ekonomisk fråga. Alltså, om man har en lön som kan betala någon annans lön, efter skatteavdrag för hushållsnära tjänster förstås. Har du ingen ruta för det? Hallå! Hallå?"

Semester?

Ibland undrar jag varför semester räknas som en förmån. Förvisso är det väl snarare en anställds rättighet i dag, men jag undrar ibland om det egentligen kvalificerar sig för att kallas förmån så väl som rättighet. För många innebär semester att man måste jobba som en tok både före och efter den planerade semestern, eftersom det inte finns en semesterersättare så långt ögat kan nå. Ibland blir det så stressigt med semester att man nästan funderar på om det verkligen är värt det.

Kanske ska man ta lite semester varje vecka, ett par timmar så där? Men då hinner man förstås inte varva ner ordentligt. Å andra sidan ska man nog inte leva sina så uppskruvat att man inte kan varva ner. Ibland kan förstås semesterminnen hjälpa en att koppla av och faktiskt varva ner i vardagen. Som den där känslan av att sitta i semesterhuset på stranden och bara titta ut över havet. Fridfullt. Då känner man att semester faktiskt är värt en del i alla fall.

Det som göms i snö...

Elisabet har bett om bilder på sådant som gör en glad. Många blir glada av sol och sommar. Ibland är även vinter och snö roligt. Det kan man också se på Elisabets sida, här.


Det är som det brukar här i södra Sverige. Vårliknande januari och så - pang! - i slutet av februari vräker snön ner. Alla blir lika snopna varje gång, verkar det som. Till exempel krokusarna som tydligen tyckte att våren äntligen var här:

Eller persiljan, som tyckte att det faktiskt aldrig blivit vinter i år:

Själv tyckte jag att vintervädret var så milt att det inte var lönt att ta in de icke-frosttåliga krukorna:Och nu töar det. Som vanligt efter ett par dagar. Tipp tapp!

Floridiansk camping

I Ginnie Springs skulle jag campa. Jag är inte känd bland vänner och bekanta som en campare, så en del var lite nyfikna på hur det skulle gå. Jag berättade hur vi skulle bo när vi "campade". Då upplyste mina vänner mig om att det lät mer som om jag skulle hyra ett litet hus och att det därför var diskvalificerat som camping. Vaddå? Två rum, två badrum, kök med tvättmaskin och torktumlare samt hyfsat stort allrum med jättesoffa och satellit-teve - och en gungstol. Det kallar jag camping med stil.

Dessutom fanns en liten butik mitt emot denna logi och där kunde man köpa en hög med ved, tändhattar, låååånga grillpinnar och marshmallows för en riktig lägereld och lite amerikansk skumgodis-grillning. Hm! Jag är visst campare. Floridiansk campare, kanske, men vem har sagt att det bara finns en version av campare?

Det var en sann njutning att sitta där framför den lilla lägerelden när mörkret lagt sig. Titta in i elden och känna sig avslappnad. Och där i mörket, med en filt runtom ryggen, var det bara gitarrspel och lite sång som saknades för att det skulle kännas som en svensk lägereld på sjuttiotalet i Sverige. Och då kom jag ihåg mina scoutlägereldar. Jag är minnsann visst en riktig friluftsmänniska! Bara jag slipper sova i tält, hugga ved, dricka te gjort på lingonris och tvätta håret i iskalla sjöar. Nej, lite lagom får det allt vara...

Skog och vatten i Florida

Nu lämnar jag Key West. Där är förvisso behagligt men i längden nog lite trist ändå, åtminstone för mig. Jag åkte vidare i Florida. Upp till några varma källor ungefär mitt i Florida, där man bland annat kan dyka i grottor. Ibland tyckte jag att vissa skogspartier var väldigt lika de som finns i södra Sverige. Men när jag kom fram till de varma källorna får jag säga att jag aldrig sett så turkost vatten i en skogsdunge i Sverige. Det här är Ginnie Spring.

Ibland tyckte jag också att vissa träd hade konstiga färgblandningar på bladen.

En trevlig sak med resande är att man får mer tid att förundras över djur och natur. Åtminstone får jag det. Hempromenader i all ära, men det finns mycket som tar upp mina tankar då. När jag reser är jag mer utlämnad till miljön jag befinner mig i. Tycker jag.

Under(liga) kvinnan

Jonas i Japan har gjort ett superhjälte-test. Jag var precis i "Superhjälte-land" i Florida, så jag var bara tvungen att göra detta test. Det här är jag:

You are Wonder Woman
Wonder Woman 79%
Spider-Man 70%
Supergirl 69%
Hulk 65%
Green Lantern 65%
Superman 60%
Robin 57%
The Flash 50%
Batman 45%
Iron Man 45%
Catwoman 40%

You are a beautiful princesswith great strength of character.



Bild


Jag vet faktiskt inte vad Wonder Woman heter på svenska. Underkvinnan? Det låter ju inte klokt! Men att vara en vacker prinsessa med stark personlighet låter bra för min del. Jag gillar att jag dessutom har 70% av Spindelmannen i mig. Nej, vad skriver jag? "Att jag till 70% är Spindelmannen" kanske låter lite bättre. Spindelmannen träffade jag i Superhjälteland. Han frågade mina barn om de ville fotograferas tillsammans med honom. Det ville de inte. Jag ville - men hur skulle det sett ut om jag rusat fram och slängt mig runt hans smidiga kropp? Åh, jag skulle gjort det här testet innan! Då kunde jag ju väst: "I am Wonder Woman!". Det kunde jag faktiskt gjort ändå - utan detta test. Hm! Jag är nog alldeles för fantasilös för Superhjältevärlden...

Vill du testa vem du är så klicka här.

Hemma igen

Nu är jag hemma igen. Vädret är väl inte det man åker till södra Sverige för i februari, men det finns ju så mycket annat bra här. Men det är inte Sverige jag ska skriva om här och nu. Nej, nu tänkte jag dela med mig lite ur kappsäcken med minnen. Jag såg en del olika delar av Florida men jag fortsätter lite till i Key West. I huset där jag bodde fanns en trädgård. Över staketet kunde jag skymta det här: Jag undrade vad det där kunde vara. Så jag gick runt och kikade. Det var ett fjärilskonservatorium. Så här såg det ut inuti:

Fullt av fjärilar var det där inne. Och aldrig har jag tänkt mig att det finns fjärilsmusik, men det kändes som att det var just det de spelade där inne i glashuset. Aldrig har jag sett så många fjärilar i så vackra färger. Och det utan att det blev äckligt. Fjärilar är nog den enda insekt som inte blir äcklig i stor mängd. Jag kunde titta på när fjärilarna intog sin frukost.

Kanske har var och varannan människa varit i fjärilskonservatorier. Men inte jag. Det här var första gången för mig. Och jag tyckte att det var fint. Nu stänger jag kappsäcken för den här gången.

Pelle Svanslös i Key West

Key West är känt för att ha många katter. En hel del av dem bor i Hemingways trädgård. De katterna påstås ha fler tår än normalt. Undrar om det var därför Pelle Svanlös flyttade hit? För att söka ovanliga skönheter, menar jag.

Från hängmattan i Key West

Jag förstår att Hemingway köpte ett hus här i Key West, så att han kunde skriva i lugn och ro. Det skulle passa mig bra. Ett hus med egen skrivarlya, massor av tid att fundera på historier, en dator i stället för en skrivmaskin, någon som fixar mat och en mysig bar med trevliga vänner att träffa efter en halv dags intensivt skrivande. Jo, jag skulle kunna leva med det. Periodvis, i alla fall.