Midsommarvila

Sydsvensk midsommar: regnet det bara faller ner. Det gör inget. I morgon åker jag till sydligare breddgrader. Där ska jag sitta i en vecka. I min solstol. Titta på det vackraste jag vet: mina badande barn.

Kanske tar jag ett dopp ibland. När jag känner för det.

Hasta la vista!

Leva lite grann

Oj! Vad trött man blir när man bara kör på med gasen i botten. Ingenting har jag orkat göra. Mer än att leva lite grann.

Lagom till det vackra vädret blev mitt verk klart. På torsdag kommer det tryckt i bokform. En för mig lagom liten krets kommer att läsa boken. Vissa för att de måste - tror jag.

Det är långt ifrån en bestseller jag skrivit. Men jag är ganska nöjd över att min text blir tryckt. Helt enkelt. Jag får göra min röst hörd. Det är roligt.

Och nu har jag orkat med lite text här på bloggen också. Det är också roligt. Jag har tittat in lite på olika bloggar, där jag varit förut, men inte på länge. Som att hälsa på gamla vänner, kändes det. Jag insåg inte att jag saknat era bloggar så mycket. Jag hoppas att ni fortsätter blogga på. Att ni är betydligt bättre på det än vad jag är, kan jag snabbt konstatera.

Skönt med vänner. De ger en inte prestationsångest. Bara glädje.

Vännerna? De står på rad här till höger. Nu ska jag ut till några andra vänner. De vackra blommorna som står i sin prakt i min trädgård. Vita Iris kom tillbaka. Och Blå Iris har äntligen vågat sig fram. Hon är så vacker! Om jag orkar ska jag fotografera henne...

Det luktar vår

Jag går ut på kvällen. Sniffar. Det luktar vår. Äntligen! Jag har sett snödropparna och vintergäcken men inte känt doften av vår. Förrän nu. Ett säkert tecken. Doften blir annorlunda. Ljuden likaså. Hoppet gror.

Mirakel

Vårsolen tittar fram och människorna dras ut i vårluften. De ser bleka ut men nöjda med detta mirakel som återkommer år efter år.

Så ser jag en ung man som går annorlunda än alla andra. Han verkar inte ha riktigt koll över sina rörelser. Den mannen har varit med om ett riktigt mirakel i livet. Han blev skjuten i huvudet - och överlevde.

Mirakel - ett av livets fenomen vi inte riktigt förstår. Hur känns det att uppleva mirakel? Jag skulle vilja gå fram och fråga honom. Men jag vågar inte.

Sedan sitter jag på ett kafé. En man sätter sig vid ett bord i närheten. Jag känner igen även denna man. Han var med när någon sköt "mirakelmannen" jag tidigare sett, på gärningsmannens sida, så att säga. Det känns overkligt, som om jag vore med i en actionfilm. I en sådan film hade nog männen träffats på kaféet. Det gör de inte, i alla fall inte när jag är där.

När jag går från kaféet undrar jag vad som händer när de träffas. Tittar de på varandra? Säger de något? Blir det tyst? För till skillnad från i filmens värld kommer det väl ingen ackompanjerande musik från ingenstans.

Overkligt - men det är vardagens verklighet i min lilla stad.

Tomhet

Som urlakad tång på tork i vintervinden. Så känner jag mig.

Jag har jobbat intensivt - och nu har mitt arbete blivit accepterat. En ny fas tar vid, ty förbättringar behövs. Och trots detta känns allt mest tomt.

Var det bara det här?

Tänk att man jobbar så, utan att egentligen förstå varför. Visst finns det små delmål. Men i det stora hela? Vad spelar det egentligen för roll?

Varför är det så svårt att njuta av det vi gör medan vi håller på med vår sysselsättning? Varför sitter man där och jobbar mot något i framtiden? Kanske är det motorn som driver en framåt. Framtiden.

Själv längtar jag bara efter solen. Inte kan jag minnas en sådan mörk och oattraktiv vinter någonsin. Det finns det statistik på. Och när siffror stärker mina argument är de ganska bra att ha.

Men inte reser jag till någon sol. Jag är fånge i mina krav på mig själv. Därför har jag bestämt att jag inte får resa förrän jag slutfört arbetet mitt. Till sommaren - den underbara sommaren.

Den bästa av resor

Jag vet inte vilken av resor som är den bästa - den idealbild man minns av en resa i det förflutna, eller den resa man hett önskar när man inte har någon möjlighet att resa annat än med fantasins hjälp.

Med Internet har man förstås fått en ny möjlighet att resa. Man kan bli alldeles yr i huvudet bara av att försöka reda ut när det finns biljetter för resor tillgängliga, vad de kostar och vem man skulle resa med. Med det senare menar jag resebolag, inte ressällskap. Sedan finns det förstås den angenäma förströelsen med att försöka välja ett av alla jordens hörn att förflytta sig till. Dessutom kan man rusa in och ut på fantastiska hotell, i hyrbara hem och näpna pensionat.

När jag kommer tillbaka hem är jag alldeles slut av allt resande. En sen kvällstimme när jag inte kan somna är allt jag behöver. För att lugna den reslust som ständigt sköljer över mig i denna mörka tid då jag vet att jag inte har tidsresurser att åka till någon av alla dessa platser som i min fantasi ter sig så lustfyllda.

Så plockar jag i mitt bildarkiv fram en bild som minner mig om en härlig resa till Zanzibar. Den skedde i min verklighet och är en dyr skatt i mitt minne. Jag lever på den tills jag får möjlighet att ge ny näring till min reslust.

Snart börjar resan in i ett nytt år. Det ser jag fram emot. Jag tror att det blir ett gott nytt år. Och det önskar jag alla som läser det här.

Kunskap om vatten

"Droppande kökskranar och knäppande element är några av de saker man slipper bekymra sig för om man saknar ett hem. Däremot gäller det att ha stor vetskap om - och respekt för - naturkrafterna. (...) Svårigheten att få tag i vatten är en annan del av hemlösheten. Det är svårt att tvätta sig utan dusch eller toalett. En lösning är att bosätta sig nära havet, annars får du titta efter vissa saker. På många industrilokaler finns det till exempel vattenkranar placerade på utsidan."

Så skriver Jonas Svensson i de hemlösas tidning "Aluma" nr 10/2007. Aluma har en hemsida.

Själv tänker jag att det finns mycket viktig kunskap som jag inte hade - eller har - en aning om.

Vit iris i november

Hela sommaren gick jag och väntade på att min vita Iris skulle visa sig. Ingen Iris kom.

Så en dag i slutet av oktober, när jag tittade ut genom mitt fönster, såg jag henne närma sig. En knopp - minnsann!

Fina gäster kommer alltid lite sent, finns det de som påstår. Och fin är hon, den vita Iris.

Bloggkramp

När jag skrivit klart för dagen (och kvällen) orkar jag inte sitta mer framför min dator. Så jag kan inte förmå mig att gå in och "blogga". Men så är det här inte någon form av loggbok, där jag på något vis publicerar min dagbok. Nej, det är mer av en websida, där jag delar med mig av mitt perspektiv på livet - i ord och bilder.

Just nu beundrar jag mest hösten. Så vackert allt är! Nog är det väl en färggrannare höst än någonsin i år? Eller är det bara jag? Jag har alltid gillat hösten, men aldrig har dess färgprakt slagit mig med större kraft än just i år.

Kreativitet

Jag är inne i en kreativ och produktiv fas i mitt yrkesliv. Eller åtminstone i det projekt jag håller på att avsluta just nu. För ett avslutande måste det bli. Så att jag kan gå vidare. Bygga mer.

Ibland, när jag inte är så fokuserad, önskar jag att jag ska bli riktigt fokuserad, så att jag kan vara ordentligt kreativ. Det finns de som menar att man ska akta sig för vad man önskar. Kanske är det så.

Det finns i alla fall för- och nackdelar med det mesta. Det tror jag. Som att när jag är riktigt fokuserad på mitt yrkesprojekt, då blir det inte mycket över till annat. Som att blogga. Eller att beställa foton från dagis som något fotografföretag erbjuder mig.

Tidigare fick man dessa foton direkt i handen, så att säga. Nu ska man gå in på deras hemsida och beställa hem foton för påseende. Då kan man också få en bild av sitt barn skickad till sin mobiltelefon. Mot att detta företag får skicka reklam till min e-postlåda. Nej, tack! Jag har fotograferingsmöjligheter med min mobiltelefon. Jag kan ta tusen underbara bilder på mina barn och ha i min telefon. Som när de är kreativa målare, till exempel.

Nej, som marknadsförare måste man vara kreativ. Att lura sina eventuella kunder är inte kreativt. Det är dålig marknadsföring. Jag tror faktiskt att man kan göra bra marknadsföring. Förmågan att göra det - och förståelse för vad som krävs för det - är dock underskattad.

Svårigheten att ta emot hjälp

Som föräldraledig mamma till ett mycket litet men bestämt barn gick jag ofta till stadens bibliotek för att botanisera mellan bokraderna.

En dag stod jag och tittade om det fanns någon intressant bok. Barnet tyckte att det inte var särskilt tilltalande att stå där mellan bokhyllorna och för att öka dess tillfredsställelse drog jag vagnen fram och tillbaka. Förhoppningen var nog att mitt barn skulle finna ro och typ ligga och titta i taket på stadens bibliotek.

Då hör jag en vänlig röst fråga om han skulle hjälpa mig att dra vagnen. Jag sa att det gick bra. Barnet var bara lite uttråkat av att stå där. Han svarade att han tänkte närmast på att underlätta för mig. Jag log och svarade att det gick bra.

Efteråt har jag irriterat mig på mig själv. Varför ska det vara så svårt att ta emot lite välmenad hjälp? Som om jag vore ett litet barn som ”kan själv”.

Det är inte alltid så lätt att ta emot hjälp. Varför tror våra makthavare att alla som tar emot hjälp gör det lättvindligt, ja, rent av lurar till sig hjälp? Kanske finns det många som behöver hjälp och som får anstränga sig för att verkligen ta emot denna hjälp. Precis lika väl som det finns de som lurar till sig hjälp.

Film som berör

Bild

Jag tycker mycket om att se film på bio. Ibland hinner jag inte se en film just den vecka den har premiär och då händer det att jag missar tillfället att se filmen i en biosalong. Ty då och då visas filmer så kort tid att man nästan måste rusa till biografen för att få se den där.

Så var det förvisso inte med den film jag såg i lördags, på bio, men jag hann inte se den förra året då den gick på bio. Som tur är finns det eldsjälar som driver filmstudior och en sådan gick jag till i lördags. Där fick jag se en film som var en av de bästa jag sett på länge.

Filmen var den tyska "De andras liv". Den var rörande och berörande. En film som varar länge.

Jag kom att tänka på José Saramagos roman "Alla namnen". På baksidan av min bok finns en text som lika väl kunde beskrivit filmen "De andras liv". Så här står det:

"...är en lågmäld, rörande och mörkt humoristisk skildring av den lilla människans uppror mot dogmatism och byråkratisk terror, om ensamhet men också om mod och värdighet. Det är en vacker och mångbottnad allegori som lyser av det svindlande, sparsmakade och ytterst tonsäkra språk..."

Den texten skulle kunna beskriva även den fantastiska filmen "De andras liv".

Bild

Städläsning

Bild

Om jag inte orkar städa kan jag alltid läsa om städning. Boken ”Städa!” av Estrid Bengtsdotter och Lotta Kühlhorn kan låta befallande jobbig, men den är mycket behaglig att läsa i soffhörnan. I den boken framstår städning som enkelt och härligt. Den är som en kokbok, fast om städning.

När man inte själv orkar praktisera. När man inte själv orkar putsa sina fönster. Då kan man läsa en bok – eller öppna ett inredningsmagasin fylld av på ytan perfekta hem. Att ingen bor i de där hemmen är uppenbart. Så ser det inte ut där någon bor. Men det är vackert att titta på.

Om livet känns lite rörigt kan man läsa en bok eller öppna en tidning. Livet blir kanske inte mer ordnat, men det framstår som lugnare. Åtminstone i min värld.

Städning

Efter inlämning av text som krävt intensivt tankearbete måste sinnet få något annat. Jag städar.

Med en dammtrasa torkar jag mina ting blanka och rena. Undersöker mina ägodelar. Betraktar dem. Minns var jag köpte dem. Eller vem jag fick dem av. Upptäcker fördelen med att inte ha för många ting.

Jag torkar omsorgsfullt de vackra trägolven. Tittar på spåren av tidigare framfart. Där har någon spillt något som inte gick att torka bort. Lite längre bort har någon kanske tappat något som gjort en djup grop i det mjuka träet.

Gnider det blanka kaklet i badrummet. Hänger upp mjuka, nytvättade handdukar. Andas in väldoften av renhet.

Ibland är det fridfullt att städa. Att upptäcka tingen och fördelen med dem man inte har. Att njuta av sitt hem. När städningen får bli något sinnligt.

Det där spindelnätet skimrar så vackert i septemberljuset, så det får bli kvar ett tag till.

Skrivarbete och fri tid

Jag tänkte att jag skulle fokusera på mitt skrivarbete när jag satt framför datorn. Bestämt tänkte jag att inget annat än det jag ville bli klar med skulle uppta min koncentration framför datorn. Det gick bra.

Den tid jag inte satt framför datorn ägnade jag åt annat. Njöt av några nymogna hallon i solnedgången, till exempel. Det ska erkännas att årets regnrika sommar gjorde det lättare att fokusera på arbete framför datorn. Och att njuta av de små stunderna där emellan.

Bloggandet fick vila lite. Nu hoppas jag kunna ägna lite av min fria tid även till det.

Myggors liv

Jag sitter med öppet fönster ut åt sensommarkvällen. Där ser jag vad som framträder likt miljoner små myggor, svärmandes intensivt i solnedgången.

"Så meningslöst med dessa massor."

Tänker jag.

"De lever ju så kort och innehållslöst liv."

"De enda spår de sätter är myggbett i min hud."

Som om jag visste något om myggors liv.

Lustfyllda ressätt

Kanske ska man rentav sikta in sig på själva resan. Att resa lustfyllt. Inte lystet. Bara lustfyllt. Som när man cyklar. Eller åker tåg. Det är två ressätt jag blir lustfylld av.

Andra lustfyllda sätt att förflytta sig på kan vara att hoppa mellan klippor. Eller kanske segla ut i solnedgången.

Här ser ni Pippi segla på horisontens rand. Jag visste inte att detta var hennes båt. Det var treåringen som upplyste mig om detta faktum.

Ett mycket lustfyllt sätt att resa är att göra det med fantasins hjälp.

Att resa till - inte från - något

Ibland tänker jag att om jag bara finge lite lugn och ro så skulle allt bli så bra. Då funderar jag på att bara smita iväg en vecka. Kanske hyra ett hus i södra Frankrike. Ta med min dator och skriva. I lugn och ro.

Så funderar jag på hur det skulle bli på kvällen. När jag skrivit klart för dagen. Då skulle jag ju få sova själv. Ligga där alldeles allena i mörkret. Lyssna på alla okända ljud. Det var länge sedan jag sov ensam.

Kanske jag skulle hyra något här i närheten? Så att jag kunde komma hem och sova på kvällen. Ja, det låter bra, tycker jag. Nöjd och glad går jag och funderar på det. Tills jag inser att jag faktiskt har denna gyllene dröm i min vardag.

Hemma har jag ett litet hus, en dator, och en stor ensamhet i lugn och ro hela dagen. Så dumt att åka från det. Nej, man ska nog undvika att resa för att fly. Om man kan.

Det är en större glädje, tror jag, att resa när längtan efter något specifikt blir oöverkomlig. Som att höra porlande franska medan man smuttar på ett glas vin på en parisisk gatuservering. Eller att äta spanska tapas i en värmande solnedgång medan vårljus och isande vindar på hemmaplan fortfarande smärtar. Kanske vill man äntligen se den där historiska platsen man bara läst om. Att resa till - inte från - något.

Men ibland har man förstås inget val.

Herrparfym på en dams handled

Jag känner en dam som tyckte mycket om en viss herrparfym. Den köpte hon till männen i sitt liv (ja, det fanns flera!).

När hon inte hade någon man i sitt liv köpte hon den till sig själv. Hon bar den på sin egen handled när hon saknade doften av man.

Vad var det nu någon sa? Att en kvinna utan en man är som en fisk utan cykel?

Hurra!

Efter nya försök av telefonkopplanden denna nya dag kom jag äntligen fram. En kunnig och trevlig och hjälpsam människa fick jag prata med. Nu känns det som att allt (i den här frågan) kommer att ordna sig så småningom.

Och jag får känna mig glad och lättad.