Jag - en moraltant

Sedan jag började blogga har jag förstått att det finns "bloggpoliser". Då menar jag att det finns mycket åsikter om hur en blogg ska se ut. Typ att man ska ha ett tema och hålla sig till det. Antingen har man bilder eller recept eller politik eller något annat tema. Man blandar inte. Hör och häpna: jag blandar hej vilt. Se det som temat för min blogg. Min blogg består av sådant jag sitter och tänker på i min fyr. Min tankesmedja...

Det finns andra "tankesmedjor". Timbro, till exempel. Och nu har vi fått en kulturminister därifrån. Det jag tidigare såg som valets tragiska utkomster, bland annat i form av missnöjespartier, har nu förbytts till rena komedin. Ja, minsann! Nu har journalisterna fått roliga saker att göra. Vilken minister är mest omoralisk? Vem har inte betalat för sig? Har vi några kvitton? Några obetalda räkningar? Och vem kan vara roligare för journalister att studera om inte kulturministern. Flyttat mellan den svenska och tyska kulturen för cirka tio år sedan - i två års tid. Glömde i all hast att betala teve-licensen. Hoppas att hon kan använda tidigare pressmaterial som den tidsmaskin hennes kollega efterlyser, och se hur det går om man glömmer betala - typ blöjor och Toblerone...

Ja, jag är en moraltant - och jag har roligt. För moralen är högst personlig, för det mesta, och för mig är det viktigt att alla betalar teve-licens så att vi inte slutar med att bara ha reklamfinansierade tevekanaler och vad det för med sig. Därför betalar jag själv teve-licens. Är jag själv så felfri då? Absolut inte! Men det är inte därför jag aldrig skulle vilja bli minister...

Filmskratt

Bild

Elisabet skriver på sin blogg om filmscener som får henne att skratta. I stället för en superlång kommentar på hennes blogg skriver jag här om en film som får mig att skratta: "Bandits". Den filmen var okänd för mig tills jag av en händelse råkade se den på teve. Speciellt den scen där banditen Billy Bob Thornton försöker stoppa uttråkade hemmafrun Cate Blanchett i bil, får mig att skratta. När hemmafrun inte blir rädd av att banditen hotar henne med pistol, utan säger att det skulle vara en befrielse om han sköt henne, blir det av någon underlig anledning väldigt roligt. Dessutom är banditen hypokondriker och undrar om rösterna han hör i bilen kommer från hans huvud, men det är den rika hemmafruns GPS som talar. Ja, särskilt roligt i min berättade version är detta inte. Man måste se filmen och de utmärkta skådespelarna leverera de, enligt mig, väl genomtänkta replikerna.

En annan scen som får mig att skratta är när huvudrollsinnehavaren i filmen "Being Julia" hämnas. Egentligen gillar jag inte tanken på att hämnden är ljuv, men i den här filmen görs den så strålande av Annette Bening att man (eller i alla fall jag) får tårar i ögonen. Den här scenen kan man inte skriva så mycket om, utan den måste nog ses. Den bygger liksom på hela historien, som en final, och gör sig icke i separat sammanhang. Kanske beror det på att originalversionen skrevs som pjäsen "Theatre" av Somerset Maugham - en författare som visste hur man byggde upp en historia med överraskande slut.














Bild


Annars skrattar jag nog mest åt brittisk humor. Det är lite underligt, det där med humor, hur olika vi är. När jag bodde i Frankrike tyckte jag att de skrattade åt de mest underliga saker. Och de tyckte att jag hade konstig humor - typ som engelsmän (vilket jag höll med om). Det roligaste var nog när de trodde att jag inte skrattade för att jag missat vad orden betydde. Så de förklarade och förklarade. Till sist gav de upp. Det gick inte att förklara för den där svenskan med den underliga humorn.

Perspektiv

Fyraåringen, tvååringen och jag hittade ett roligt äpple. "Maskar som älskar varandra" sa jag. "Vi fotograferar det!" När vi kom in ville fyraåringen också ta en bild av äpplet. Men först behövdes rekvisita. "Vänta! Jag kommer snart!" sa han. Vi väntade. Vad som behövdes? Se själv:

Exotiskt nära

Två gånger har jag varit i Norge. En gång i Lofoten och en gång i Bergen. Så nära och ändå så exotiskt. Så snällt, på något vis, som Julies blogg. Bilden är från Bergen. I Lofoten hade jag ingen digital kamera. Är ändå inte säker på att jag hade kunnat fånga skönheten där. Ibland kändes det som att "det här måste vara världens ände". Så tyst. Så lugnt. Så folktomt. Så mycket natur. Så vackert.

Vegetarisk men inte vegetarian

Man skulle kunna tro att blomman i mitt köksfönster finns där för att matcha nya disktrasan. Men icke. Den här håller rätt på icke-önskvärda insekter i köket - rakt ner i gapet. Fast egentligen är det nog de klibbiga bladen som fångar småflugorna...

Köksordning

Ingen ångest här inte. Åtminstone inte för nuvarande ordning på diskbänken. En fiffig anordning för disktrasan köpte jag i Helsingör - så nu kan man pusta ut. Och så passade jag på att köpa fina disktrasor att hänga upp också. Den här färgen påminner om en viss bloggdams vackra linnejacka. I mitt kök!

Du kan få ångest av ditt stökiga hem…

…skriker kvällstidningarnas löpsedlar när jag cyklar förbi dem. Verkligen? Ångest som när man inte hittar sina nycklar för att man har det väldigt stökigt och inte minns var man har lagt dem? Eller ångest som när man befarar att någon ”Supernanny uppdrag elaka fruar” ska dyka upp i ens hem och ställa en i skamvrån för att man fräser ”Verkligen?!” åt maken när han konstaterar ”Om du hade hängt dem i nyckelskåpet hade du vetat var de var nu…”? Eller ångest som den man kan känna när man önskar att man stoppat maken i stället för nycklarna i en av alla hundranittiotjugo väskor man har (enligt maken) eftersom han påpekar att ”detta är ytterligare ett problem med att du måste köpa så många väskor – du har inte koll på dem”? Men kvällstidningarna, de har koll. Visst får man ångest av sitt röriga hem. Jag kanske ska börja köpa kvällstidningar i alla fall. Nej, jag fortsätter nog hellre läsa bloggar.

Buxbomsbädd

Jag skulle gärna vilja ha vackra rosor i min trädgård - med en liten buxbomshäck som markerar deras revir. Jag bytte några syrénskott mot grannens buxbom. Nu har jag klippt ner den vildvuxna busken och bäddat ner små skott i en liten säng intill muren i söder. Och nu är det bara att vänta. Sådant kan ändra uppfattningen om att tiden bara rinner i väg...

En bil med utsikt

På väg söderut. En favoritvy.

Bus

När jag gick i skolan skolkade jag aldrig. Prydligt och ordentligt gick jag dit varje dag. Och så har jag fortsatt när det gäller mitt yrke också. Men i dag skolkade jag för första gången i mitt liv. Jag åkte och lämnade barnen på det trygga och underhållande dagiset och sedan åkte jag till Helsingör. Gick på äldsta caféet och åt wienerbröd med cappuccino till. Strosade i butiker och köpte blommor. Vackra dahlior som lyste i septembersolen. Sedan åkte jag hem och hämtade hem barnen. Nöjd och glad med att jag varit riktigt busig...

Äppeltårta

Ibland blir jag imponerad av somligas matlagning. Eller är det bilderna? Fast ibland gör jag vad jag själv anser vara avancerad mat. Till exempel favoritäppelkakan som jag bakat med fyraåringen och tvååringen. Den här kakan, som nästan är som en tårta, gör vi när vi vill njuta av själva bakningen. Då tar vi god tid på oss - och njuter av att köra deg i den roliga matmixern som man kan gasa med i hög fart eller låta degen valsa fram lite lätt på låg fart. Knäcka ägg är också en favorit. Själva kakan är det mest vi vuxna som är intresserade av.

Deg:
3 dl vetemjöl
125 g smör
2 msk socker
1 äggula

Hacka ihop mjöl, smör, socker och äggula
till en deg.
Tryck ut degen i en form med löstagbar
kant (ca 23 cm i diameter).
Grädda i 175 graders ugn ca 10 minuter.

Fyllning:
2 dl socker
50 g rumsvarmt smör
2 ägg
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
5 bittermandlar
1 dl yoghurt
3-4 äpplen
½ dl flagad mandel

Rör socker och smör i en bunke.
Rör i äggen ett i taget.
Blanda mjöl och bakpulver och
rör ner det.
Finriv eller mal bittermandeln.
Rör ner den och yoghurten i smeten.
Skala, kärna ur och skär äpplena i bitar.
Rör ner det i smeten.

Häll smeten i pajformen.
Strö över flagad mandel.
Grädda i 175 graders ugn 50-60 minuter.

Servera med vaniljsås.

Texters makt

Texter har makt och påverkar oss. Det är inte bara multinationella mediejättar som kan kontrollera krigsnyheter. Även små lokaltidningar har ofta makt genom att ensamma bevaka händelser i småstaden. Detta har riksmedia fått upp ögonen för. Hur såg egentligen nyhetsbevakningen ut i Landskronas lokaltidning ett halvår innan valet? Vad var syftet med att publicera otillförlitlig statistik och barn som uttalar sig om att de har våldet i blodet? Journalisten som skrev om detta i våras svarade att många tyckt att tidningen äntligen tog upp något som många länge tänkt i tysthet. Vad kan det ha varit? Att få likställa invandrare med problem? Äntligen blev det legitimt att skylla problemen på en viss grupp i samhället...

En god text

Det svåraste är att skriva kort och koncist. En man som kunde det var August Strindberg.

Ett halvt ark papper

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se, om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevt i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspeglats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salkakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod det hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och nummret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycket oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetseraren: han sätter bo. Expressbyrån: de flyttar in.
Operans biljettkontor 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder, då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det.
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga, deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För fösta gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodern icke på sin plats. Nej. Ty hon ligga till sängs.
Det, som sedan följde, kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för en drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.
Men han tog solpappret, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände, att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

källa

Om att skriva

Bild

Jag förstår att bloggare blir upprörda över att författare som Guillou förminskar deras betydelse, men man väljer ju faktiskt själv vad man vill se som betydelsefullt. Guillous åsikt om bloggare har nog fått starkast spridning, och därmed också betydelse, genom bloggarna själva. Om jag inte hade läst andra blogsidor, hade jag inte känt till monsieur Guillous åsikt om detta. För jag läser inte kvällstidningar.

Att blogga kan vara roligt, nödvändigt, avslappnande - ja, många saker. För mig handlar det om övning. Jag har fått lära mig att om man vill publicera ska man öva på sina texter. Mina professionella texter har inget som helst gemensamt med mitt bloggande - mer än att det är texter som kommer från mig. Att börja dagen med att läsa och skriva blogg är ett bra sätt att värma upp.

Septemberval

bild

Förändringarnas vindar blåser. Inte bara nationellt men också lokalt. I pressen kan man läsa att mer än 22 procent av landskronaborna röstade på Sverigedemokraterna. Jag kan bara bli ledsen över människornas dumhet.

Septemberbad

Hm... Undrar om badtrappsansvarig på min pir läser min blogg. Den här morgonen var minsann badtrapporna nere i vattnet igen. Och någon hade nog badat och sedan suttit på lilla badbänken en stund och njutit av den vackra morgonen.

Att angöra en (bad)brygga

Tidigare i veckan satt jag på piren och betraktade den fantastiskt vackra silhuetten av en fiskare som drog upp sitt nät i solnedgången. Alldeles ensam. När jag gick tillbaka längs piren konstaterade jag förvånat att alla badbryggor dragits upp och att det var fullt av tång på hela piren. Sedan läste jag att min favoritbloggare upptäckt något liknande under sitt badäventyr i söder. Ja, alltså att någon verkar ha bestämt att nu är det slut på badandet. Fast i morse, på min strandpromenad, hittade jag en badbrygga som fortfarande skvalpade i vågorna. Förvisso var det lite tång på den men ändå... Och en badande dam i full fart på väg ut från land - hon syns som ett litet streck uppe i högra hörnet.

Hem ljufva hem

Det blev mer upplevelser på Zanzibar. Sedan återvände vi hem. Hit. Inte fy skam minsann. Min favoritplats på jorden, faktiskt.

Träff med delfiner

I Zanzibars vatten träffade jag delfiner för första gången i mitt liv. Det var en jättekonstig upplevelse. Vi åkte ut med båt till ett ställe där man visste att delfiner ibland kom för att kolla in turister. Vi väntade och spejade. Och så! Där kom det ett gäng delfiner. På med cyklop och fenor och i vattnet. Och där kom de! Simmade fram till mig och glodde och såg ut som om de skrattade åt mig. Och hela jag bubblade av skratt. Det var en sådan konstig känsla - att ha en träff med ett gäng delfiner. De fick glo så mycket de ville - det gjorde mig bara glad.

I Zanzibars vatten

Aldrig hade jag förut bott så lyxigt som på detta ställe. I detta fattiga land låg jag vid den lyxigaste pool jag någonsin sett och sippade på drinkar. Vad livet är konstigt. Och ibland kan man vara oerhört bra på att vifta bort jobbiga tankar. Om inte annat kan man dyka lite - och får man då syn på en sådan här vacker sköldpadda så kan jag lova att man glömmer det mesta ovanför ytan. Det är konstigt med dykning, faktiskt. Jag tycker att det är oerhört jobbigt med allt tekniskt runt omkring ett dyk med tuber och mätare och allt som ska kollas för säkerhets skull. Men när man sedan kommer under ytan - i det stora blå - så försvinner allt och man blir bara ett med havet. Alla ljud försvinner och man bara betraktar. Så tyst. Så vackert.