Celias fyr

Midsommarvila

2008-06-20T13:00:00.002+02:00

Sydsvensk midsommar: regnet det bara faller ner. Det gör inget. I morgon åker jag till sydligare breddgrader. Där ska jag sitta i en vecka. I min solstol. Titta på det vackraste jag vet: mina badande barn.

Kanske tar jag ett dopp ibland. När jag känner för det.

Hasta la vista!

Leva lite grann

2008-06-04T10:31:00.003+02:00

Oj! Vad trött man blir när man bara kör på med gasen i botten. Ingenting har jag orkat göra. Mer än att leva lite grann.

Lagom till det vackra vädret blev mitt verk klart. På torsdag kommer det tryckt i bokform. En för mig lagom liten krets kommer att läsa boken. Vissa för att de måste - tror jag.

Det är långt ifrån en bestseller jag skrivit. Men jag är ganska nöjd över att min text blir tryckt. Helt enkelt. Jag får göra min röst hörd. Det är roligt.

Och nu har jag orkat med lite text här på bloggen också. Det är också roligt. Jag har tittat in lite på olika bloggar, där jag varit förut, men inte på länge. Som att hälsa på gamla vänner, kändes det. Jag insåg inte att jag saknat era bloggar så mycket. Jag hoppas att ni fortsätter blogga på. Att ni är betydligt bättre på det än vad jag är, kan jag snabbt konstatera.

Skönt med vänner. De ger en inte prestationsångest. Bara glädje.

Vännerna? De står på rad här till höger. Nu ska jag ut till några andra vänner. De vackra blommorna som står i sin prakt i min trädgård. Vita Iris kom tillbaka. Och Blå Iris har äntligen vågat sig fram. Hon är så vacker! Om jag orkar ska jag fotografera henne...

Det luktar vår

2008-02-27T14:04:00.002+01:00

Jag går ut på kvällen. Sniffar. Det luktar vår. Äntligen! Jag har sett snödropparna och vintergäcken men inte känt doften av vår. Förrän nu. Ett säkert tecken. Doften blir annorlunda. Ljuden likaså. Hoppet gror.

Mirakel

2008-02-07T13:25:00.001+01:00

Vårsolen tittar fram och människorna dras ut i vårluften. De ser bleka ut men nöjda med detta mirakel som återkommer år efter år.

Så ser jag en ung man som går annorlunda än alla andra. Han verkar inte ha riktigt koll över sina rörelser. Den mannen har varit med om ett riktigt mirakel i livet. Han blev skjuten i huvudet - och överlevde.

Mirakel - ett av livets fenomen vi inte riktigt förstår. Hur känns det att uppleva mirakel? Jag skulle vilja gå fram och fråga honom. Men jag vågar inte.

Sedan sitter jag på ett kafé. En man sätter sig vid ett bord i närheten. Jag känner igen även denna man. Han var med när någon sköt "mirakelmannen" jag tidigare sett, på gärningsmannens sida, så att säga. Det känns overkligt, som om jag vore med i en actionfilm. I en sådan film hade nog männen träffats på kaféet. Det gör de inte, i alla fall inte när jag är där.

När jag går från kaféet undrar jag vad som händer när de träffas. Tittar de på varandra? Säger de något? Blir det tyst? För till skillnad från i filmens värld kommer det väl ingen ackompanjerande musik från ingenstans.

Overkligt - men det är vardagens verklighet i min lilla stad.

Tomhet

2008-01-30T22:07:00.000+01:00

Som urlakad tång på tork i vintervinden. Så känner jag mig.

Jag har jobbat intensivt - och nu har mitt arbete blivit accepterat. En ny fas tar vid, ty förbättringar behövs. Och trots detta känns allt mest tomt.

Var det bara det här?

Tänk att man jobbar så, utan att egentligen förstå varför. Visst finns det små delmål. Men i det stora hela? Vad spelar det egentligen för roll?

Varför är det så svårt att njuta av det vi gör medan vi håller på med vår sysselsättning? Varför sitter man där och jobbar mot något i framtiden? Kanske är det motorn som driver en framåt. Framtiden.

Själv längtar jag bara efter solen. Inte kan jag minnas en sådan mörk och oattraktiv vinter någonsin. Det finns det statistik på. Och när siffror stärker mina argument är de ganska bra att ha.

Men inte reser jag till någon sol. Jag är fånge i mina krav på mig själv. Därför har jag bestämt att jag inte får resa förrän jag slutfört arbetet mitt. Till sommaren - den underbara sommaren.

Den bästa av resor

2007-12-29T16:08:00.000+01:00

Jag vet inte vilken av resor som är den bästa - den idealbild man minns av en resa i det förflutna, eller den resa man hett önskar när man inte har någon möjlighet att resa annat än med fantasins hjälp.

Med Internet har man förstås fått en ny möjlighet att resa. Man kan bli alldeles yr i huvudet bara av att försöka reda ut när det finns biljetter för resor tillgängliga, vad de kostar och vem man skulle resa med. Med det senare menar jag resebolag, inte ressällskap. Sedan finns det förstås den angenäma förströelsen med att försöka välja ett av alla jordens hörn att förflytta sig till. Dessutom kan man rusa in och ut på fantastiska hotell, i hyrbara hem och näpna pensionat.

När jag kommer tillbaka hem är jag alldeles slut av allt resande. En sen kvällstimme när jag inte kan somna är allt jag behöver. För att lugna den reslust som ständigt sköljer över mig i denna mörka tid då jag vet att jag inte har tidsresurser att åka till någon av alla dessa platser som i min fantasi ter sig så lustfyllda.

Så plockar jag i mitt bildarkiv fram en bild som minner mig om en härlig resa till Zanzibar. Den skedde i min verklighet och är en dyr skatt i mitt minne. Jag lever på den tills jag får möjlighet att ge ny näring till min reslust.

Snart börjar resan in i ett nytt år. Det ser jag fram emot. Jag tror att det blir ett gott nytt år. Och det önskar jag alla som läser det här.

Kunskap om vatten

2007-11-22T18:21:00.000+01:00

"Droppande kökskranar och knäppande element är några av de saker man slipper bekymra sig för om man saknar ett hem. Däremot gäller det att ha stor vetskap om - och respekt för - naturkrafterna. (...) Svårigheten att få tag i vatten är en annan del av hemlösheten. Det är svårt att tvätta sig utan dusch eller toalett. En lösning är att bosätta sig nära havet, annars får du titta efter vissa saker. På många industrilokaler finns det till exempel vattenkranar placerade på utsidan."

Så skriver Jonas Svensson i de hemlösas tidning "Aluma" nr 10/2007. Aluma har en hemsida.

Själv tänker jag att det finns mycket viktig kunskap som jag inte hade - eller har - en aning om.

Vit iris i november

2007-11-12T09:33:00.000+01:00

Hela sommaren gick jag och väntade på att min vita Iris skulle visa sig. Ingen Iris kom.

Så en dag i slutet av oktober, när jag tittade ut genom mitt fönster, såg jag henne närma sig. En knopp - minnsann!

Fina gäster kommer alltid lite sent, finns det de som påstår. Och fin är hon, den vita Iris.

Bloggkramp

2007-11-08T22:47:00.000+01:00

När jag skrivit klart för dagen (och kvällen) orkar jag inte sitta mer framför min dator. Så jag kan inte förmå mig att gå in och "blogga". Men så är det här inte någon form av loggbok, där jag på något vis publicerar min dagbok. Nej, det är mer av en websida, där jag delar med mig av mitt perspektiv på livet - i ord och bilder.

Just nu beundrar jag mest hösten. Så vackert allt är! Nog är det väl en färggrannare höst än någonsin i år? Eller är det bara jag? Jag har alltid gillat hösten, men aldrig har dess färgprakt slagit mig med större kraft än just i år.

Kreativitet

2007-10-16T14:11:00.000+02:00

Jag är inne i en kreativ och produktiv fas i mitt yrkesliv. Eller åtminstone i det projekt jag håller på att avsluta just nu. För ett avslutande måste det bli. Så att jag kan gå vidare. Bygga mer.

Ibland, när jag inte är så fokuserad, önskar jag att jag ska bli riktigt fokuserad, så att jag kan vara ordentligt kreativ. Det finns de som menar att man ska akta sig för vad man önskar. Kanske är det så.

Det finns i alla fall för- och nackdelar med det mesta. Det tror jag. Som att när jag är riktigt fokuserad på mitt yrkesprojekt, då blir det inte mycket över till annat. Som att blogga. Eller att beställa foton från dagis som något fotografföretag erbjuder mig.

Tidigare fick man dessa foton direkt i handen, så att säga. Nu ska man gå in på deras hemsida och beställa hem foton för påseende. Då kan man också få en bild av sitt barn skickad till sin mobiltelefon. Mot att detta företag får skicka reklam till min e-postlåda. Nej, tack! Jag har fotograferingsmöjligheter med min mobiltelefon. Jag kan ta tusen underbara bilder på mina barn och ha i min telefon. Som när de är kreativa målare, till exempel.

Nej, som marknadsförare måste man vara kreativ. Att lura sina eventuella kunder är inte kreativt. Det är dålig marknadsföring. Jag tror faktiskt att man kan göra bra marknadsföring. Förmågan att göra det - och förståelse för vad som krävs för det - är dock underskattad.

Svårigheten att ta emot hjälp

2007-10-02T12:53:00.000+02:00

Som föräldraledig mamma till ett mycket litet men bestämt barn gick jag ofta till stadens bibliotek för att botanisera mellan bokraderna.

En dag stod jag och tittade om det fanns någon intressant bok. Barnet tyckte att det inte var särskilt tilltalande att stå där mellan bokhyllorna och för att öka dess tillfredsställelse drog jag vagnen fram och tillbaka. Förhoppningen var nog att mitt barn skulle finna ro och typ ligga och titta i taket på stadens bibliotek.

Då hör jag en vänlig röst fråga om han skulle hjälpa mig att dra vagnen. Jag sa att det gick bra. Barnet var bara lite uttråkat av att stå där. Han svarade att han tänkte närmast på att underlätta för mig. Jag log och svarade att det gick bra.

Efteråt har jag irriterat mig på mig själv. Varför ska det vara så svårt att ta emot lite välmenad hjälp? Som om jag vore ett litet barn som ”kan själv”.

Det är inte alltid så lätt att ta emot hjälp. Varför tror våra makthavare att alla som tar emot hjälp gör det lättvindligt, ja, rent av lurar till sig hjälp? Kanske finns det många som behöver hjälp och som får anstränga sig för att verkligen ta emot denna hjälp. Precis lika väl som det finns de som lurar till sig hjälp.

Film som berör

2007-10-01T08:32:00.001+02:00

Bild

Jag tycker mycket om att se film på bio. Ibland hinner jag inte se en film just den vecka den har premiär och då händer det att jag missar tillfället att se filmen i en biosalong. Ty då och då visas filmer så kort tid att man nästan måste rusa till biografen för att få se den där.

Så var det förvisso inte med den film jag såg i lördags, på bio, men jag hann inte se den förra året då den gick på bio. Som tur är finns det eldsjälar som driver filmstudior och en sådan gick jag till i lördags. Där fick jag se en film som var en av de bästa jag sett på länge.

Filmen var den tyska "De andras liv". Den var rörande och berörande. En film som varar länge.

Jag kom att tänka på José Saramagos roman "Alla namnen". På baksidan av min bok finns en text som lika väl kunde beskrivit filmen "De andras liv". Så här står det:

"...är en lågmäld, rörande och mörkt humoristisk skildring av den lilla människans uppror mot dogmatism och byråkratisk terror, om ensamhet men också om mod och värdighet. Det är en vacker och mångbottnad allegori som lyser av det svindlande, sparsmakade och ytterst tonsäkra språk..."

Den texten skulle kunna beskriva även den fantastiska filmen "De andras liv".

Bild

Städläsning

2007-09-22T22:54:00.000+02:00

Bild

Om jag inte orkar städa kan jag alltid läsa om städning. Boken ”Städa!” av Estrid Bengtsdotter och Lotta Kühlhorn kan låta befallande jobbig, men den är mycket behaglig att läsa i soffhörnan. I den boken framstår städning som enkelt och härligt. Den är som en kokbok, fast om städning.

När man inte själv orkar praktisera. När man inte själv orkar putsa sina fönster. Då kan man läsa en bok – eller öppna ett inredningsmagasin fylld av på ytan perfekta hem. Att ingen bor i de där hemmen är uppenbart. Så ser det inte ut där någon bor. Men det är vackert att titta på.

Om livet känns lite rörigt kan man läsa en bok eller öppna en tidning. Livet blir kanske inte mer ordnat, men det framstår som lugnare. Åtminstone i min värld.

Städning

2007-09-12T15:09:00.000+02:00

Efter inlämning av text som krävt intensivt tankearbete måste sinnet få något annat. Jag städar.

Med en dammtrasa torkar jag mina ting blanka och rena. Undersöker mina ägodelar. Betraktar dem. Minns var jag köpte dem. Eller vem jag fick dem av. Upptäcker fördelen med att inte ha för många ting.

Jag torkar omsorgsfullt de vackra trägolven. Tittar på spåren av tidigare framfart. Där har någon spillt något som inte gick att torka bort. Lite längre bort har någon kanske tappat något som gjort en djup grop i det mjuka träet.

Gnider det blanka kaklet i badrummet. Hänger upp mjuka, nytvättade handdukar. Andas in väldoften av renhet.

Ibland är det fridfullt att städa. Att upptäcka tingen och fördelen med dem man inte har. Att njuta av sitt hem. När städningen får bli något sinnligt.

Det där spindelnätet skimrar så vackert i septemberljuset, så det får bli kvar ett tag till.

Skrivarbete och fri tid

2007-08-30T18:53:00.000+02:00

Jag tänkte att jag skulle fokusera på mitt skrivarbete när jag satt framför datorn. Bestämt tänkte jag att inget annat än det jag ville bli klar med skulle uppta min koncentration framför datorn. Det gick bra.

Den tid jag inte satt framför datorn ägnade jag åt annat. Njöt av några nymogna hallon i solnedgången, till exempel. Det ska erkännas att årets regnrika sommar gjorde det lättare att fokusera på arbete framför datorn. Och att njuta av de små stunderna där emellan.

Bloggandet fick vila lite. Nu hoppas jag kunna ägna lite av min fria tid även till det.

Myggors liv

2007-08-30T18:44:00.000+02:00

Jag sitter med öppet fönster ut åt sensommarkvällen. Där ser jag vad som framträder likt miljoner små myggor, svärmandes intensivt i solnedgången.

"Så meningslöst med dessa massor."

Tänker jag.

"De lever ju så kort och innehållslöst liv."

"De enda spår de sätter är myggbett i min hud."

Som om jag visste något om myggors liv.

Lustfyllda ressätt

2007-08-05T10:30:00.000+02:00

Kanske ska man rentav sikta in sig på själva resan. Att resa lustfyllt. Inte lystet. Bara lustfyllt. Som när man cyklar. Eller åker tåg. Det är två ressätt jag blir lustfylld av.

Andra lustfyllda sätt att förflytta sig på kan vara att hoppa mellan klippor. Eller kanske segla ut i solnedgången.

Här ser ni Pippi segla på horisontens rand. Jag visste inte att detta var hennes båt. Det var treåringen som upplyste mig om detta faktum.

Ett mycket lustfyllt sätt att resa är att göra det med fantasins hjälp.

Att resa till - inte från - något

2007-07-17T15:40:00.000+02:00

Ibland tänker jag att om jag bara finge lite lugn och ro så skulle allt bli så bra. Då funderar jag på att bara smita iväg en vecka. Kanske hyra ett hus i södra Frankrike. Ta med min dator och skriva. I lugn och ro.

Så funderar jag på hur det skulle bli på kvällen. När jag skrivit klart för dagen. Då skulle jag ju få sova själv. Ligga där alldeles allena i mörkret. Lyssna på alla okända ljud. Det var länge sedan jag sov ensam.

Kanske jag skulle hyra något här i närheten? Så att jag kunde komma hem och sova på kvällen. Ja, det låter bra, tycker jag. Nöjd och glad går jag och funderar på det. Tills jag inser att jag faktiskt har denna gyllene dröm i min vardag.

Hemma har jag ett litet hus, en dator, och en stor ensamhet i lugn och ro hela dagen. Så dumt att åka från det. Nej, man ska nog undvika att resa för att fly. Om man kan.

Det är en större glädje, tror jag, att resa när längtan efter något specifikt blir oöverkomlig. Som att höra porlande franska medan man smuttar på ett glas vin på en parisisk gatuservering. Eller att äta spanska tapas i en värmande solnedgång medan vårljus och isande vindar på hemmaplan fortfarande smärtar. Kanske vill man äntligen se den där historiska platsen man bara läst om. Att resa till - inte från - något.

Men ibland har man förstås inget val.

Herrparfym på en dams handled

2007-07-12T14:10:00.000+02:00

Jag känner en dam som tyckte mycket om en viss herrparfym. Den köpte hon till männen i sitt liv (ja, det fanns flera!).

När hon inte hade någon man i sitt liv köpte hon den till sig själv. Hon bar den på sin egen handled när hon saknade doften av man.

Vad var det nu någon sa? Att en kvinna utan en man är som en fisk utan cykel?

Hurra!

2007-07-11T14:55:00.000+02:00

Efter nya försök av telefonkopplanden denna nya dag kom jag äntligen fram. En kunnig och trevlig och hjälpsam människa fick jag prata med. Nu känns det som att allt (i den här frågan) kommer att ordna sig så småningom.

Och jag får känna mig glad och lättad.

Sjuk av sjukvården

2007-07-10T22:30:00.000+02:00

För mig är bloggandet ett fritidsnöje. Det är viktigt att ha roligt i livet. Ibland måste man dock göra tråkiga saker. Måsten som tar mycket tid och kraft. Som att försöka nå professionella utövare inom vården. I ett försök att hjälpa nära och kära.

I dag var en sådan dag. Jag sökte någon att prata med på en sjukhusavdelning. Det var inte jag som var sjuk. Inte när jag började. Helt omöjligt var det att få prata med någon. Att ställa angelägna frågor om hur man kan få hjälp med något som jag trodde var en självklarhet i vårt land i dag. När jag bestämde mig för att inte jobba på saken mer i dag mådde jag hemskt. En dunkande huvudvärk av instängd frustration. Jag blev sjuk av mina försök att nå vårdgivare.

Stackars, stackars alla som inte är friska nog att söka vård när de är sjuka. Ibland tar det nämligen rejält på krafterna att söka sjukvård. Vad hemskt om krafterna redan har sinat innan man ens har hunnit till telefonen.

Inte nog med att det tar på krafterna. Till sist förvandlas jag till en oerhört otrevlig människa i min frustration. Jag vill ju bara hjälpa en anhörig att få hjälp. Men jag kan inte ens få prata med någon om vart jag ska vända mig. De som bestämmer inom vården har nog sett till att vara omöjliga att nå. Det finns ju andra som kan ta alla samtal från frustrerade vårdsökare. Eller finns det egentligen det?

Själv får jag fortsätta mitt sökande i morgon.

Humlan

2007-06-30T11:06:00.000+02:00

Dottern, snart tre år, hittar en död humla.

Varför är den humlan så trött? Undrar hon.
Kanske för att det är kväll. Svarar jag.
Nä. Det är nog någon som har trampat på den. Säger dottern.

Ja, man kan bli väldigt trött när folk trampar på en.

Mobila samtal

2007-06-26T09:26:00.000+02:00

Varför störs folk av att man pratar i telefon på tåg? Är det för att man bara hör hälften? Då kan man väl gissa? Det tycker jag är kul. Själv tycker jag inte att det är kul att prata högt i telefon på tåg. Kanske för att andra bara hör vad jag säger – och får gissa resten. Tänk om de gissar fel...

Jag tycker inte att det är fel att reta sig på att andra stör genom mobilsamtal på tåg. Vad jag skulle vilja veta är varför. Kan inte någon som vet varför berätta?

Skattjakt på stranden

2007-06-25T12:15:00.000+02:00

I vintras reste lilla familjen till sommaren. Vi bodde praktiskt taget på stranden. Det fanns så mycket snäckor där. Denna oändliga strand erbjöd rena skattjakten. Hela stranden hade vi för oss själva. De bofasta tyckte att det var för kallt.

Vi byggde sandslott. När jag sprang upp i huset för att hämta kameran och föreviga mästerverket, tittade jag ut genom mitt sovrumsfönster. Där såg jag min skatt, byggandes på vårt sandslott.

Midsommar vid Vätterns strand

2007-06-24T12:13:00.000+02:00

Vad svensk jag kände mig på midsommarafton, iklädd regnställ, rosa plasttofflor, sittandes på ett liggunderlag, ätandes midsommartårta bestående av sockerkaksskiva, vispgrädde och några jordgubbar, medan det regnade på mig och jag betraktade den vackra vyn av Vättern - och njöt. Undrar om det är väldigt svenskt?

Fiske

2007-06-18T11:33:00.000+02:00

Min fördom om att fiske är en tråkig grabbsyssla trodde jag att jag lämnade kvar i Lofotens sommarvatten för många år sedan. Plötsligt befann jag mig på en fiskebåt, helt oplanerat, med jättetrevliga fiskare. Dessa fiskare var både män och kvinnor. Själv var jag på resande fot.

Aldrig förut hade jag fiskat. Det lät så tråkigt. Så stod jag där i solnedgången. Tittade på det spegelblanka vattnet som omgav den lilla fiskebåten i all oändlighet.

Åh, det var något av det vackraste jag varit med om. Så stillsamt. Så fridfullt.

Jag fick ett fiskeredskap i min hand. Plötsligt befann jag mid där, pilkandes. Det enda jag behövde göra var att stå där och hålla. Hålla utkik. Låtsas att jag fiskade medan jag njöt av hela härligheten. Plötsligt fastnade min lina. Hallå där! Kan någon hjälpa mig? Min lina har fastnat!

Hjälp fick jag. En jättestor torsk hade nappat. Den kokades på båten och åts med lite salt och peppar tillsammans med tunnbröd. Jag tror att det var det godaste jag någonsin har ätit.

Fisken var verkligen enorm. Det har jag bildbevis på. Dock icke digitalt. På den tiden hade jag aldrig hört talas om digitala kameror, så just nu har jag enbart diabilder från det tillfället. Diabilder kan jag inte ladda upp. Men om jag hade haft en bild, då skulle jag delat med mig. Den bästa bilden finns förstås i mitt huvud, i mitt eget portabla minne.

Det närmaste jag kan hitta som liknar min bild från detta tillfälle är den här bilden:

Ja, den här fiskedamen ser ungefär lika misstroende ut som jag själv nog gjorde.

Husvagnscamping

2007-06-16T15:02:00.001+02:00

Nu är det semestertider, för vissa, och som jag skrivit förut tycker jag att om man ska campa, då ska man göra det med stil. Den stiligaste husvagnscampingen jag kan tänka mig är den i en Airstreamer. Förvisso skulle jag aldrig kunna tänka mig att köra med en sådan bakom bilen, men en sådan tjusig husvagn skulle kanske kunna locka med sig en och annan chaufför. Så kan jag ju sitta bredvid och slappna av. Det tycker jag låter som semester.

Bilder från moving-room och mocoloco

2007-06-15T09:39:00.000+02:00

Elisabet har en jättevacker bild där en hustru kommer hem från en fisketur. Två gånger fick jag läsa det. Är det hustrun som kommer hem? Inte mannen till den väntande hustrun? Nej, det står så. Hustrun kommer tillbaka från sin fisketur.

Där ser ni en av mina fördomar. Jag tror att män fiskar och att de sedan kommer hem till sin kvinna. Inte tvärtom.

En dag läste jag i morgontidningen en inbjudan att komma till stadens bibliotek för att diskutera en fördom. Följande dag konstaterades det att det inte alls kommit många till biblioteket för att diskutera sina fördomar. Som om fördomar är något man medvetet går och bär omkring på, ungefär som i ett fotoalbum. Som om man på begäran plockar fram dem och går och diskuterar dem för att kanske till och med bli av med en eller två fördomar. Som en jobbig förkylning som man går till doktorn med. Vanlig och svår att bota men den kommer att försvinna så småningom. Förkylningen, alltså. Fördomen vet jag inte.

Det svåra med fördomar är att vi – till skillnad från förkylningar – oftast döljer dem väl. Även för oss själva.

Men tanken var väl bra. Jag tycker att detta mesta med Stadsbibliotek är bra. Om det ska jag skriva en annan gång.

Att få tid

2007-06-14T13:16:00.000+02:00

Någon har sagt att man inte får tid - man får ta sig tid.

Men ibland får man faktiskt tid. Tycker jag. När man väntar på någon, till exempel. Om någon ska komma hem till mig så att vi kan hitta på något tillsammans, då kan det hända att jag ibland får tid. Om jag väntar på en tidsoptimist.

Ofta är jag själv den där tidsoptimisten som någon väntar på, förstås. Men om jag inte är det, om jag är den som väntar, då kan jag få tid. Jag går där och kollar om inte tidsoptimisten ska dyka upp snart. Så tänker jag att jag kanske kan börja tömma diskmaskinen så länge. Medan jag väntar.

Jag tömmer diskmaskinen. Tidsoptimisten har ännu inte kommit. Hur sen ska människan bli? Tog det bara åtta minuter att tömma diskmaskinen? Så fort går det minnsann aldrig annars. Jag tror att jag tar och plockar in lite av den smutsiga disken jag ställt i diskhon. Så där!

Nu kommer tidsoptimisten. Själv fick jag lite tid över. En liten period av ingenting att göra. Så då gjorde jag något. Jag kunde lika gärna njutit av att inte behöva göra någonting, förstås...

Utvandraren som blev en invandrare

2007-05-30T09:50:00.000+02:00

Han utvandrade. Han blev invandrare. Jag tror inte att han ser sig själv som invandrare. Han tillhör inte den gruppen. Pratar om ”dem”. Nej, jag tror att han möjligtvis ser sig som utvandrare.

Kan man ha en dröm om att bli invandrare i Sverige? Nog vill man väl bara vara en människa i frihet?

Med livet framför sig

2007-05-24T10:02:00.001+02:00

En gång studerade jag franska. Då läste jag romanen ”Med livet framför sig” av Romain Gary. ”La vie devant soi” gavs ut 1976 under pseudonym Émile Ajar. Boken handlar om en liten pojke och hans vedermödor här i livet och titeln anspelar på följande avsnitt:

”Doktor Katz satte sig bredvid mig på trappan och lade sin ena hand på min axel. Han liknade herr Hamil på skägget.
- Gråt inte lille vän. Det är naturligt att äldre människor dör. Du har hela livet framför dig.
Försökte han skrämma mig, den skitstöveln? Jag har märkt att äldre alltid säger ”du är ung, du har hela livet framför dig” med ett rejält leende, som om det gladde dem.
Jag reste mig. Jag visste nog att jag hade hela livet framför mig men jag tänkte inte må dåligt för det.”

Med tanke på att författaren begick självmord fem år efter att han skrivit det här, blir den här texten del av ett tragiskt författaröde. Trots det är själva boken mycket rolig och verkligen skriven med glimten i ögat. Så är nog livet för många – lite komik och tragedi ordentligt blandat. Sortera får man göra själv.

Syrener på min punschveranda

2007-05-15T09:24:00.000+02:00

Jag låter mina fötter glida i gummistövlarna och går ut i det försiktiga regnet. Med sekatören i högsta hugg klipper jag helt fräckt av några syrénkvistar i trädgården som är min. Jag har bestämt mig för att bjuda in några väl utvalda syréner till min punschveranda. Inga högljudda protester hörs. Inte i mina öron, i alla fall. Syréner talar enbart till mig i form, färg och doft. Jag tolkar det som att de gärna följer med in till min punschveranda. De får en generös vas med vatten att vila i.

Välkomna till min punschveranda, säger jag. Titta, vilken vacker utsikt. Ett helt hav av syrénträd att betrakta i ett överflöd av dagsljus. Skydd mot regnet har jag också här. Där borta, i den mjuka soffan, där sitter jag i sällskap av Hermann Hesse. Han erbjuder en annan skönhet än syréner. Jag förundras av hans förmåga att uttrycka sig så stringent och ändå så känslosamt.

När mörkret sluter sig runt omkring oss ska jag tända den där runda lampan som hänger i hörnet. Det blir vår egen lilla måne som sprider ett trivsamt ljus här i vår gemenskap.

Om texter som hantverk och spår i våra ansikten

2007-05-10T13:26:00.000+02:00

Många var det nog som såg en favoritförfattare uppträda i televisionens program Babel i går kväll den 9 maj. I dag har denna svenska Madame i Finistère skrivit på sin blogg om hur overkligt och otrevligt det är att se sig själv i rampljuset. Alla dessa spår i ansiktet. Sånt är livet. Det är livet. I alla fall spåren av att vi har levt. På gott och på ont.

Är det därför ansikten utsatta för skönhetsvårdande skalpeller ser så skrämmande ut? Var blev livets spår av? Försvann de i hopp om evigt liv?

Kanske är jag för ung för att skrämmas av rynkor. Eller så är det min övertygelse om att detta liv är ett äventyr, en upplevelse, inför nästa liv. Kanske beror det på att jag ännu känner mig inom säkert räckhåll för döden. Därför skräms jag inte av rynkor – ännu. Kanske är det därför jag kan se mina ankommande rynkor som tecken på att jag har skrattat mycket. Att jag har levt. Så tycker jag kanske inte i morgon.

Själv kämpar jag med att bli bättre på att uttrycka mig i textform. Skriver. Skriver om. Läser. Suckar. Skriver om. Därför blev jag glad av att se och höra Madame Malmsten berätta i rampljuset om att bakom de till synes enklaste texterna ligger mycket hårt arbete. Att textskrivande är ett hantverk. Bara för att det i dag är lätt att sprida massor av text betyder det inte att arbetet med textskrivande är mindre hårt. Bakom bra och till synes enkla och klara texter ligger hårt arbete. Det är jag övertygad om. Att skriva bra är en konst men också ett hantverk. Fördelen med att åldras är att vi fått möjlighet att slipa vårt hantverk.

Magnolia - fortsättning

2007-05-06T17:43:00.000+02:00

Upp, upp mot skyn sträcker sig Magnolia.
Strålar ut sin prakt.

Fångar solen i sina rodnande blad.

Och inuti - där döljer Magnolia en spännande värld.

Magnolia - en följetong

2007-05-03T11:45:00.000+02:00

Magnolian har ett väldigt explosivt varande. Jämfört med trädgårdens andra invånare. Jag ser Magnolia som en trädgårdsinvånare, ty det är min speciella relation till Magnolia. En tidvis mycket vacker invånare i min trädgård.

Det kan tyckas vara mycket väsen för ingenting, eller i alla fall för en väldigt kort stunds välbehag. Men om man tänker sig att sitta där i en veckas tid, timme ut och timme in, och bara titta på Magnolian som slår ut, då går det inte så fort i alla fall. Tänk vad långsamt det faktiskt skulle kännas. Har den inte blommat klart snart, den där Magnolian?

Själv har jag inte suttit och betraktat Magnolian. Jag har rusat förbi ibland, stannat upp, beundrat, och en dag fångat den vackra Magnolia på bild. Så att jag kan minnas min Magnolias skönhet.

Först en vacker knopp. Det är del ett i Magnolias följetång.

Penséer

2007-04-25T21:35:00.000+02:00

Jag har jobbat. För mycket. Igen. Men jag har också odlat min trädgård. Smyckat den med penséer. Pensé. Lustigt namn på en blomma. Tanke? Jo, men det passar ju. Att sitta där och titta på dem och tänka på hur glada de ser ut. En samling tankar. Det är precis vad jag har sysslat med. Nu måste jag vila. Titta på min trädgård. Bli fylld av ny energi.

Förgängligt

2007-04-02T19:37:00.000+02:00

Nu har den börjat. Tiden då det vackraste sköra spricker ut, exploderar och - försvinner. Smärtsamt vackert. Men inte sorgligt. Man måste bara ha ögonen öppna. Och vem kan låta bli? Det är så bländande. Och plötsligt är det borta. Något annat tar vid.

Krikonblommorna börjar redan tappa sina flortunna kronblad. Men det är bara början. Snart kommer mer - och mer!

Jag brukar känna mig nöjd över att inte vara så beroende av vädret. Ack, vad jag bedrog mig. Solen strålar och jag lapar. Mmm!

Krikonblom

2007-03-29T18:44:00.000+02:00

Det är vår och krikonträdet blommar utanför mitt fönster.

Cykla, cykla, cykla!

2007-03-25T15:24:00.000+02:00

Åh, denna lycka att lära sig cykla! Plötsligt sitter det där. Man kan hålla balansen utan hjälp. Och då vill man bara cykla, cykla och cykla igen.

För mig har det suttit i resten av livet. Nu när våren har kommit blir det ännu härligare.

Cykla, cykla, cykla. Vila benen lite. Cykla, cykla, cykla!

Hur är det?

2007-03-15T08:35:00.000+01:00

Elisabet listar de fem vanligaste fraserna hon hör på sin arbetsplats. Jag funderar över min egen arbetsplats och kan bara komma på en: "Hur är det?" Det är nog den vanligaste frasen jag hör överhuvudtaget i mitt liv. Ibland undrar jag om det är en svensk version av den för mig amerikanska frasen "How are you?" När jag är i USA (vilket inte är så ofta som det kan låta här) blir jag först lätt förvirrad när jag möts av frasen varje gång jag går in i en butik. Vad svarar man? Det är sällan någon undrar hur det är med mig när jag träder in i en svensk butik. Inte för att jag saknar det. Jag känner mig bara ovan när någon gör det.

När någon frågar mig "Hur är det?" så svarar jag genast "Bra!". Och så kan vi fortsätta prata om det vi känner är viktigt. Ibland funderar jag efteråt. "Undrar vad hon menade egentligen? Menade hon hur det är med min hälsa? Eller hur det är med mitt jobb? Eller tänkte hon på familjen?" Ibland ler jag lite åt tanken på att verkligen berätta hur det är. Vilken chock det skulle bli för somliga om man började en lång utläggning om hälsa, jobb, familj, hem, vänner, relationer. Tanken är rolig. Speciellt när den som frågar inte ens har tid att höra en svara "Bra!", utan börjar nästa mening genast. Då är jag säker på att "Hur är det?" inte är något annat än en förlängning på "Hej!". Och hade jag bara orkat, eller vågat, så skulle jag då börja en lång utläggning om "hur det är". Fast egentligen borde jag kanske fråga "Med vad då?"

Slänger jag aldrig själv omkring med frasen "Hur är det?" Jo, det gör jag. Vad menar jag då? Jag undrar nog faktiskt hur livet är just nu för den jag pratar med. Och om denna person delar med sig lite av det, så känner jag att vi betyder något för varandra och att jag just fått ta del av en liten bit av någons värld.

Betraktelser om en skandal

2007-03-12T07:47:00.000+01:00

Jag var på bio i helgen och såg en film som jag verkligen kan rekommendera: Notes on a scandal. Ofta väljer jag filmer efter vilka skådespelare som porträtterar karaktärerna. I den här filmen är skådespelare som Judi Dench, Cate Blanchett och Bill Nighy ypperliga. Berättelsen är intressant och dialogen väl uttryckt. Det känns som att ingen förväntar sig att jag som åskådare är för dum för att förstå, så att allt måste förklaras klart och tydligt. Jag tillåts tänka själv.

Filmen är baserad på en roman av Zoe Heller och handlar om många svåra saker. Den tar upp ensamhet och vänskap, moral och om att döma andra; den tar upp skrivande och relationer. Lite snuddar den också vid klasskillnader och föräldraskap. En filmpärla, om man vill.

Jämställdhet?

2007-03-08T10:38:00.000+01:00

Göteborgs-Posten har låtit Sifo ställa två frågor till drygt ettusen svenska kvinnor:

a) Hur jämställd tycker du att du är med männen i samhället?
b) Hur jämställt tycker du att ni lever i er relation?

Sedan frågar GP Sveriges jämställdhetsombudsman: "Men om så många upplever att de inte har problem, är det då inte förmätet att hävda att de har det?" Då undrar jag om det inte är förmätet av GP att dra slutsatsen att många av Sveriges kvinnor upplever att de inte har problem, baserat på de där två frågorna.

Jag har blivit uppringd av Sifo ett antal gånger. När jag ber dem definiera vad de menar med sina frågor, för de är inte alltid helt klara, så kan personen som ringer inte svara på det, ty denna person ska bara fråga och kryssa i rutor. Så om jag hade blivit uppringd, vad hade jag svarat?

"Vad menar du med jämställd?" Vet du inte? Ska du bara kryssa i en ruta? Men menar du om jag tycker att jag som person har samma förutsättningar som en man, alltså om jag är lika bra som en man? Eller menar du om jag upplever att jag har samma strukturella möjligheter till makt i samhället? Eller menar du om jag har samma lön som mina manliga kollegor? Eller menar du om jag tycker att jag har samma möjligheter som män att bli styrelseordförande i Volvo? Alltså vad menar du med den frågan? Ska vi gå vidare till den andra frågan? Okej. Jämställt i vår relation? Ja, vad menar du då? Menar du vem som jobbar deltid? Eller vem som är hemma med barnen när de är sjuka? Eller menar du vem som städar hemma hos oss? Är det en kvinnofråga? Jag trodde att det var en ekonomisk fråga. Alltså, om man har en lön som kan betala någon annans lön, efter skatteavdrag för hushållsnära tjänster förstås. Har du ingen ruta för det? Hallå! Hallå?"

Semester?

2007-03-06T18:30:00.000+01:00

Ibland undrar jag varför semester räknas som en förmån. Förvisso är det väl snarare en anställds rättighet i dag, men jag undrar ibland om det egentligen kvalificerar sig för att kallas förmån så väl som rättighet. För många innebär semester att man måste jobba som en tok både före och efter den planerade semestern, eftersom det inte finns en semesterersättare så långt ögat kan nå. Ibland blir det så stressigt med semester att man nästan funderar på om det verkligen är värt det.

Kanske ska man ta lite semester varje vecka, ett par timmar så där? Men då hinner man förstås inte varva ner ordentligt. Å andra sidan ska man nog inte leva sina så uppskruvat att man inte kan varva ner. Ibland kan förstås semesterminnen hjälpa en att koppla av och faktiskt varva ner i vardagen. Som den där känslan av att sitta i semesterhuset på stranden och bara titta ut över havet. Fridfullt. Då känner man att semester faktiskt är värt en del i alla fall.

Det som göms i snö...

2007-02-25T21:12:00.000+01:00

Elisabet har bett om bilder på sådant som gör en glad. Många blir glada av sol och sommar. Ibland är även vinter och snö roligt. Det kan man också se på Elisabets sida, här.

Det är som det brukar här i södra Sverige. Vårliknande januari och så - pang! - i slutet av februari vräker snön ner. Alla blir lika snopna varje gång, verkar det som. Till exempel krokusarna som tydligen tyckte att våren äntligen var här:

Eller persiljan, som tyckte att det faktiskt aldrig blivit vinter i år:

Själv tyckte jag att vintervädret var så milt att det inte var lönt att ta in de icke-frosttåliga krukorna:Och nu töar det. Som vanligt efter ett par dagar. Tipp tapp!

Floridiansk camping

2007-02-23T17:55:00.000+01:00

I Ginnie Springs skulle jag campa. Jag är inte känd bland vänner och bekanta som en campare, så en del var lite nyfikna på hur det skulle gå. Jag berättade hur vi skulle bo när vi "campade". Då upplyste mina vänner mig om att det lät mer som om jag skulle hyra ett litet hus och att det därför var diskvalificerat som camping. Vaddå? Två rum, två badrum, kök med tvättmaskin och torktumlare samt hyfsat stort allrum med jättesoffa och satellit-teve - och en gungstol. Det kallar jag camping med stil.

Dessutom fanns en liten butik mitt emot denna logi och där kunde man köpa en hög med ved, tändhattar, låååånga grillpinnar och marshmallows för en riktig lägereld och lite amerikansk skumgodis-grillning. Hm! Jag är visst campare. Floridiansk campare, kanske, men vem har sagt att det bara finns en version av campare?

Det var en sann njutning att sitta där framför den lilla lägerelden när mörkret lagt sig. Titta in i elden och känna sig avslappnad. Och där i mörket, med en filt runtom ryggen, var det bara gitarrspel och lite sång som saknades för att det skulle kännas som en svensk lägereld på sjuttiotalet i Sverige. Och då kom jag ihåg mina scoutlägereldar. Jag är minnsann visst en riktig friluftsmänniska! Bara jag slipper sova i tält, hugga ved, dricka te gjort på lingonris och tvätta håret i iskalla sjöar. Nej, lite lagom får det allt vara...

Skog och vatten i Florida

2007-02-21T10:46:00.000+01:00

Nu lämnar jag Key West. Där är förvisso behagligt men i längden nog lite trist ändå, åtminstone för mig. Jag åkte vidare i Florida. Upp till några varma källor ungefär mitt i Florida, där man bland annat kan dyka i grottor. Ibland tyckte jag att vissa skogspartier var väldigt lika de som finns i södra Sverige. Men när jag kom fram till de varma källorna får jag säga att jag aldrig sett så turkost vatten i en skogsdunge i Sverige. Det här är Ginnie Spring.

Ibland tyckte jag också att vissa träd hade konstiga färgblandningar på bladen.

En trevlig sak med resande är att man får mer tid att förundras över djur och natur. Åtminstone får jag det. Hempromenader i all ära, men det finns mycket som tar upp mina tankar då. När jag reser är jag mer utlämnad till miljön jag befinner mig i. Tycker jag.

Under(liga) kvinnan

2007-02-20T08:16:00.000+01:00

Jonas i Japan har gjort ett superhjälte-test. Jag var precis i "Superhjälte-land" i Florida, så jag var bara tvungen att göra detta test. Det här är jag:

You are Wonder Woman
Wonder Woman 79%
Spider-Man 70%
Supergirl 69%
Hulk 65%
Green Lantern 65%
Superman 60%
Robin 57%
The Flash 50%
Batman 45%
Iron Man 45%
Catwoman 40%

You are a beautiful princesswith great strength of character.

Bild

Jag vet faktiskt inte vad Wonder Woman heter på svenska. Underkvinnan? Det låter ju inte klokt! Men att vara en vacker prinsessa med stark personlighet låter bra för min del. Jag gillar att jag dessutom har 70% av Spindelmannen i mig. Nej, vad skriver jag? "Att jag till 70% är Spindelmannen" kanske låter lite bättre. Spindelmannen träffade jag i Superhjälteland. Han frågade mina barn om de ville fotograferas tillsammans med honom. Det ville de inte. Jag ville - men hur skulle det sett ut om jag rusat fram och slängt mig runt hans smidiga kropp? Åh, jag skulle gjort det här testet innan! Då kunde jag ju väst: "I am Wonder Woman!". Det kunde jag faktiskt gjort ändå - utan detta test. Hm! Jag är nog alldeles för fantasilös för Superhjältevärlden...

Vill du testa vem du är så klicka här.

Hemma igen

2007-02-19T20:02:00.000+01:00

Nu är jag hemma igen. Vädret är väl inte det man åker till södra Sverige för i februari, men det finns ju så mycket annat bra här. Men det är inte Sverige jag ska skriva om här och nu. Nej, nu tänkte jag dela med mig lite ur kappsäcken med minnen. Jag såg en del olika delar av Florida men jag fortsätter lite till i Key West. I huset där jag bodde fanns en trädgård. Över staketet kunde jag skymta det här: Jag undrade vad det där kunde vara. Så jag gick runt och kikade. Det var ett fjärilskonservatorium. Så här såg det ut inuti:

Fullt av fjärilar var det där inne. Och aldrig har jag tänkt mig att det finns fjärilsmusik, men det kändes som att det var just det de spelade där inne i glashuset. Aldrig har jag sett så många fjärilar i så vackra färger. Och det utan att det blev äckligt. Fjärilar är nog den enda insekt som inte blir äcklig i stor mängd. Jag kunde titta på när fjärilarna intog sin frukost.

Kanske har var och varannan människa varit i fjärilskonservatorier. Men inte jag. Det här var första gången för mig. Och jag tyckte att det var fint. Nu stänger jag kappsäcken för den här gången.

Pelle Svanslös i Key West

2007-02-04T22:19:00.000+01:00

Key West är känt för att ha många katter. En hel del av dem bor i Hemingways trädgård. De katterna påstås ha fler tår än normalt. Undrar om det var därför Pelle Svanlös flyttade hit? För att söka ovanliga skönheter, menar jag.

Från hängmattan i Key West

2007-02-03T21:26:00.000+01:00

Jag förstår att Hemingway köpte ett hus här i Key West, så att han kunde skriva i lugn och ro. Det skulle passa mig bra. Ett hus med egen skrivarlya, massor av tid att fundera på historier, en dator i stället för en skrivmaskin, någon som fixar mat och en mysig bar med trevliga vänner att träffa efter en halv dags intensivt skrivande. Jo, jag skulle kunna leva med det. Periodvis, i alla fall.

Packat och klart

2007-01-25T11:20:00.000+01:00

Nu har jag packat väskan och ska snart fara i väg. Under Floridas sol ska jag resa runt lite. Förena nytta med nöje. Mer semester och mindre jobb. Ta det lugnt och njuta innan jag jobbar lite och sedan njuter lite till. Fast jag är så lyckligt lottad att jag även njuter av mitt jobb. Speciellt när det rör sig om att jobba i Florida. Men jag ska njuta utan att jobba nu. Också.

Tre veckor blir jag borta. Kanske min blogg-längtan blir svår och jag måste söka upp någonstans att blogga ifrån. Eller så väntar jag tills jag kommer hem igen. Jag får se. Och jag är inte den som behöver veta att det är dåligt väder hemma för att själv kunna njuta i utlandssol. Nej, jag hoppas att det blir vackra och klara vinterdagar till alla de som stannar hemma - och att det blir lite kvar till mig när jag kommer hem igen. På återseende!

Behag

2007-01-23T10:33:00.000+01:00

”Får man inte den man älskar, får man älska den man får.” Det är ett talesätt, sa min mormor, när hon berättade en historia om någons olyckliga kärlek. Jag rös. Vilket hemskt talesätt!

Kanske är det därför jag inte tystar min dotter när hon skriker ut sitt missbehag. Bara skrik, ler jag, och kramar henne. Tids nog kommer andra att tala om för dig hur du ska behaga. Då hoppas jag att du stärkt ditt självförtroende så pass att du aldrig skulle nöja dig med att finnas till för andras behag. Inte klä dig – eller klä av dig – för att behaga någon annan. Bara för att behaga dig själv. Inte vara objekt – var subjekt. I din egen värld.

Nej, hellre älska sig själv och de som finns runt omkring en, i stället för att gå och sukta efter något som kanske inte finns. Glöm drömprinsen, tills du träffar honom. Då vet du. En drömprins måste ju vara någon som ser dig, någon som bryr sig om att du existerar, någon som är intresserad av vem du är, vad du har för tankar och funderingar, vad som gör dig glad och lycklig. Till dess, var prinsessa i ditt eget liv.

Undrar om de här svanarna struntar i vad andra tycker och badar bara för att de vill det. Trots att det är vinter och kallt. Vackra är de i alla fall. Och de bryr sig inte ett dugg om mig uppe på strandkanten. Jag tror att det är svanprinsessor som inte kan bry sig mindre om något än att njuta av sin simstund där i solskenet.

En hjälpande hand

2007-01-21T19:45:00.000+01:00

Jag skänker pengar till barn på andra sidan jordklotet. För jag tror att de behöver min hjälp. Men den människa som behöver min hjälp allra mest, som finns här några kvarter bort, som inget hellre önskar än att sitta i min famn och få tröst, den människan kan jag inte hjälpa. Jag vet att jag borde, att det är min plikt. Men jag kan inte. Jag orkar inte. Det är för tungt. Jag behöver hjälpa på lättare vis. Att lägga en slant till ett anonymt barn på andra sidan jorden, någon jag aldrig sett, hört eller träffat, det är mycket lättare. Det andra får vänta.

Stormy weather...

2007-01-19T14:06:00.000+01:00

...ljuder Billie Holidays röst från högtalarna. Det får liksom en annan klang när man hör om vindstyrkor upp mot 60 m/s här i Europa. Själv hoppas jag att ovädret snabbt ska dra förbi så att jag i lugn och ro kan packa inför min resa till Florida, nästa helg. Då vill jag inte ha några störningar i trafiken, minsann. Inte är jag orolig för att huset ska blåsa i väg eller att strömmen ska försvinna. Sådant fungerar ju alltid, och när det inte gör det, då får man väl klaga. Åtminstone hör jag på radion om folk som är irriterade över att strömmen är försvunnen och att kraftbolagen inte tänkte på att det kunde komma sådana stormar. Som om det är det värsta som kan hända - tycker jag som sitter här med min el fullt igång...

Tänk vad lätt det är att resa i dag, med alla bekvämligheter som finns. Till Amerika, till exempel. Med hjälp av min dator och Internet kan jag kolla runt på hotell och hus och fundera på var jag helst vill bo. Det är verkligen en del av resandet, att planera, titta på bilder, kolla kartor - ja, så mycket man kan göra hemifrån. Man kan nästan sitta där och resa vid datorn, faktiskt. Bilder av vackra hem på stranden. Drömma sig bort. Men man kan också fantisera om hur det skulle vara att presentera sitt eget hem så där. "Vackert vardagsrum med bekväm soffa. Avslappnande sovrum. Mysig balkong. Nära till havet och söta butiker." Hur skulle bilderna se ut?

Att resa i sitt hem. Det skriver Alain de Botton om. Han funderar också kring meningen med nöjesresande. Ibland har vi ju så höga förväntningar när vi ska bort. Allt ska bli så bra. Och så blev det kanske inte så bra. Kanske därför att, som Robert M Pirsig har konstaterat, "the only Zen you find on the top of mountains is the Zen you bring up there". Det finns förstås många anledningar att resa. De är alltför många för att ta upp här. Jag ser i alla fall fram emot min resa.

Självbiografier

2007-01-18T12:23:00.000+01:00

”Trädgården är en form av självbiografi” lär en författare och trädgårdsmästare vid namn Sydney Eddison ha sagt. Jag undrar vad som menas med det. Delar av ens självbiografi, i så fall. Själv har jag bara haft trädgård en kort period av mitt liv. Trädgården fanns långt innan jag föddes. Till och med innan min mamma och mormor var födda. Däremot vävs väl delar av mitt liv in i trädgårdens liv. Det är en spännande tanke.

Peter Englund skrev på sin blogg den 10 januari om en annan sorts biografier i form av boksamlingar. Eller privata bibliotek, som han kallar det. Han avslutar med konstaterandet att boksamlingar visar en del av ens personlighet, som ett självporträtt på väggen. Jag kan bara, med skräckblandad förtjusning, hålla med. När vänner kommer på besök och intresserat studerar vår boksamling, eller privata bibliotek, hoppas jag att ingen ska fastna vid någon skräproman i pocketform, vilken följde gratis med ett lika osofistikerat magasin. Båda var roliga att läsa men representerar inte den intellektuella bild jag ibland skulle vilja ge av mig själv. Ja, för så hemskt är det. Vissa böcker i min samling är jag mer stolt över än andra. Samtidigt vill jag inte ta bort eller gömma undan de där verken som jag tycker är lite mindre finkultur. För de är också en del av min litterära värld och de fyller sin funktion. Läser gör jag av många skäl: fortbildning, intresse för ett ämne, för att jag hört att en viss bok ska vara bra, eller som ren underhållning. Ibland är en del böcker otroligt tråkiga eller förfärligt skrivna. Också det är en läserfarenhet. Så de får stå kvar, alla mina böcker.

Ut med (h)julen

2007-01-16T07:51:00.000+01:00

Här står Maria. Kanske har hon nu kört ut (h)julen. Lite tomt och tråkigt är det i nu i alla fönster. Alla verkar tro att det är julen som stressar. Att man är upptagen med att laga mat, köpa julklappar, pynta och stöka. Själv upplever jag att det är det här med avslut som tar tid. Så mycket ska avslutas och förberedas inför det nya året - i yrkeslivet till exempel.

Nu är alla fönster mörka och pyntet borttaget. Nu när jag har tid att njuta av allt pynt, ljus och alla julblommor - då är det över. Diet och fasta rekommenderas. Nu när jag har tid att laga mat och njuta av den. Vädermässigt är januari inte någon festlig månad, åtminstone inte här i södern, vid havet. Då är det hög tid att pynta och laga god mat att bjuda vännerna på. Nu när man längtar efter enkelheten, den som kan vara så behaglig.

Ute viner vindarna. Själv har jag ström - och det fria valet att tända levande ljus. Om jag vill.

I barnbokens trygga värld

2007-01-12T12:59:00.000+01:00

Jag älskar att läsa barnböcker. Att krypa in där. Det är sådan ordning och reda. Stämningsfullt och mysigt. Visst händer det ibland obehagliga saker – men de löser sig alltid. Åh, ibland vill jag bara bo där! Gå på sakletaräventyr eller kafferep med Pippi, Tommy och Annika.

Måla, sy och baka med Castor och Frippe.

Dricka te hos Kotten.
Sitta i köket hos Billys mormor.

Jag vill vara där – där allt är under kontroll, avslappnat och sällan stressigt.

Yrkets belöning

2007-01-08T14:32:00.000+01:00

Om man har en kronisk sjukdom ser jag två alternativ: antingen låter man sjukdomen besegra ens liv eller så bekämpar man den och försöker ta kontroll över sitt eget liv. Så gott det nu går. Och i den mån man kan se livet som sitt eget. Jag tror inte att det bara är att bestämma sig. Jag tror inte heller att det är ett val som man bara tar så där utan vidare, oerhört medvetet och rationellt. Nej, jag tror att det är svårt vilken väg man än hamnar på.

Själv försöker jag ta kontrollen över en kronisk sjukdom. Det är inte enkelt att veta hur man ska göra men jag har haft turen att få hjälp av läkare. Två läkare, till och med. Och det är de här läkarna som jag tänker på nu. Hur de reagerar när jag berättar för dem att det sedan senast vi sågs har känts mycket bättre. De liksom lyser upp och ler och hörs så lättade på rösten. När jag berättar för dem hur jag tänkt mig nästa steg i att tackla sjukdomen. Då hörs lättnaden. ”Ja, det är bra. Mycket bra!” Tänk att min hälsa, som är så viktig för mig, kan vara så betydelsefull för dem också.

Ibland undrar jag verkligen över varför man väljer att bli läkare. Jag kan förstå att det är ett yrke som har status och att det säkert finns mycket att hämta i vetskapen om att man hjälper människor. Men att ägna hela sina dagar åt att träffa sjuka människor. Det har jag lite svårt att förstå attraktionen i. Och ibland har jag i möten med läkare förfärats över hur ointresserade de verkar av sin uppgift. De bara susar genom rummet. Vill helst bara skriva ett recept på en lapp och få det hela överstökat.

Så när jag möter ”mina” läkare blir jag glad över att ha dem med på vägen. Och jag blir glad över att vi faktiskt kan glädja varandra. För när deras ansikten och röster lyses upp blir jag varm, för det där skenet övertygar mig om att de valt yrket för att de faktiskt vill hjälpa människor, för att de ser det som en belöning.

Det finns andra fantastiska människor jag träffat på inom sjukvården – sjuksköterskor och vårdbiträden. De ska få sitt eget utrymme en annan gång.

Årsslut

2006-12-31T16:05:00.000+01:00

Året som gått var det år då jag upptäckte bloggen. Detta lättillgängliga sätt att få ut sina tankar på pränt, utan att någon först ska avgöra om denna skribent ska få några läsare eller ej. Inga förläggare, inga recensenter. Välvilliga läsare som gärna kommenterar har jag förstått att bloggvärlden innebär. Vilken möjlighet att pröva sina tankar innan man bearbetar dem. Sänder dem till tryck.

Vissa författare av böcker har dock inte mycket till övers för bloggare. Vilket meningslöst tidsfördriv. En massa bladder utan mening. Andra författare bloggar på. Leker skickligt med orden, är medlemmar ur Svenska Akademien, eller Augustpristagare. Vilket demokratiskt sätt att dela med sig av sina texter, utan krav på betalning av tryck.

Själv har jag använt bloggen för uppvärmning inför skrivande av andra texter. Texter som ännu inte har några läsare. Men bloggen läses av vänliga själar som förstår att kommentarer uppskattas. Hövligt, vänligt, peppande. Varmt och hjärtligt. Som vänner ska vara. Tänk att jag inte visste att man kunde få vänner genom att blogga. ”Låtsasvänner” sa en kvinna på radion. Vilka kan vara bättre än låtsasvänner? Sådana som i barndomens dagar. Som tar sig tid att lyssna, läsa och ge vänliga ord.

Och alla dessa vackra bilder! Jag är så imponerad av alla skickliga fotografer som bara delar med sig så där av det vackra de ser. Att fotografera sin omvärld ger också ett annat perspektiv. De små detaljerna träder fram. Det stora i det lilla.

Jag ser fram emot ett nytt bloggår fyllt av tankar, äventyr och fina bilder. Gott nytt år alla bloggare!

Bekanta från förr

2006-12-27T14:08:00.000+01:00

Ibland träffar jag på människor som jag på något sätt känt tidigare i livet. Förr vågade jag aldrig upplysa dem om att jag kände igen dem. Jag tänkte att de kanske inte kände igen mig – eller överhuvudtaget inte kunde bry sig mindre om något än att vi haft någon sorts relation tidigare i livet. Efter att nära och kära övertygat mig om hur fel jag hade, började jag gå fram till människor jag kände igen från förr. Häromdagen träffade jag den där rara kvinnan som ledde barnverksamhet när jag var liten, på nittonhundrasjuttiotalet. Hon blev så glad och rörd att hon fick gå hem och vila sig. Det berättade hon för mig när vi träffades senare. Jag är så glad att mina nära och kära fick mig att inse att det inte bara är jag som har fina minnen av hur det var förut. Och att man senare i livet kan bli så glad av att byta några ord med bekanta från förr.

Om morgondagen vet vi ingenting

2006-12-13T13:57:00.000+01:00

Så sjunger Bo Kaspers orkester i min fyr. Vilket leder mina tankar till Buddhismen och vikten av att leva i nuet.

Att uppskatta det som sker nu. Det kan bli lite stressande ibland. Som när man har ett nyfött barn. Allt är underbart, konstigt och lite skrämmande på samma gång. Då säger äldre människor med mer livserfarenhet: ”Ta vara på den här tiden nu! Den går så fort!” Då tänker man som nybliven mamma att det måste man ju göra. För tiden går så fort. Lite stressad blir man. Tänk om man missar den fina tiden!

Men att tiden ständigt rör sig och rullar på kan också vara en tröst. När livet består av sömnlösa nätter med ett litet barn som mår jättedåligt. Då är man glad att det handlar om ett ögonblick. Då är det skönt att tänka att tiden går fort.

Att fånga dagen, ett ögonblick i sänder. Det handlar både om att njuta av men också om att ibland faktiskt stå ut med nuet. Det kan vara både stressande och lugnande.

Bragdmedalj

2006-12-11T10:37:00.000+01:00

Jag går med raska steg till Systembolaget. Tänk om det finns en flaska glögg av den där sorten som jag gärna skulle vilja smaka! Det är redan en vecka in i december och den har fått fina recensioner, den där glöggen. Men kanske är det bara jag som har läst det där, i min lilla stad. Nej, det var det inte. Inte en enda flaska kvar av just den glöggen som jag skulle vilja smaka. Jag kan ju alltid ta den där som blev över från förra året, eller vilket år det nu var. Den står i alla fall kvar hemma i skåpet.

När jag närmar mig bänken med Systembolagets trognaste kunder ser jag honom. Mannen med skägget. Han som jag sett med kvinna och barn, han som var lite berusad ibland. Han jag sedan såg vara så berusad att han ramlade av cykeln och fick åka vidare i ambulans. Han som jag såg med ny kvinna och nytt barn. Han som jag såg vingla omkring nere i centrum. Han som satt på bänken med Systembolagets trognaste kunder. Han som sett så nykter ut de senaste åren. Han satt där på parkbänken - igen. Pratade med en av stammisarna där. Han såg inte berusad ut.

När jag varit inne i mataffären sitter han inte längre kvar. En del menar att människor som finner varandra genom alkoholen inte har något annat gemensamt. Jag hoppas att de har fel. Jag hoppas att han satt där och var medmänniska och vän till någon annan som inte varit lika stark som han. Jag borde gå fram till honom och säga att jag tycker att han är värd en bragdmedalj. Att säga upp bekantskapet med den falska vännen Alkohol är sannerligen värt en medalj.

Visst gör det ont...

2006-12-05T10:52:00.000+01:00

...när knoppar brister. Speciellt på våra breddgrader i december. Den här bilden (om än suddig) tog jag i går. Hoppas att det blir någon kraft kvar till våren!

På stadens bibliotek

2006-11-27T15:12:00.000+01:00

På stadens bibliotek kom han fram till mig och frågade vad klockan var. Tjugo i sju? Vad skulle han göra nu då? Någon föreslog att han skulle gå hem. Nej, han skulle inte vara hemma förrän om tjugo minuter.

Han lånade nöjt ett datorspel och konstaterade att det var skönt att ha något att göra i kväll.

Han frågade personalen, med ängslig röst, om de sett var de där killarna blev av. De sa att de skulle kolla innan han gick ut. Om han bara väntade tills de skulle stänga. Jag lånade mina böcker och gick mot utgången. Han slog följe med mig. Frågade om jag ville följa honom hem.

Det kändes som om mitt hjärta snörptes ihop. Inte av rädsla. Nej, jag kände ingen rädsla för ”de där killarna” och absolut inte för denna ensamma nioåring utan jacka. Han som jag så ofta träffar på biblioteket. Ensam. Ständigt på jakt efter någon att prata med. Nej, det som skrämde mig var tanken på varför han alltid är på biblioteket alldeles ensam. Utan vänner. Utan föräldrar. Utan jacka en kall novemberkväll. Varför ser jag aldrig honom med sina föräldrar? Varför kunde han inte gå hem om han inte hade något mer att göra på biblioteket?

Jag följde honom hem. När jag gick hem hoppades jag att jag bara har livlig fantasi och att mina tankar helt enkelt är resultatet av att jag dikterar ihop historier när jag inte vet. För jag önskar innerligt att alla barn vore älskade och trygga. Jag önskar det av hela mitt hjärta.

Infriat?

2006-11-20T20:53:00.000+01:00

Än så länge får jag säga att det ter sig tämligen lättare med beta-versionen. Svårare att frigöra tid för att pyssla med min blogg-sida, bara. Man kan väl ta det lite i taget, skulle jag tro.

Blogger lovar...

2006-11-20T20:23:00.000+01:00

...att jag ska få ett nytt intressant utseende på min blogg om jag bytar till Blogger beta. Jo, det ser ju onekligen intressant ut i länklistan: FinistÃ¨re och Lilla TÃ¥gagÃ¥rden ser mer exotiskt ut än jag kunde tänka mig. Lättare skulle det bli med beta-versionen. Ja, det får jag hoppas - med tanke på att jag måste gå in och ändra i flera av länkarna nu. Eller ska de kanske få se så där intressanta ut?

En liten bokpärla

2006-11-18T23:14:00.000+01:00

När boken "Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan" av Dai Sijie publicerades på svenska för några år sedan, beskrevs den som en liten pärla. Vad mer kan jag säga, nu när jag har läst den? Det är verkligen en liten pärla. Om kärleken till böcker. För mig själv, som aldrig varit i Kina, men som gärna skulle åka dit, är det också en intressant del av Kinas historia, ur Sijies perspektiv. Lättläst, välskriven och underbart charmig i mina ögon. Jag rekommenderar den varmt till alla bokälskare!

I handväskan

2006-11-16T11:35:00.000+01:00

Roo, en brittisk gentleman, undrar vad kvinnor har i handväskan. Han menar väl "i handväskorna"? Jag har avporträtterat innehållet i en av mina väskor och detta kan skådas på min fotoblogg. Vad har ni andra i väskorna? Kan ni stilla Roo's nyfikenhet?

Tantvarning

2006-11-16T09:19:00.000+01:00

Var och handlade mat i stora butiken. På väg ut mötte jag en tant. Våra blickar möttes. Vi kände inte varandra. Men så såg hon ut som om hon plötsligt kände igen mig. Och snabbt tittade hon bort. Vände bort huvudet.

Och då såg jag. Det var ju hon! Hon som jag tyckte så otroligt illa om när vi var tonårstjejer som festade med gemensamma vänner. Vi två var absolut inte vänner. Hon tyckte inte om mig och jag tyckte inte om henne. Elak tyckte jag att hon var. Korkad och oerhört jobbig att umgås med. Men mest av allt var hon elak.

Och nu har hon blivit tant! Ha ha ha! Jag kände hur skadeglädjens lilla djävul dansade på min axel. Sedan såg jag min egen spegelbild i skyltfönstret. Hoppsan!

Tömma huvudet

2006-11-07T11:05:00.000+01:00

Yoga. Tända ljus. Mattor. Tyst och lugnt. Instruktören säger att vi inte ska tänka på något annat än den egna kroppen och rörelserna. Och andningen, förstås.

Andas in.
Oj, vad ont det gör i hela ryggen.
Andas ut.
Har jag verkligen så många muskler i min rygg?
Andas in.
Uppenbarligen.
Andas ut.
För de gör sig verkligen påminda efter att jag sovit dåligt ett par nätter.

Andas in.
Vad skönt att rulla ryggen mot mattan så där.
Andas ut.
Lite som massage, faktiskt.
Andas in.
Hon där framför ser ut att kunna solhälsningen bra.
Andas ut.
Oj, vad vig hon verkar.

Andas in.
Väldigt vad mycket tankar man har i huvudet.
Andas ut.
Hur ska jag hinna tömma mitt huvud på mindre än en timme?

Andas in - när det gått nästan en timme.
Himmel vad skönt det känns nu.
Andas ut.
Har knappt ont alls.

Men i huvudet kämpar alla tankar fortfarande om utrymmet...

Öroninflammation

2006-11-06T14:08:00.000+01:00

Stackars dottern har öroninflammation. Två veckor av öronvärk, två olika pencillinkurer som inte biter, tredje läkarbesöket i dag. Trötta och rödögda efter vaknätter sitter hon och jag där och väntar. Tittar på fiskarna i akvariet. Tycker synd om oss själva. Så hör jag en sjuksköterska säga: "Ja, de är asylsökande, så de har inte de fyra sista siffrorna."

Plötsligt känner jag hur bra vi har det. Här sitter jag och min tvååriga dotter på väg in till en läkare. Vi har de fyra sista siffrorna i vårt personnummer. Ingen asyl behöver vi söka. Ingen oro när vi sitter på natten i vårt trygga hem och det enda vi behöver bekymra oss om är när den där öroninflammationen ska försvinna, så att allt blir som vanligt igen. Med jobb, dagis och kvällsmat. Tid för oss själva. Fridfull sömn under natten.

Ljudbok

2006-10-30T15:10:00.000+01:00

Ibland är det en ren fröjd att plocka, dammtorka, vika och stryka tvätt. När jag står där i lugn och ro - och någon som är riktigt bra på att läsa högt berättar en historia för mig. Så jag lånar ofta ljudböcker på biblioteket. Alldeles nyligen lyssnade jag klart på Henning Mankells "Tea-Bag". Jag önskar att fler personer i vårt land läste eller lyssnade på den romanen. Så mycket jag inte tänkt på när det gäller människor på flykt. Flyktingar. Vad det kan innebära att ständigt vara på flykt.

Badpojkar

2006-10-30T14:58:00.000+01:00

På min kameraprovtur såg jag två killar sitta tätt tillsammans på en liten badbrygga. De satt där och väntade, som om de samlade mod. Sedan hoppade plötsligt den ena i - och snabbt följde den andra efter. Som en riktig vän, antar jag.

Camera nova

2006-10-30T09:18:00.000+01:00

Så har en ny kamera införskaffats. Här är en provbild. En liten fiskebod med fönster som en lins. I sikte finns lite Ven, lite Danmark, liten fyr, mycket vatten:

Viola

2006-10-29T21:51:00.000+01:00

I dag har Viola namnsdag. Det finns flera Viola som står mig nära - mycket nära. Grattis små Violer!

Kulturintresse

2006-10-24T11:01:00.000+02:00

Det kan vara roligt att lära sig ett främmande språk för att de talar det på en plats som man gillar att resa till. Eller så kan man vilja resa till en plats för att de pratar så roligt där. Så tycker fyraåringen om Finland. Ibland ser han på DVD-film. Då kan man välja vilket språk aktörerna ska tala på. Ibland, när han har sett filmen många gånger, väljer vi andra språk än svenska. Finska, till exempel. Det gillar han. Och nu vill han åka till Finland - för han gillar språket där.

Kanske åker vi dit en dag. Jag har hört att Helsingfors är en vacker stad och jag har på resor träffat mycket trevliga människor därifrån. Men först ska vi åka till Florida. I februari. Bilden ovan är från Key Largo, där vi var för ett och ett halvt år sedan. Då var det bra att kunna engelska. Så att man kunde se vad det stod på skyltarna. Om man inte ser det på bilden ovan, kan man klicka på bilden, så syns det bättre.

Katten vars trädgård jag flyttat in i

2006-10-23T17:21:00.000+02:00

Lånebild

Qi hade en fin bild på sina katter, och det hon skrev om deras egensinnighet fick mig att tänka på katten vars trädgård jag flyttade in i. Den här katten dog alldeles nyss, och jag kunde nog varit snällare mot henne, känns det som i alla fall, så detta är till hennes minne. Så här var det:

När jag hade bott ett tag i min trädgård, upptäckte jag att den ofta besöktes av en randig katt. Ibland satt hon och drack ur fågelbadet, andra gånger låg hon i min solstol. När jag ställde mig och blängde på henne, blängde hon tillbaka. Jag retade mig länge på katten. Omgiven av djurvänner som jag är, fick jag ofta försvara min inställning. "Nej, jag tycker visst om djur, bara de håller sig ifrån mitt hus och min trädgård."

Med tiden kändes det som att vi slöt fred, och att vi helt enkelt var tvungna att acceptera varandra. Vi satt där och blängde på varandra ibland, i tysthet. Till slut var vi båda en del av trädgården. Och så en dag, när hon låg där i min solstol, tänkte jag att hon beter sig som om det vore hennes trädgård. Så fräckt! Sedan började jag fundera på om det inte var så hon såg det. Det var hennes trädgård, och jag var ett störande moment som flyttat in. Hon var katten vars trädgård jag flyttat in i.

Camera obscura

2006-10-19T09:00:00.000+02:00

Nu när min kamera blivit stulen får jag nog köpa en ny. Den hittar nog aldrig hem igen. Är det någon som har ett tips på en liten och bra digitalkamera, gärna med lite finesser som bra zoom och sånt där?

Förresten, undrar om det är någon minister som norpat den? Det vet man ju hur de är. Se bara på vår avgående hälsominister...

Solig oktober

2006-10-16T06:56:00.000+02:00

Underbar hösthelg har det varit - trots att jag blivit bestulen först på min cykel och sedan på min väska med telefon (mindre viktig) och kamera (mer viktig). Cykeln blev stulen medan den sov över utanför min arbetsplats, men kameran befann sig i en väska på väg från Sverige till Tivoli i Köpenhamn. Halloween skulle beskådas - och fotograferas - i grannlandet. Ut kom jag från tågstationen och skulle fotografera den stora pumpan som svajade mot hösthimlen. Där fanns ingen kamera, ty väskan var puts borta. Ja, jag var mindre uppmärksam när jag kände att jag bara åkt tåg en liten bit hemifrån. Tänkte inte på att jag var på en stor station där många av människorna har levnadsvillkor som är ljusår från mina egna. Jag får väl hoppas att mina tillhörigheter var till glädje för förövaren.

Fint var det på Tivoli, med färgglada pumpor, snofsiga häxor och glada människor i solsken. Förvisso hade jag inte min kamera men dock ett "kameraöga" som hungrigt smakade på alla de vackra vyerna. Oktober var verkligen i sin prakt med gyllene löv i ett varmt solsken.

Dagen innan kameran blev stulen, hann jag föreviga en bit pumpa som blev förvandlad till en härlig höstlunch, vilken intogs på en solig terass. Man får vara glad när det bara är värdsliga ting som cyklar, kameror och telefoner man berövas...

Nornalup Teahouse

2006-10-14T08:22:00.000+02:00

Med speciellt tillstånd från Elisabet använder jag här hennes bild från Olof Viktors café i Glemminge. Hennes bild påminner mig nämligen om ett litet tehus, Nornalup Teahouse, i allra sydvästraste Australien.

Jag var på resa i Australien med maken och ettårige sonen. Vi hade gått en promenad bland otroligt höga träd i "valley of the giants", där de fiffigt nog hade byggt en sorts promenad högt uppe bland träden, så att man skulle få känslan av hur fåglarna har det där uppe i trädtopparna. Efter promenaden kom vi med bilen till det lilla tehuset omgivet av en liten trädgård översållad med romantiska blommor. Vi blev serverade på den lilla verandan till tonerna av Norah Jones. Sedan dess har Norah Jones en speciell plats i mitt musiköra. Den får mig att minnas denna rofyllda plats på andra sidan jordklotet, där man kommer till Antarktis om man seglar rakt ut i vattnet. Ett ställe dit jag inte åker i tid och otid, och kanske just därför känns den så speciell.

När jag sett Elisabets bild av punschverandan, har den påmint mig om den här platsen: Nornalup Teahouse. De har en hemsida. När jag upptäckte det, gick jag förtjust in där. Snopen konstaterade jag att det inte alls såg ut som jag mindes det. Konstigt, det där med minnet, eller om det är kameran. För tänk om Elisabet varit där med sin kamera. Då hade hon kanske fångat en bild mer i stil med den hos Olof Viktor. Det intalar jag mig själv i alla fall. För jag tror på det där med perspektiv, både vad gäller foton, minnen och livet i allmänhet...

Jag - en moraltant

2006-10-11T12:27:00.000+02:00

Sedan jag började blogga har jag förstått att det finns "bloggpoliser". Då menar jag att det finns mycket åsikter om hur en blogg ska se ut. Typ att man ska ha ett tema och hålla sig till det. Antingen har man bilder eller recept eller politik eller något annat tema. Man blandar inte. Hör och häpna: jag blandar hej vilt. Se det som temat för min blogg. Min blogg består av sådant jag sitter och tänker på i min fyr. Min tankesmedja...

Det finns andra "tankesmedjor". Timbro, till exempel. Och nu har vi fått en kulturminister därifrån. Det jag tidigare såg som valets tragiska utkomster, bland annat i form av missnöjespartier, har nu förbytts till rena komedin. Ja, minsann! Nu har journalisterna fått roliga saker att göra. Vilken minister är mest omoralisk? Vem har inte betalat för sig? Har vi några kvitton? Några obetalda räkningar? Och vem kan vara roligare för journalister att studera om inte kulturministern. Flyttat mellan den svenska och tyska kulturen för cirka tio år sedan - i två års tid. Glömde i all hast att betala teve-licensen. Hoppas att hon kan använda tidigare pressmaterial som den tidsmaskin hennes kollega efterlyser, och se hur det går om man glömmer betala - typ blöjor och Toblerone...

Ja, jag är en moraltant - och jag har roligt. För moralen är högst personlig, för det mesta, och för mig är det viktigt att alla betalar teve-licens så att vi inte slutar med att bara ha reklamfinansierade tevekanaler och vad det för med sig. Därför betalar jag själv teve-licens. Är jag själv så felfri då? Absolut inte! Men det är inte därför jag aldrig skulle vilja bli minister...

Filmskratt

2006-10-09T09:37:00.000+02:00

Bild

Elisabet skriver på sin blogg om filmscener som får henne att skratta. I stället för en superlång kommentar på hennes blogg skriver jag här om en film som får mig att skratta: "Bandits". Den filmen var okänd för mig tills jag av en händelse råkade se den på teve. Speciellt den scen där banditen Billy Bob Thornton försöker stoppa uttråkade hemmafrun Cate Blanchett i bil, får mig att skratta. När hemmafrun inte blir rädd av att banditen hotar henne med pistol, utan säger att det skulle vara en befrielse om han sköt henne, blir det av någon underlig anledning väldigt roligt. Dessutom är banditen hypokondriker och undrar om rösterna han hör i bilen kommer från hans huvud, men det är den rika hemmafruns GPS som talar. Ja, särskilt roligt i min berättade version är detta inte. Man måste se filmen och de utmärkta skådespelarna leverera de, enligt mig, väl genomtänkta replikerna.

En annan scen som får mig att skratta är när huvudrollsinnehavaren i filmen "Being Julia" hämnas. Egentligen gillar jag inte tanken på att hämnden är ljuv, men i den här filmen görs den så strålande av Annette Bening att man (eller i alla fall jag) får tårar i ögonen. Den här scenen kan man inte skriva så mycket om, utan den måste nog ses. Den bygger liksom på hela historien, som en final, och gör sig icke i separat sammanhang. Kanske beror det på att originalversionen skrevs som pjäsen "Theatre" av Somerset Maugham - en författare som visste hur man byggde upp en historia med överraskande slut.

Bild

Annars skrattar jag nog mest åt brittisk humor. Det är lite underligt, det där med humor, hur olika vi är. När jag bodde i Frankrike tyckte jag att de skrattade åt de mest underliga saker. Och de tyckte att jag hade konstig humor - typ som engelsmän (vilket jag höll med om). Det roligaste var nog när de trodde att jag inte skrattade för att jag missat vad orden betydde. Så de förklarade och förklarade. Till sist gav de upp. Det gick inte att förklara för den där svenskan med den underliga humorn.

Perspektiv

2006-10-06T00:38:00.000+02:00

Fyraåringen, tvååringen och jag hittade ett roligt äpple. "Maskar som älskar varandra" sa jag. "Vi fotograferar det!" När vi kom in ville fyraåringen också ta en bild av äpplet. Men först behövdes rekvisita. "Vänta! Jag kommer snart!" sa han. Vi väntade. Vad som behövdes? Se själv:

Exotiskt nära

2006-10-04T22:35:00.000+02:00

Två gånger har jag varit i Norge. En gång i Lofoten och en gång i Bergen. Så nära och ändå så exotiskt. Så snällt, på något vis, som Julies blogg. Bilden är från Bergen. I Lofoten hade jag ingen digital kamera. Är ändå inte säker på att jag hade kunnat fånga skönheten där. Ibland kändes det som att "det här måste vara världens ände". Så tyst. Så lugnt. Så folktomt. Så mycket natur. Så vackert.

Vegetarisk men inte vegetarian

2006-10-03T11:18:00.000+02:00

Man skulle kunna tro att blomman i mitt köksfönster finns där för att matcha nya disktrasan. Men icke. Den här håller rätt på icke-önskvärda insekter i köket - rakt ner i gapet. Fast egentligen är det nog de klibbiga bladen som fångar småflugorna...

Köksordning

2006-09-29T19:31:00.000+02:00

Ingen ångest här inte. Åtminstone inte för nuvarande ordning på diskbänken. En fiffig anordning för disktrasan köpte jag i Helsingör - så nu kan man pusta ut. Och så passade jag på att köpa fina disktrasor att hänga upp också. Den här färgen påminner om en viss bloggdams vackra linnejacka. I mitt kök!

Du kan få ångest av ditt stökiga hem…

2006-09-29T02:31:00.000+02:00

…skriker kvällstidningarnas löpsedlar när jag cyklar förbi dem. Verkligen? Ångest som när man inte hittar sina nycklar för att man har det väldigt stökigt och inte minns var man har lagt dem? Eller ångest som när man befarar att någon ”Supernanny uppdrag elaka fruar” ska dyka upp i ens hem och ställa en i skamvrån för att man fräser ”Verkligen?!” åt maken när han konstaterar ”Om du hade hängt dem i nyckelskåpet hade du vetat var de var nu…”? Eller ångest som den man kan känna när man önskar att man stoppat maken i stället för nycklarna i en av alla hundranittiotjugo väskor man har (enligt maken) eftersom han påpekar att ”detta är ytterligare ett problem med att du måste köpa så många väskor – du har inte koll på dem”? Men kvällstidningarna, de har koll. Visst får man ångest av sitt röriga hem. Jag kanske ska börja köpa kvällstidningar i alla fall. Nej, jag fortsätter nog hellre läsa bloggar.

Buxbomsbädd

2006-09-28T11:34:00.000+02:00

Jag skulle gärna vilja ha vackra rosor i min trädgård - med en liten buxbomshäck som markerar deras revir. Jag bytte några syrénskott mot grannens buxbom. Nu har jag klippt ner den vildvuxna busken och bäddat ner små skott i en liten säng intill muren i söder. Och nu är det bara att vänta. Sådant kan ändra uppfattningen om att tiden bara rinner i väg...

En bil med utsikt

2006-09-27T11:43:00.000+02:00

På väg söderut. En favoritvy.

Bus

2006-09-25T20:31:00.000+02:00

När jag gick i skolan skolkade jag aldrig. Prydligt och ordentligt gick jag dit varje dag. Och så har jag fortsatt när det gäller mitt yrke också. Men i dag skolkade jag för första gången i mitt liv. Jag åkte och lämnade barnen på det trygga och underhållande dagiset och sedan åkte jag till Helsingör. Gick på äldsta caféet och åt wienerbröd med cappuccino till. Strosade i butiker och köpte blommor. Vackra dahlior som lyste i septembersolen. Sedan åkte jag hem och hämtade hem barnen. Nöjd och glad med att jag varit riktigt busig...

Äppeltårta

2006-09-24T21:07:00.000+02:00

Ibland blir jag imponerad av somligas matlagning. Eller är det bilderna? Fast ibland gör jag vad jag själv anser vara avancerad mat. Till exempel favoritäppelkakan som jag bakat med fyraåringen och tvååringen. Den här kakan, som nästan är som en tårta, gör vi när vi vill njuta av själva bakningen. Då tar vi god tid på oss - och njuter av att köra deg i den roliga matmixern som man kan gasa med i hög fart eller låta degen valsa fram lite lätt på låg fart. Knäcka ägg är också en favorit. Själva kakan är det mest vi vuxna som är intresserade av.

Deg:
3 dl vetemjöl
125 g smör
2 msk socker
1 äggula

Hacka ihop mjöl, smör, socker och äggula
till en deg.
Tryck ut degen i en form med löstagbar
kant (ca 23 cm i diameter).
Grädda i 175 graders ugn ca 10 minuter.

Fyllning:
2 dl socker
50 g rumsvarmt smör
2 ägg
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
5 bittermandlar
1 dl yoghurt
3-4 äpplen
½ dl flagad mandel

Rör socker och smör i en bunke.
Rör i äggen ett i taget.
Blanda mjöl och bakpulver och
rör ner det.
Finriv eller mal bittermandeln.
Rör ner den och yoghurten i smeten.
Skala, kärna ur och skär äpplena i bitar.
Rör ner det i smeten.

Häll smeten i pajformen.
Strö över flagad mandel.
Grädda i 175 graders ugn 50-60 minuter.

Servera med vaniljsås.

Texters makt

2006-09-23T22:16:00.000+02:00

Texter har makt och påverkar oss. Det är inte bara multinationella mediejättar som kan kontrollera krigsnyheter. Även små lokaltidningar har ofta makt genom att ensamma bevaka händelser i småstaden. Detta har riksmedia fått upp ögonen för. Hur såg egentligen nyhetsbevakningen ut i Landskronas lokaltidning ett halvår innan valet? Vad var syftet med att publicera otillförlitlig statistik och barn som uttalar sig om att de har våldet i blodet? Journalisten som skrev om detta i våras svarade att många tyckt att tidningen äntligen tog upp något som många länge tänkt i tysthet. Vad kan det ha varit? Att få likställa invandrare med problem? Äntligen blev det legitimt att skylla problemen på en viss grupp i samhället...

En god text

2006-09-20T09:30:00.000+02:00

Det svåraste är att skriva kort och koncist. En man som kunde det var August Strindberg.

Ett halvt ark papper

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se, om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevt i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspeglats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salkakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod det hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och nummret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycket oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetseraren: han sätter bo. Expressbyrån: de flyttar in.
Operans biljettkontor 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder, då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det.
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga, deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För fösta gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodern icke på sin plats. Nej. Ty hon ligga till sängs.
Det, som sedan följde, kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för en drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.
Men han tog solpappret, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände, att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

källa

Om att skriva

2006-09-19T08:46:00.000+02:00

Bild

Jag förstår att bloggare blir upprörda över att författare som Guillou förminskar deras betydelse, men man väljer ju faktiskt själv vad man vill se som betydelsefullt. Guillous åsikt om bloggare har nog fått starkast spridning, och därmed också betydelse, genom bloggarna själva. Om jag inte hade läst andra blogsidor, hade jag inte känt till monsieur Guillous åsikt om detta. För jag läser inte kvällstidningar.

Att blogga kan vara roligt, nödvändigt, avslappnande - ja, många saker. För mig handlar det om övning. Jag har fått lära mig att om man vill publicera ska man öva på sina texter. Mina professionella texter har inget som helst gemensamt med mitt bloggande - mer än att det är texter som kommer från mig. Att börja dagen med att läsa och skriva blogg är ett bra sätt att värma upp.

Septemberval

2006-09-18T06:13:00.000+02:00

bild

Förändringarnas vindar blåser. Inte bara nationellt men också lokalt. I pressen kan man läsa att mer än 22 procent av landskronaborna röstade på Sverigedemokraterna. Jag kan bara bli ledsen över människornas dumhet.

Septemberbad

2006-09-16T17:07:00.000+02:00

Hm... Undrar om badtrappsansvarig på min pir läser min blogg. Den här morgonen var minsann badtrapporna nere i vattnet igen. Och någon hade nog badat och sedan suttit på lilla badbänken en stund och njutit av den vackra morgonen.

Att angöra en (bad)brygga

2006-09-14T22:37:00.000+02:00

Tidigare i veckan satt jag på piren och betraktade den fantastiskt vackra silhuetten av en fiskare som drog upp sitt nät i solnedgången. Alldeles ensam. När jag gick tillbaka längs piren konstaterade jag förvånat att alla badbryggor dragits upp och att det var fullt av tång på hela piren. Sedan läste jag att min favoritbloggare upptäckt något liknande under sitt badäventyr i söder. Ja, alltså att någon verkar ha bestämt att nu är det slut på badandet. Fast i morse, på min strandpromenad, hittade jag en badbrygga som fortfarande skvalpade i vågorna. Förvisso var det lite tång på den men ändå... Och en badande dam i full fart på väg ut från land - hon syns som ett litet streck uppe i högra hörnet.

Hem ljufva hem

2006-09-14T22:32:00.000+02:00

Det blev mer upplevelser på Zanzibar. Sedan återvände vi hem. Hit. Inte fy skam minsann. Min favoritplats på jorden, faktiskt.

Träff med delfiner

2006-09-14T13:16:00.000+02:00

I Zanzibars vatten träffade jag delfiner för första gången i mitt liv. Det var en jättekonstig upplevelse. Vi åkte ut med båt till ett ställe där man visste att delfiner ibland kom för att kolla in turister. Vi väntade och spejade. Och så! Där kom det ett gäng delfiner. På med cyklop och fenor och i vattnet. Och där kom de! Simmade fram till mig och glodde och såg ut som om de skrattade åt mig. Och hela jag bubblade av skratt. Det var en sådan konstig känsla - att ha en träff med ett gäng delfiner. De fick glo så mycket de ville - det gjorde mig bara glad.

I Zanzibars vatten

2006-09-14T13:04:00.000+02:00

Aldrig hade jag förut bott så lyxigt som på detta ställe. I detta fattiga land låg jag vid den lyxigaste pool jag någonsin sett och sippade på drinkar. Vad livet är konstigt. Och ibland kan man vara oerhört bra på att vifta bort jobbiga tankar. Om inte annat kan man dyka lite - och får man då syn på en sådan här vacker sköldpadda så kan jag lova att man glömmer det mesta ovanför ytan. Det är konstigt med dykning, faktiskt. Jag tycker att det är oerhört jobbigt med allt tekniskt runt omkring ett dyk med tuber och mätare och allt som ska kollas för säkerhets skull. Men när man sedan kommer under ytan - i det stora blå - så försvinner allt och man blir bara ett med havet. Alla ljud försvinner och man bara betraktar. Så tyst. Så vackert.